Victor Pressfeldt är doktorand i historia vid Lunds universitet sedan 2013. Tre saker har gjort doktorandtiden särskilt meningsfull för honom – de doktorandfackliga uppdragen, de nya vänskaper han fått och de internationella erfarenheterna. Inte minst värdesätter Victor hur forskarskolans mobilitetsstipendium gav möjlighet att vistas vid University of Notre Dame i USA och där lära känna den lilla staden South Bend.
Jag har varit doktorand i forskarskolan sedan hösten 2013. Tiden har fyllts ut med många typer av sidouppdrag som förlängt min doktorandtid, i huvudsak doktorandfackliga sådana. Som exempel har jag under min doktorandtid bland annat varit ordförande i Lunds doktorandkår men också varit doktorandrepresentant på de flesta nivåer av universitetsadministrationen. Just doktorandfacklig verksamhet är, menar jag, ett av de bästa sätten att skapa sig en förståelse för universitetsvärldens många gånger komplicerade och byråkratiska administrations- och styrningssystem. Att doktorander engagerar sig fackligt (och i kårer) är också absolut nödvändigt för att garantera goda villkor i en universitetsvärld som hela tiden förändras och där många intressen hela tiden kämpar mot varandra.
Mitt avhandlingsprojekt, som nu befinner sig i någon typ av upploppsfas, behandlar hur nyliberalism manifesterade sig som styrningsrationalitet i Sverige från sjuttiotalet och framåt. Jag är i synnerhet intresserad av hur nyliberalt tänkande gjorde att staten i allt högre utsträckning från i synnerhet nittiotalet och framåt började artikulera sig självt som ett problem, samt hur nyliberalt tänkande öppnade upp en omstrukturering av staten (snarare än en minskning av den, vilket är en strömning som ofta felaktigt kopplas samman med nyliberalism).
Forskarskolan i historiska studier, som finansierat min doktorandutbildning, har på många sätt gett mig tillgång till en givande forskningsmiljö, men kanske viktigare är att jag genom forskarskolan kommit att få vänner för livet. Miljön som forskarskolan öppnat upp för har också erbjudit möjligheter att diskutera lite större och bredare forskningsfrågor (i relation till den egna avhandlingen) på ett sätt som man kanske inte omedelbart upplever som givande mitt i den egna stressiga forskningsprocessen – men som jag i backspegeln upplever som utvecklande både på ett personligt och på ett vetenskapligt plan.
Det kanske bästa med forskarskolans resurser, åtminstone för mig, har varit att de gett mig tillgång till internationella utbyten och möten med utländska forskare och doktorander (bland annat de som varit en del av forskarskolans utländska partneruniversitets besök i Sverige). Kontakten med internationella forskare samt en internationell forskningsmiljö är bland det bästa forskarvärlden har att erbjuda – och jag rekommenderar alla doktorander att försöka röra sig i en internationell kontext så mycket det bara går. Det gör att du inte bara får tillfälle att växa som forskare utan att dina vyer för världen öppnas upp.
Jag har själv med hjälp av forskarskolans mobilitetsstipendium spenderat tid vid University of Notre Dame i USA. Utbytet gav mig möjligheter att utbyta erfarenheter och få input från en av de mest välrenommerade forskarna på mitt forskningsfält, Philip Mirowski, samtidigt som jag kunde närvara på flera konferenser i USA. Men än mer utvecklande för mig, så känns det åtminstone just nu, var att bo i den lilla rostbältsstaden South Bend i Indiana i USA (där universitetet låg) där jag under mitt utbyte kunde lära känna människor också utanför den snäva universitetsvärlden. Många av de jag lärde känna i South Bend var inte forskarstudenter och mitt umgänge med dem gav mig möjligheter att förstå South Bend, Indiana och USA på ett sätt som inte hade varit möjligt om jag bara rört mig bland forskare. Jag vill understryka att jag under doktorandtiden försökt röra mig utanför rena forskningsmiljöer så mycket det går, bland annat genom att delta i den offentliga debatten, vilket jag gjort i tidningar som Aftonbladet, Göteborgsposten, Opulens och så vidare.
Jag har också under doktorandtiden, återigen tack vare resurser från forskarskolan, tillgodogjort mig en del av min forskarutbildning utomlands, som en del av sommarkurser. Den första var en kurs i poststrukturalistisk diskursanalys vid University of Essex i Storbritannien, där jag under David Howarth deltog i några av mitt livs bästa föreläsningar. En annan sommarkurs, som hade det politiska suveränitetsbegreppet som huvudfokus, i Bologna i Italien, kom att bli en av mitt livs mest fantastiska upplevelser. Med professorer som Judith Butler och David Harvey deltog jag på spännande och tankegivande föreläsningar och jag lärde känna forskare från Argentina, USA, Spanien, Tyskland (och såklart Italien) som jag fortfarande betraktar som nära vänner. Men utbytena gav mig också möjlighet att kritiskt diskutera min egen forskning, vilket fått mig att skriva en avhandling som aldrig hade kunnat existera utan de diskussioner och lärdomar jag fått från de internationella utbytena.