Jubileumsblogg 2001–2021

Nationella forskarskolan i historiska studier firar 20 år!

Visa rutor

Johanna Ringarp

Fotograf: Clément Morin

Johanna Ringarp antogs 2005 som doktorand i historia vid Södertörns högskola. Forskarskolan gav henne möjlighet att tillbringa delar av sin doktorandtid vid ett universitet i Tyskland, en betydelsefull tid som också innebar att Johanna kunde fortsätta sin forskarkarriär i Münster och Berlin efter disputation och arbete som forskningshandläggare. Nu är hon tillbaka, verksam som forskare och lektor i utbildningshistoria vid Stockholms universitet, Uppsala universitet samt Södertörns högskola.


Jag blev antagen till nationella forskarskolan i historia 2005 med placering på Södertörns högskola. Samma år anställdes också två doktorander i Lund och en i Malmö. Att ha kollegor som var inne i samma process, även om de satt i Skåne, var väldigt viktigt inte minst under min första tid som doktorand. Jag minns att vi under det första året besökte de olika historiska institutionerna som ingick i forskarskolan. Dessa besök gav mig en större förståelse för den mångfald som finns inom ämnet historia och de olika forskningsprofiler som finns. Det var också spännande att träffa personer vars namn jag tidigare hade hört och vars forskning jag hade läst. 

För att kunna organisera och samordna en forskarskola där flera lärosäten ingår krävs det personer som har koll på det administrativa. Jag sänder därför en tacksam tanke till Evelin!

Ett annat viktigt inslag var internaten där vi hade möjligheten att inte bara träffas och diskutera varandras texter, utan också lära känna varandra. Dessa möten kom att bli viktiga både för den sociala sammanhållningen och för att skolas in i historikerskrået.

Genom ett generöst bidrag från forskarskolan fick jag möjlighet att förlägga delar av min doktorandtid till Westfälische Wilhelms-Universität Münster i Tyskland. Min tid där kom att bli väldigt betydelsefull för mig. Dels för att jag därmed fick inblick i hur förutsättningarna var för doktorander i ett annat land. Det framkom med all tydlighet att det var otroligt fördelaktigt att vara en del av forskarskolan. Dels för att jag började se på min egen forskning, som behandlade kommunaliseringen av lärarkåren i Sverige, i ett större perspektiv.

Efter min disputation arbetade jag som vikarierande lektor i historia på flera lärosäten i Mälardalen innan jag fick en tjänst som forskningshandläggare på Södertörns högskola. Jag saknade dock att vara forskare och sökte mig därför tillbaka. Även i det sammanhanget kom de kontakter som jag hade knutit som doktorand att bli värdefulla. Jag återvände som postdoktor till Münster, innan jag flyttade över till Humboldts universität i Berlin.

Nyligen pratade jag och en kollega om att forskarskolan gav oss doktorander förmånen att på nära håll få följa många olika forskningsprojekt. Flertalet av dem låg kanske långt ifrån det man själv sysslade med då, men det gav samtidigt oss doktorander en god orientering i forskningsfältet. Att kontinuerligt ha träffats på internat och konferenser gör det också lättare att i efterhand ta kontakt. Detta tror jag är forskarskolans stora fördel och något som jag hoppas kommer vara ett viktigt element även fortsättningsvis.
 

2021-12-06

Inlägget postades i

internationalisering Södertörns högskola

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Karl Vesterberg

Karl Vesterberg är doktorand i historia vid Lunds universitet sedan hösten 2020. Han uppskattar särskilt att forskarskolans kurser och seminarier erbjuder en historievetenskaplig bredd och nya teoretiska och metodologiska inriktningar. Eftersom Karl redan från början haft en tydlig idé för sin avhandling har det varit värdefullt att få stöta denna mot nya och oväntade perspektiv.

Jag började som doktorand i historia vid Lunds universitet hösten 2020. Min avhandling handlar om visuell mikrohistoria, vilket kan beskrivas som ett perspektiv för att studera kontextuella villkor för att göra historia i bild. Avhandlingen fokuserar på Göteborg under 1700-talet och hur villkoren att göra staden visuell skapas av relationen mellan människan och stadsmiljön. Redan innan jag påbörjade doktorandstudierna hade jag en tydlig idé om avhandlingsämnet och den empiriska kontexten. Sedan jag skrev min magisteruppsats i historia 2018 har jag arbetat med ett eget forskningsprojekt som kombinerar källmaterial och bildkonst som en metod för att tillgängliggöra arkiv. Mitt avhandlingsprojekt kan betraktas som en vidareutveckling i historievetenskaplig och teoretisk riktning.

Forskarskolan har haft betydelse för min inledande tid som doktorand. Att börja doktorera under pandemin har varit socialt begränsat, då det vardagliga arbetet främst uträttats på hemmakontoret. Forskarskolans aktiviteter har i huvudsak genomförts som digitala seminarier och föreläsningar, vilket har inneburit att den nätverkande funktionen begränsats. Samtidigt har den digitala tillvaron tillfört en tacksam paus, ett andrum, från ett totalt försjunkande i litteratur och empiri. Forskarskolan utgör av denna anledning en viktig länk för mig mellan det praktiska arbetet och universitetet: en form av stabilitet och ett utrymme att ventilera och diskutera tankar och idéer. Den stora spridningen av tematiskt innehåll inom forskarskolans kurser tror jag har fungerat uppmuntrande under långa digitala dagar. Även om det givetvis är synd att inte kunna möta sina kollegor i de kreativa miljöer som tidigare generationer upplevt har det för mig varit viktigt att verksamheten har anpassats för att kunna genomföras i en digital form.

Med det sagt tror jag att upplevelsen av forskarskolan handlar mycket om inställning. Det är en mötesplats, men också en skola. Av denna anledning kan inte kursinnehållet alltid passa för det egna specifika intresset, det finns ett bredare sammanhang som kan bidra på oväntade sätt och leda i nya riktningar. Det gäller att göra det mesta av det som erbjuds och i det har forskarskolan varit tacksam för mig som gick in med en redan tydlig idé som olika historiska problem, teorier och metoder måste förhålla sig till. Som doktorand under det första året, ett år av social avgränsning, har forskarskolans främsta styrka därför inte varit dess förmåga att grunda nätverk och skapa kontakter, utan snarare dess förmåga att bidra till diskussion och inspiration. För mig har det varit viktigt under den inledande tiden som doktorand.

2021-12-02

Inlägget postades i

doktorand Zoom

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Johan Östling

Johan Östling var doktorand i historia 2003–2008, antagen vid Lunds universitet. Mycket har hänt sedan han anlände till den okända staden en sensommarnatt för arton år sedan: gynnsamma vattenläckor, föredrag om florentinsk fotboll, ångbåtsresor med Thomas Laqueur. Tiden som doktorand gav både internationella erfarenheter och en möjlighet att göra sig hemmastadd i Lund. I dag är Johan lektor i historia i Lund och föreståndare för Centrum för kunskapshistoria (LUCK). Han har också återvänt till forskarskolan som handledare och lärare.

Jag anlände till Lund en het augustinatt 2003. Efter ett antal fina år i Uppsala var det dags att byta lärdomsstad och vända blad i min biografi. Mina egna erfarenheter av Lund var närmast obefintliga – en gång hade jag bytt tåg på järnvägsstationen – men nu var det alltså denna stad som skulle bli min. Jag hade fått tag på ett andrahandskontrakt på en enrummare vid Botulfsplatsen, mittemot den japanska restaurangen Tabemono. I den skånska natten hade studenter efterfest i grannlägenheten och det hände mer än en gång att några överförfriskade använde min gård som offentlig urinoar.

Forskarskolan hade sin bas vid Historiska institutionen på Magle Stora kyrkogata. Under min första tid kom jag i kontakt med den livliga verksamhet som bedrevs under ledning av Eva Österberg, Kim Salomon och Lars Edgren. Tillkomsten av forskarskolan hade skapat ett inflöde av resurser som ett traditionellt humanistiskt ämne inte var bortskämt med. Kursgivningen var ambitiös, villkoren frikostiga och doktorandkullarna stora – i min generation antogs det sex stycken enbart i Lund. Jag skulle kunna skriva om människorna, seminariekulturen eller hur en vattenläcka ledde till att jag blev tillsammans med min nuvarande hustru, men jag ska här i stället uppmärksamma hur jag genom forskarutbildningen kom i kontakt med en större värld. Det var en internationalisering som mindre handlade om att skriva artiklar i engelskspråkiga tidskrifter och mer om resor och möten med intressanta människor.

Den första turen, bara efter någon månad som doktorand, gick till Florens. Bo Stråth var då professor i historia vid European University Institute och han fungerade som vår värd uppe i det vackra Fiesole. Under denna tid fanns det täta förbindelser mellan Lund och Florens, kontakter som tyvärr har gått förlorade sedan dess. Vi doktorander hade fått till uppgift att hålla små föreläsningar om florentinsk historia; jag talade om Fiorentina och fotbollens plats i stadens 1900-tal, ett ämne som gillades av vår reseledare Kristian Gerner. En annan oförglömlig resa ägde rum något år senare. Inom ramen för Klas-Göran Karlssons stora projekt om förintelsen i europeisk minneskultur fick jag följa med till Polen. Under en veckas tid besökte vi Auschwitz, Chełmno, Treblinka och flera av de andra koncentrations- och förintelselägren. Vi kom hem med mörka minnen och en otäck magsjuka.

Forskarskolans internationella internat var redan en institution när jag antogs, skickligt och stilfullt arrangerade av den oöverträffade Barbro Bergner. Ett av de mest sägenomspunna ägde rum på Gripsholms Värdshus. Hit hade fixstjärnor som Natalie Zemon Davis, Jörn Rüsen och Thomas Laqueur inviterats. Mest minns jag hur jag tog mig från Mariefred efter internatet: tillsammans med Laqueur och Christopher Collstedt åkte jag med ångfartyget ”Maja” till Stadshuskajen. Den amerikanske historikern var mycket fascinerad av den svenska ångbåtskulturen.

Det fanns också goda möjligheter att åka på konferenser. Andra utnyttjade nog detta mer än jag, men vid ett tillfälle, sommaren 2005, bar det av ända till Australien tillsammans med min blivande hustru för att delta i världshistorikerkongressen i Sydney. Det var en mycket berikande resa, inte minst de inblickar jag fick i den australiska historiekulturen och det då pågående history war. Mina upplevelser gav upphov till en understreckare i Svenska Dagbladet (https://www.svd.se/ny-ammunition-i-australiens-historiekrig).

För mer stadigvarande utlandsvistelser fanns det under min tid som doktorand inte samma infrastruktur som det finns nu; ännu saknades det skrivbordsbyten, mobilitetsstipendier och samarbeten med Bielefeld och York. Emellertid var vi ett antal doktorander som erhöll stipendier från Stiftelsen för internationalisering av högre utbildning och forskning (STINT) och tillbringade minst en termin utomlands. Bland mina jämnåriga åkte till exempel Cecilia Riving till Warwick och Louise Sebro till Florida. För egen del bar det av Humboldt-Universität zu Berlin hösten 2006. Det blev en utvecklande tid där jag kunde sätta min avhandling i relation till ett större europeiskt forskningsfält. Genom att följa den tyska debatten om universitetet som då rasade såddes här även fröet till det som skulle bli mitt postdoktorala projekt – om Humboldttraditionen och universitetets idé i Tyskland.

Sammantaget erbjöd mina år i forskarskolan i mitten av nollnolltalet synnerligen goda möjligheter till internationella kontakter och erfarenheter. Jag disputerade i december 2008, men redan ett par år senare hade jag förmånen att få återvända till forskarskolan och verka som handledare, medlem i samarbetsrådet samt lärare på kurser i teori, metod och kunskapshistoria. När de historiografiskt intresserade omsider blickar tillbaka på det tidiga 2000-talets historievetenskap tror jag att de kommer att tillmäta forskarskolan stor betydelse för svensk humaniora.

2021-11-29

Inlägget postades i

internationalisering

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Mikael Bruér

Mikael Bruér är sedan hösten 2020 doktorand i historia och historiedidaktik vid Malmö universitet. Före forskarutbildningen har Mikael arbetat som grundskole- och gymnasielärare och universitetsadjunkt samt skrivit läromedel i historia. Forskarstudierna är en helt ny värld och Mikael är tacksam över det sammanhang som forskarskolan erbjuder, där det blir möjligt både att förstå denna värld lite bättre och att träffa människor han sannolikt annars aldrig hade mött.

För mig har antagningen till forskarutbildningen inneburit ett skifte i mitt yrkesliv. I början av 2000-talet tog jag en lärarexamen och under de 15 nästföljande åren arbetade jag som historielärare på högstadiet och gymnasiet. 2017 började jag arbeta på Malmö universitet som en del av den grupp som arbetar med det nationella provet i historia. I gruppen fick jag ansvar för digitaliseringen av provet och jag arbetar fortfarande med det på deltid. Parallellt har jag också jobbat med att skriva läromedel för högstadiets historieundervisning och det har därigenom funnits ett långvarigt intresse för historiedidaktiska frågor.

Under tiden som lärare och i arbetet med det nationella provet har jag på nära håll fått se hur olika delar av skolan i allt större utsträckning blivit digitaliserade, från administration till undervisning och prov. Digital kompetens har fått allt större betydelse och från såväl lagstiftare som huvudmän har det funnits stora förhoppningar om att digitalisering ska innebära att skolan förbättras. Dessa förhoppningar bärs av rektorer och lärare, något jag själv varit en del av. Trots detta finns mycket lite forskning som faktiskt berör vad som händer med undervisningen. Hur påverkas lärares arbetssätt och ämnenas innehåll? Trots höga förhoppningar har jag upplevt att det finns fler frågor än svar.

När jag väl kom att söka forskarutbildningen blev det naturligt för mig att rikta mitt intresse mot frågor såväl om digitalisering som historieundervisning. Mitt avhandlingsprojekt tar sin utgångspunkt i grundskolans historieundervisning med målsättning att studera hur historieundervisningens metoder och innehåll påverkas när ett lager av teknik tillförs.

Projektet tar sin utgångspunkt i historiedidaktik men är i ett mycket tidigt skede och eftersom delar av avhandlingen kommer sträcka sig utanför den historiska disciplinen är det värdefullt för mig att kunna stöta och blöta tankar i ett större historiskt sammanhang. Där kommer forskarskolan in i bilden. Den har hittills kommit att innebära ett sammanhang där jag fått möta doktorander från andra delar av det historiska fältet, vilket både gett mig utmaningar och möjligheter att tänka kring vissa frågor på ett sätt jag kanske annars skulle missat. Forskarskolan ger mig en viktig förankring i ett historievetenskapligt sammanhang och nya intryck som jag inte vill vara utan.

Att gå från en yrkesvardag in i något så komplext som en forskarutbildning är att byta värld. Även om jag på ett sätt tillhört akademin skiljer sig denna värld mycket från vardagen som doktorand. Tillvaron kan ibland vara gåtfull och utan tillgång till nätverk och sammanhang är det en svår värld att träda in i.

Att ingå i det sammanhang som forskarskolan bidrar med innebär en möjlighet både att förstå denna nya värld och bygga nätverk med likaledes nyantagna kollegor. För mig har mötena med människor jag annars inte skulle mött eller kunnat utbyta åsikter med varit mycket värdefulla.

Tyvärr har året med pandemi inneburit att allt skötts på distans men jag ser fram emot att träffa alla, fast på andra sidan skärmen.

2021-11-25

Inlägget postades i

forskarutbildning Zoom

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Martin Hansson

Martin Hansson är historisk arkeolog vid Lunds universitet och prefekt vid institutionen för arkeologi och antikens historia. Han är ansvarig för institutionens forskarutbildning och ser forskarskolan som en möjlighet för doktoranderna, inte minst för de nätverk och nya perspektiv som tvärvetenskapliga miljöer erbjuder. Samtidigt är det inte helt okomplicerat för en arkeolog att delta i en verksamhet styrd av historiker: forskning kan skava. Därför är det viktigt att värna den ömsesidiga respekten och nyfikenheten.

Forskarskolan i historiska studier som nu firar sitt 20-årsjubileum måste sägas vara en framgångssaga. Ett stort antal doktorander har tagit sig hela vägen fram till disputation och nu är det inte längre bara historiker som disputerar inom ramen för forskarskolan. Hösten 2014 blev institutionen för arkeologi och antikens historia inbjuden att delta i forskarskolans verksamhet genom att vi fick en doktorandtjänst i ämnet historisk arkeologi. Våren 2020 disputerade Kenth Hansen på sin avhandling om det medeltida stadsfrälset i de skånska städerna, en studie som kombinerade en mängd olika typer av materiella och skriftliga källor, på ett sätt typiskt för historisk arkeologi. Även ämnet antikens kultur och samhällsliv vid vår institution har erhållit tjänster inom ramen för forskarskolan. Precis som vid andra institutioner har våra fakultetsfinansierade doktorander i dessa ämnen, och även i arkeologi-ämnet, deltagit i forskarskolans verksamhet i varierande grad sedan dess. Det här har öppnat nya möjligheter.

Framför allt erbjuder forskarskolan våra doktorander, förutom kurser, internat och allt annat som finns i verksamheten, möjligheten att skaffa sig ett större nätverk och nya kontakter. Det gäller både med doktorandkollegor från andra ämnen/universitet och med lärare/forskare utanför det egna ämnet. Allt detta bidrar till att ge doktoranderna nya perspektiv på sin egen disciplin och det egna avhandlingsämnet. Betydelsen av detta kan inte överskattas när man kommer från en relativt liten forskningsmiljö. Detta är bra på alla sätt och vis men forskarskolan sätter även skilda ämnestraditioner, materialval och teoretiska perspektiv i fokus.

Det är faktiskt inte helt okomplicerat att som arkeolog delta i en verksamhet styrd av historiker. Relationerna kan ibland komma att skava när olika forskningstraditioner möts och det är viktigt att erkänna att så kan vara fallet. Som arkeolog i forskarskolan är man ofta ensam i en grupp med historiker som sätter agendan. Kommentarer som ”vad ska de materiella lämningarna bidra med?” – underförstått, finns inte redan det du behöver veta i de skriftliga källorna – är något man kan få höra. Samtidigt som ett sådant påstående kan vara irriterande, är det också en utmaning till mig som arkeolog att skärpa argumenten kring varför och på vilket sätt materiell kultur är betydelsebärande.

För att forskarskolan ska fortsätta vara en framgångssaga nu när flera discipliner är engagerade i verksamheten, gäller det att man är medveten om att forskning kan skava. Att så är fallet är egentligen ganska naturligt, vi är alla mest förtrogna med vår egen disciplin. Den miljö av ömsesidig respekt och nyfikenhet på varandras ämnen, frågor, perspektiv och metoder som idag ändå kännetecknar forskarskolan är viktig att bibehålla och utveckla. Oavsett var vi har vår ämnesmässiga bakgrund är vi ju alla intresserade av att ta reda på något om hur människor hade det i det förflutna. Det kan göras med skilda utgångspunkter och med olika frågor, och vad jag som enskild forskare tycker är det bästa sättet utgår till syvende och sist från mina personliga preferenser.

2021-11-22

Inlägget postades i

tvärvetenskap

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Svante Norrhem

När Svante Norrhem, universitetslektor i historia vid Lunds universitet, flyttade ner från Umeå 2014 slogs han av häpnad. Var det möjligt att en forskarutbildning kunde ha så generösa resurser? Svante var van att ständigt dra åt svångremmen och kunde knappt föreställa sig en verksamhet som forskarskolan, med medel för internat, kurser, utbyten, workshops… Samtidigt innebär denna resursstyrka, menar Svante, att forskarskolan måste motivera sin existens lite extra – vilket kan fungera som en kvalitetsgaranti.

Första gången jag kom i kontakt med forskarskolan var 2014 då jag just hade flyttat från Umeå för att börja arbeta i Lund. Mötet blev omtumlande. Under min tid i Umeå var jag under många år ansvarig för utbildningen i historia på grund- och avancerad nivå. Samtidigt som det var spännande på många sätt, inte minst genom mötet med studenter och med entusiastiska och skickliga kollegor, var det också ofta mycket frustrerande. I mitt tycke handlade det alltför mycket om att hantera en snål ekonomi och jag upplevde ofta att det tycks finnas en lag att humanister ska ges minsta möjliga ekonomiska ramar. I mitt uppdrag ingick allt som oftast att skära i undervisningstimmar – och när det var gjort, skära lite till.

Så möter jag forskarskolan och jag blev minst sagt häpen. Någon – oklart för mig vem vid den tidpunkten – hade beslutat att forskarutbildningen med historisk inriktning skulle få generöst med resurser för att kunna erbjuda doktorander goda förutsättningar att utvecklas. Himmel! Jag kunde uppriktigt inte tro att det var sant. Här fanns medel för forskarinternat och kursinternat där doktorander från olika lärosäten och olika discipliner kunde mötas tillsammans med seniora forskare. En fullständig dröm! Här fanns resurser för att doktorander skulle kunna åka på utbyten och medel för att doktorander skulle kunna bjuda in till workshops. Det fanns medel att bekosta en långsiktig ledning av verksamheten. Lagen om att humanister alltid måste suga på ramarna eller vända på varenda krona för att alls kunna bedriva någon verksamhet var satt ur spel på ett sätt som jag inte hade kunnat föreställa mig.

Jag har nu haft privilegiet att vara med vid flera forskarinternat och brottats med spännande, ibland svåra, texter men framför allt njutit av samtalen både i seminarierummen och utanför. Här möts och blandas humanister från olika lärosäten och olika generationer. Jag har gett kurs i historisk teori och utmanats intellektuellt av doktorander från olika discipliner. Forskarskolan ger på så sätt inte bara doktorander möjlighet att utvecklas utan även deras handledare och seniora kollegor inom de samverkande lärosätena. Vi blir alla lite bättre av denna samverkan.

Men är allt bara bra då? Jag är benägen att säga ”ja, i allt väsentligt”, men jag inser samtidigt att man kan se det på olika sätt. För ämnen eller lärosäten som står utanför kan forskarskolans resurser sticka i ögonen. Forskarskolan måste därför alltid vara beredd att motivera sin existens och visa den styrka samarbetet ger. Detta i sin tur kan fungera som en kvalitetsgaranti. Doktorander som antas till forskarskolan har av naturliga skäl sällan någon erfarenhet av att doktorera inom en annan och mindre resursstark forskarutbildning. Man ser bara den utbildning man själv går och det är då lätt att snarare se bristerna än fördelarna. Även gentemot dessa måste forskarskolan hela tiden visa att den håller en hög nivå och på så sätt bibehålls eller höjs förhoppningsvis kvaliteten.

Jag har numera vant mig vid forskarskolans årliga lunk: januariinternatet, höstinternatet i september, doktorandkonferensen i juni. Jag gapar inte längre av häpnad inför detta men jag njuter i stora drag av att delta i en verksamhet som handlar om forskning och utbildning först och främst, och inte om att skära ned.

2021-11-18

Inlägget postades i

doktorand forskarutbildning internat Lunds universitet PM-internat

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Arina Stoenescu

Arina Stoenescu är doktorand i bokhistoria vid Lunds universitet sedan 2015. Hon har fått flera viktiga erfarenheter och insikter under sin doktorandtid. Dels presenterade hon – som den enda – en poster på forskarskolans höstinternat 2019, ett sätt att förmedla forskning som Arina menar är värdefullt även för humanister. Dels fick hon under forskarskolans teorikurs en ny och värdefull förståelse av sin egen skrivprocess.

Jag blev antagen som doktorand i bokhistoria på Lunds universitet hösten 2015 och skriver om typografi och politik i Rumänien under kommunisttiden 1948–89. Jag kom med i Nationella forskarskolan i historiska studier samma år som skolan öppnade för doktorander från andra ämnen med historiska perspektiv och jag har sedan dess varit tacksam inte bara för att jag har fått ta del av olika forskningstraditioner men också för den gemenskap och struktur som en forskarskola för med sig.

Mitt första möte med forskarskolan ägde rum den 3 september 2015 och jag minns tydligt ett överfullt ”Blå Rummet” med 20 nyantagna och förväntansfulla doktorander, Hanne Sanders och Stefan Nyzell. Jag var den första doktoranden från bokhistoria som deltog och det visade sig att alla de fördelar med att vara en del av forskarskolan som presenterades under detta första möte realiserades i mitt avhandlingsarbete. Hanne använde en metafor som fastnade, ”resande cirkus”, när hon skulle beskriva studiebesöken på de deltagande lärosätena. Bland dem fanns också min gamla arbetsplats sedan 2003, Södertörns högskola, där jag är anställd som adjunkt i medieteknik, och det var givande både att få nya perspektiv på Södertörn och, framför allt, att få insyn i historieämnet på Linnéuniversitetet och Göteborgs universitet. Jag kommer för alltid att associera min introduktion till kulturarvsforskningen med Peter Aronssons föreläsning under Växjöbesöket.

Jag minns Höör-internatet vårterminen 2017 vars tema, materialitet, var mycket passande för min avhandling. Teorikursen och dess avslutande internat på Häckeberga slott våren 2019 tillhör också mina starka minnen, då jag utöver spännande seminariesamtal satt uppe en natt och sammanställde alla textfragment i ett enda dokument utifrån LU:s avhandlingsmall. Jag hade länge varit upptagen med den typografiska formen för mina texter, fastnade lätt i den och skrivandet kändes ännu svårare när formen varierade. Jag trodde att detta var en konsekvens av min praktikerbakgrund som grafisk designer. Sent omsider förstod jag att skrivsvårigheterna berodde på min dyslexi, en välkommen diagnos efter en sen utredning som föranleddes av avhandlingsarbetet. Diagnosen gav svar på många frågor i förhållande till min skrivprocess, frågor som uppstod tack vare deltagandet i forskarskolans olika aktiviteter.

Internatet i Mölle hösten 2019, under vilket jag presenterade min poster, minns jag mycket väl. Tanken var att flera doktorander skulle testa denna presentationsform och skapa posters utifrån sina avhandlingsämnen. Jag hade jobbat intensivt under en hel vecka med färdigställandet av postern i olika materialutförande. Internatprogrammet innehöll en särskild programpunkt, postervernissage och aperitif. Det visade sig att det bara var jag som ställde ut. Folk samlades och minglade i den stora lokalen med den lilla utställningen och jag var mycket nöjd med att få berätta varför visualiseringen av ett avhandlingsämne är både möjlig och angelägen även inom humaniora. Postern blev en betydelsefull del av mitt avhandlingsarbete som i sig behandlar en central del av den visuella kommunikationen, nämligen typografin. Sedan dess har jag haft stor nytta av postern i kommunikation med andra forskare då jag snabbt och koncist behöver förklara mitt forskningsämne. Den blev också antagen till SHARP-konferensen 2020, postersektionen, men en pandemi kom emellan.

Jag har mycket fina bilder från Arild, Höör, Bäckaskog, Mölle, från alla fantastiska slott, kloster och herrgårdar där vi har samlats för internat under mina år i forskarskolan. Jag minns särskilt Jimmy Jönssons hjälp med handskrivna minnesanteckningar från mitt första (PM-) seminarium men framför allt minns jag de medverkandes ödmjukhet inför allas lärprocesser. Det är många inkörsportar som har ställts på glänt under forskarskolans olika sammankomster och jag är mycket tacksam över att ha varit och fortfarande vara en del av forskarskolan.

2021-11-17

Inlägget postades i

doktorand forskarutbildning internat

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Anna Locke

Anna Locke är doktorand i historia vid Göteborgs universitet sedan 2012. När hon anlände till forskarskolans introduktionsmöte i Lund var hon den enda doktoranden från Göteborg. Det gav henne en skjuts in i forskarskolans gemenskap, med allt vad det inneburit av sociala kontakter, akademisk inspiration, stabilitet och trygghet. Kanske viktigast av allt: var man än hamnar i den akademiska världen är sannolikheten stor att det dyker upp ett bekant ansikte.

Hösten 2012 började jag på forskarutbildningen vid Institutionen för historiska studier på Göteborgs universitet. Jag var den enda nya doktoranden vid institutionen denna höst, vilket kanske inte framstår som så särdeles märkligt i dessa dagar då doktorandtjänsterna är få och sporadiskt förekommande. Men detta var – och jösses vad jag nu känner mig gammal – på den gamla goda tiden när det öste pengar över forskarutbildningen och humaniora. Eller ja, öste kanske är att ta i, men ett lätt duggregn var det i alla fall.

Hur som helst. Att vara ensam nyantagen doktorand gjorde inte så mycket eftersom det föregående år kommit flera nya doktorander till institutionen. Och ännu bättre blev det när jag fick reda på att jag, trots att min tjänst finansierades av humanistiska fakulteten, skulle få möjlighet att ta del av forskarskolans kurser och internat. Strålande! För mig som gjort hela min grundutbildning i Göteborg innebar detta att mina akademiska vyer från dag ett vidgades och exponerades för nya perspektiv och personer. Jag minns tydligt den första träffen i Lund när vi som var nyantagna presenterade våra projekt och tog de första trevande stegen mot att lära känna varandra över universitetsgränserna. Det faktum att jag var den enda doktoranden från Götet blev faktiskt en fördel; utan hemmakompisar att hålla i handen var det inte mycket annat att göra än att raskt lära känna de andra doktoranderna.

Forskarskolans förmåga att knyta samman doktorander och forskare från olika lärosäten har varit ett återkommande tema i många av de föregående blogginläggen. Oavsett om det handlat om att våga ta steget att åka på konferens för att där väntar bekanta ansikten att diskutera och dricka kaffe med, eller genomföra workshops och kurser med nya infallsvinklar, har denna funktion visat sig vara av största betydelse. De många internaten har skapat sammanhållning och trygghet (men också kontroverser och konflikt) och inställningen till vikten av trivsam och omhändertagande miljö mellan de akademiska samtalen har skapat fullkomligt orimliga förväntningar på vad livet som konferensresande forskare innebär. (Men också fått mig, och jag hoppas flera av mina kollegor, att känna mig uppskattad och viktig, väl värd att inte stuvas undan på slitna vandrarhem.)

För egen del har kontaktytorna inom samarbetet framför allt inneburit att mitt akademiska arbete har breddats och inspirerats. Mitt avhandlingsprojekt – där jag undersöker interaktionen mellan stat och befolkning i konflikter om jordägande under den period av massiv strukturomvandling svenskt jordbruk genomgick under andra delen av 1900-talet – är ett av få agrarhistoriska projekt inom forskarskolan. Stundtals har jag därför känt mig lite som en udda figur bland alla kulturhistoriska analyser och tidigmoderna texter. Men jag har å andra sidan blivit varse att det historievetenskapliga hantverket på många sätt är likartat, och att det finns alla möjligheter att tänka kreativt och kritiskt även kring ämnen som inte är ens egna. Och saknas kontakter inom samarbetet får man vara kreativ och använda de resurser som erbjuds för att skapa nya nätverk. Möjligheten till skrivbordsbyte gjorde att jag kunde spendera två veckor vid avdelningen för agrarhistoria på SLU och där få tillgång till den specialiserade kunskap jag så väl behövde. Vistelsen inspirerade också till att starta ett eget nätverk för unga (nu känner jag mig gammal igen) agrarhistoriska forskare på doktorandnivå och post-dok-nivå. Idag omfattar nätverket ett femtontal unga forskare som tillsammans diskuterar forskningsfrågor och organiserar konferenssessioner.

Om medverkan i forskarskolans samarbete kommer att få några konsekvenser för den framtida karriären är, såhär i slutskrivningens lätt pressade stund, naturligtvis svårt att säga. Men en sak som är säker är att oavsett var jag hamnar inom den akademiska världen kommer det med största sannolikhet dyka upp ett bekant ansikte, en trevlig kaffestund och ett givande samtal. Det är inte illa.   

2021-11-11

Inlägget postades i

forskarutbildning

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Victor Pressfeldt

Victor Pressfeldt är doktorand i historia vid Lunds universitet sedan 2013. Tre saker har gjort doktorandtiden särskilt meningsfull för honom – de doktorandfackliga uppdragen, de nya vänskaper han fått och de internationella erfarenheterna. Inte minst värdesätter Victor hur forskarskolans mobilitetsstipendium gav möjlighet att vistas vid University of Notre Dame i USA och där lära känna den lilla staden South Bend.

Jag har varit doktorand i forskarskolan sedan hösten 2013. Tiden har fyllts ut med många typer av sidouppdrag som förlängt min doktorandtid, i huvudsak doktorandfackliga sådana. Som exempel har jag under min doktorandtid bland annat varit ordförande i Lunds doktorandkår men också varit doktorandrepresentant på de flesta nivåer av universitetsadministrationen. Just doktorandfacklig verksamhet är, menar jag, ett av de bästa sätten att skapa sig en förståelse för universitetsvärldens många gånger komplicerade och byråkratiska administrations- och styrningssystem. Att doktorander engagerar sig fackligt (och i kårer) är också absolut nödvändigt för att garantera goda villkor i en universitetsvärld som hela tiden förändras och där många intressen hela tiden kämpar mot varandra.

Mitt avhandlingsprojekt, som nu befinner sig i någon typ av upploppsfas, behandlar hur nyliberalism manifesterade sig som styrningsrationalitet i Sverige från sjuttiotalet och framåt. Jag är i synnerhet intresserad av hur nyliberalt tänkande gjorde att staten i allt högre utsträckning från i synnerhet nittiotalet och framåt började artikulera sig självt som ett problem, samt hur nyliberalt tänkande öppnade upp en omstrukturering av staten (snarare än en minskning av den, vilket är en strömning som ofta felaktigt kopplas samman med nyliberalism).

Forskarskolan i historiska studier, som finansierat min doktorandutbildning, har på många sätt gett mig tillgång till en givande forskningsmiljö, men kanske viktigare är att jag genom forskarskolan kommit att få vänner för livet. Miljön som forskarskolan öppnat upp för har också erbjudit möjligheter att diskutera lite större och bredare forskningsfrågor (i relation till den egna avhandlingen) på ett sätt som man kanske inte omedelbart upplever som givande mitt i den egna stressiga forskningsprocessen – men som jag i backspegeln upplever som utvecklande både på ett personligt och på ett vetenskapligt plan.

Det kanske bästa med forskarskolans resurser, åtminstone för mig, har varit att de gett mig tillgång till internationella utbyten och möten med utländska forskare och doktorander (bland annat de som varit en del av forskarskolans utländska partneruniversitets besök i Sverige). Kontakten med internationella forskare samt en internationell forskningsmiljö är bland det bästa forskarvärlden har att erbjuda – och jag rekommenderar alla doktorander att försöka röra sig i en internationell kontext så mycket det bara går. Det gör att du inte bara får tillfälle att växa som forskare utan att dina vyer för världen öppnas upp.

Jag har själv med hjälp av forskarskolans mobilitetsstipendium spenderat tid vid University of Notre Dame i USA. Utbytet gav mig möjligheter att utbyta erfarenheter och få input från en av de mest välrenommerade forskarna på mitt forskningsfält, Philip Mirowski, samtidigt som jag kunde närvara på flera konferenser i USA. Men än mer utvecklande för mig, så känns det åtminstone just nu, var att bo i den lilla rostbältsstaden South Bend i Indiana i USA (där universitetet låg) där jag under mitt utbyte kunde lära känna människor också utanför den snäva universitetsvärlden. Många av de jag lärde känna i South Bend var inte forskarstudenter och mitt umgänge med dem gav mig möjligheter att förstå South Bend, Indiana och USA på ett sätt som inte hade varit möjligt om jag bara rört mig bland forskare. Jag vill understryka att jag under doktorandtiden försökt röra mig utanför rena forskningsmiljöer så mycket det går, bland annat genom att delta i den offentliga debatten, vilket jag gjort i tidningar som Aftonbladet, Göteborgsposten, Opulens och så vidare.

Jag har också under doktorandtiden, återigen tack vare resurser från forskarskolan, tillgodogjort mig en del av min forskarutbildning utomlands, som en del av sommarkurser. Den första var en kurs i poststrukturalistisk diskursanalys vid University of Essex i Storbritannien, där jag under David Howarth deltog i några av mitt livs bästa föreläsningar. En annan sommarkurs, som hade det politiska suveränitetsbegreppet som huvudfokus, i Bologna i Italien, kom att bli en av mitt livs mest fantastiska upplevelser. Med professorer som Judith Butler och David Harvey deltog jag på spännande och tankegivande föreläsningar och jag lärde känna forskare från Argentina, USA, Spanien, Tyskland (och såklart Italien) som jag fortfarande betraktar som nära vänner. Men utbytena gav mig också möjlighet att kritiskt diskutera min egen forskning, vilket fått mig att skriva en avhandling som aldrig hade kunnat existera utan de diskussioner och lärdomar jag fått från de internationella utbytena.

2021-11-08

Inlägget postades i

internationalisering mobilitetsstipendium Okategoriserade

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

David Bowling

David Bowling är doktorand i idé- och lärdomshistoria sedan 2019, placerad vid Lunds universitet. Efter ett händelserikt introduktionsår i forskarskolan, med gemensamma kurser, seminarier och internat runt om i landet, stannade det mesta upp när pandemin slog till. Långa dagar på zoom, gles kontakt med kollegorna och inställda arkivresor har blivit konsekvensen. Genom bidrag till digitalisering av källmaterial har ändå arbetet med avhandlingen kunnat fortsätta, om än i långsammare takt.

När jag började min forskarutbildning var jag lite osäker på vad det skulle innebära att vara en del av den Nationella forskarskolan i historiska studier. Jag hade inte tänkt så mycket på det faktum att tjänsten finansierades av forskarskolan när jag sökte; jag ville bara få tjänsten! Men nu inser jag vilken fördel det är att vara en del av forskarskolan och kunna utnyttja de möjligheter som skolan erbjuder. Som andra doktorander har nämnt i sina jubileumstexter är det trevligt att redan från början tillhöra en grupp doktorander från olika discipliner från olika lärosäten runt om i Sverige. Under första terminen fick vi möjlighet att resa tillsammans till andra lärosäten under en kurs och jag deltog också i ett internat med en bredare grupp doktorander från forskarskolan. De här möjligheterna fungerar utmärkt både för att bygga sociala kontakter med andra doktorander och för att få konstruktiva förslag och synpunkter på sitt eget forskningsprojekt.

Men då kom pandemin. Inga fler gemensamma kursresor med kollegor eller internat på vackra slott, de som Barbro anordnade så väl. (Tack Barbro!) I stället har det varit långa dagar på Zoom och alldeles för lite kommunikation mellan de doktorander som jag började med. Allra sämst har kanske varit att jag behövt ställa in arkivresor för att samla nödvändigt material till forskningsarbetet. Men även här har forskarskolan erbjudit stöd genom att ge pengar till doktorander för att beställa digitala kopior av arkivmaterial. Detta har jag också kunnat utnyttja, vilket inneburit att min forskning inte stoppades helt och hållet, även om den går mycket långsammare.

Arkivmaterialet i min forskning är ett opublicerat bokmanus av Nobelpristagaren Gunnar Myrdal som heter An American Dilemma Revisited: The Racial Crisis in the United States in Perspective. Boken skrevs som en andra version av Myrdals välkända An American Dilemma: The Negro Problem and Modern Democracy från 1944. Jag analyserar den andra boken med fokus på utveckling och förändring i Myrdals syn på lösningar av rasismproblem i USA och sätter båda böckerna i sina historiska kontexter inom samhällsvetenskapshistoria. Mitt fokus på produktionsaspekten i samhällsvetenskapen syftar till att förstå böckernas innehåll och att hitta de transnationella/globala aspekterna i texterna.

Som sagt är det oerhört givande att delta i forskarskolan och jag är tacksam för allt stöd, alla kurser och all tillhörighet som skolan erbjuder. Forskarskolan gör mycket för att vi doktorander ska utbildas till framtidens historiker och jag hoppas att jag kan leva upp till förväntningarna!

2021-11-04

Inlägget postades i

Zoom

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Julia Håkansson

Julia Håkansson är doktorand i historia och historiedidaktik vid Malmö universitet sedan 2017. Innan hon började doktorera trodde hon att forskarlivet skulle vara ensamt. Det visade sig vara motsatsen. Genom forskarskolan har Julia blivit del av en större gemenskap där alla delar samma situation: att försöka ro en avhandling i land. Genom mobilitetsstipendiet och skrivbordsbytet har hon dessutom vidgat gemenskapen utanför landsgränserna.

När jag blev antagen som doktorand i historia visste jag inte mycket om forskartillvaron. Mina förväntningar var att arbetet skulle vara ensamt. Ensam är emellertid det sista jag har känt mig som doktorand, inte minst på grund av forskarskolan. Att vara en del av forskarskolan innebär att tillhöra en gemenskap av andra som är i samma situation som en själv och som ska göra samma (och vad som stundtals upplevs som omöjliga) uppgift – att skriva en avhandling. I forskarskolesammanhanget är vi många som kan relatera till processen och bidra med erfarenheter som underlättar för varandra.

Jag insåg tidigt att forskarskolan var något som jag ville engagera mig mer i och jag blev Malmö universitets doktorandrepresentant i forskarskolans samarbetsråd. Denna erfarenhet har varit viktig för mig, inte bara för att jag har lärt mig mycket om hur en forskarskola fungerar, men också för att de diskussioner som förts i dialog med forskarskolans ledning har varit konstruktiva och lett fram till resultat. Det är doktorandernas forskarskola och det märks.

Forskarskolan gör att man befinner sig mitt i forskningsfronten. Att ta del av alla spännande projekt gör att jag känner att jag som historiker är del av ett större sammanhang och en kunskapsproduktion som sträcker sig utanför den egna forskarmiljön. Det innebär också att mitt historieintresse tillgodoses på ett bredare plan. Jag har många goda minnen från internaten och kanske inte minst från kurserna. Det är något särskilt att tillhöra en generation forskare som följs åt längs vägen på doktorandutbildningen.

Jag har deltagit i två internationella konferenser tillsammans med forskarskolan, i York 2018 och Bielefeld 2019. Resan till York var helt fantastisk och jag åkte tillbaka senare samma sommar för att vistas några veckor vid universitetet där. I och med forskarskolans kontakter fick jag låna ett skrivbord där utan några konstigheter. De seniora forskarna var väldigt generösa med sin tid och jag lärde känna flera doktorander med liknande forskningsintressen som mina egna. Jag har också deltagit i det nordiska skrivbordsbytet och vistades vid Stockholms universitet i två veckor 2019. Tack vare forskarskolans resestipendium kommer jag också att kunna vistas en längre period vid Institute for Northern Studies vid University of the Highlands and Islands, dit jag planerar att åka så fort reserestriktionerna lättar.

Det absolut bästa med forskarskolan är de vänskaper som jag har knutit med andra forskare jag har träffat där. Vänskaper som jag tror och hoppas kommer att vara livet ut!

2021-11-01

Inlägget postades i

Malmö universitet skrivbordsbyte Universität Bielefeld University of York

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Johanna J. Damaris

Johanna J. Damaris är doktorand i idéhistoria vid Göteborgs universitet sedan 2020. Som nyinflyttad från Norge var det viktigt för henne att hitta en ny gemenskap. Hon var först pessimistisk inför forskarskolans digitala aktiviteter – skärmen stimulerar knappast spontana möten – men tycker med facit i hand att det varit betydligt mer fruktbart än hon trodde. Inte minst utmanades hon att formulera den kunskap som tidigare legat under ytan men som behövde kastas upp i luften – för att sedan kunna landa på jorden.

Jag arbetar med en avhandling om natur- och människosyn i den engelska häxeridebatten på 1600-talet. Det är ett ämne som berör många olika kontexter, där politiska, religiösa, rättshistoriska och naturfilosofiska strömningar ofta måste hållas i huvudet samtidigt. Ganska snart efter att jag börjat samla in mitt material stod det klart att mitt projekt skulle må bra av att kastas upp i luften. Under mitt första år har frågan varit hur projektet ska landa igen.

Då jag blev inbjuden till forskarskolan såg jag det som ett sätt att lära känna en forskningsmiljö utanför Göteborg och att hitta en större gemenskap av människor som har intresse av mitt ämne. Då allt äger rum via Zoom på grund av rådande omständigheter kände jag mig först smått pessimistisk. Jag visste att det är mycket som händer i de informella pauserna och att Zoom inte är byggt för just oväntade möten.

Jag såg ändå fram emot att diskutera ”historiska problem” och ”historisk teori”, och det skulle visa sig att det hela var mer fruktbart än jag trodde. Mångfalden av människor med olika projekt och ämnen, och uppgiften att presentera texter för icke-idéhistoriker, krävde att jag formulerade kunskap som tidigare varit underförstådd. Att aktivt opponera och också själv få återkoppling på ofärdiga texter och tankar – från forskare på olika nivåer och med olika darlings – gjorde att processen att åter igen landa mitt projekt blev helt annorlunda och långt rikare än om jag inte hade deltagit i forskarskolan.  

Samtidigt fick jag en ny möjlighet. Kontakten med forskarskolan gjorde att jag blev uppmärksam på Historisk studenttidskrift i Lund – den enda tidskriften i sitt slag i Sverige. Forskarskolan hade gett mig erfarenheten att det är mycket som är möjligt i det digitala formatet. Efter att jag kollat med studenterna om det fanns intresse för ett liknande projekt i Göteborg, etablerade jag och nio studenter Idé. Tidskrift för idéhistoria, en studenttidskrift som ska visa på bredden i det idéhistoriska tänkandet. Att vi inte kunde mötas på riktigt hindrade ju oss inte från att arbeta och mingla via Zoom.

2021-10-28

Inlägget postades i

Göteborgs universitet

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar
Nyare inlägg Äldre inlägg