När Svante Norrhem, universitetslektor i historia vid Lunds universitet, flyttade ner från Umeå 2014 slogs han av häpnad. Var det möjligt att en forskarutbildning kunde ha så generösa resurser? Svante var van att ständigt dra åt svångremmen och kunde knappt föreställa sig en verksamhet som forskarskolan, med medel för internat, kurser, utbyten, workshops… Samtidigt innebär denna resursstyrka, menar Svante, att forskarskolan måste motivera sin existens lite extra – vilket kan fungera som en kvalitetsgaranti.
Första gången jag kom i kontakt med forskarskolan var 2014 då jag just hade flyttat från Umeå för att börja arbeta i Lund. Mötet blev omtumlande. Under min tid i Umeå var jag under många år ansvarig för utbildningen i historia på grund- och avancerad nivå. Samtidigt som det var spännande på många sätt, inte minst genom mötet med studenter och med entusiastiska och skickliga kollegor, var det också ofta mycket frustrerande. I mitt tycke handlade det alltför mycket om att hantera en snål ekonomi och jag upplevde ofta att det tycks finnas en lag att humanister ska ges minsta möjliga ekonomiska ramar. I mitt uppdrag ingick allt som oftast att skära i undervisningstimmar – och när det var gjort, skära lite till.
Så möter jag forskarskolan och jag blev minst sagt häpen. Någon – oklart för mig vem vid den tidpunkten – hade beslutat att forskarutbildningen med historisk inriktning skulle få generöst med resurser för att kunna erbjuda doktorander goda förutsättningar att utvecklas. Himmel! Jag kunde uppriktigt inte tro att det var sant. Här fanns medel för forskarinternat och kursinternat där doktorander från olika lärosäten och olika discipliner kunde mötas tillsammans med seniora forskare. En fullständig dröm! Här fanns resurser för att doktorander skulle kunna åka på utbyten och medel för att doktorander skulle kunna bjuda in till workshops. Det fanns medel att bekosta en långsiktig ledning av verksamheten. Lagen om att humanister alltid måste suga på ramarna eller vända på varenda krona för att alls kunna bedriva någon verksamhet var satt ur spel på ett sätt som jag inte hade kunnat föreställa mig.
Jag har nu haft privilegiet att vara med vid flera forskarinternat och brottats med spännande, ibland svåra, texter men framför allt njutit av samtalen både i seminarierummen och utanför. Här möts och blandas humanister från olika lärosäten och olika generationer. Jag har gett kurs i historisk teori och utmanats intellektuellt av doktorander från olika discipliner. Forskarskolan ger på så sätt inte bara doktorander möjlighet att utvecklas utan även deras handledare och seniora kollegor inom de samverkande lärosätena. Vi blir alla lite bättre av denna samverkan.
Men är allt bara bra då? Jag är benägen att säga ”ja, i allt väsentligt”, men jag inser samtidigt att man kan se det på olika sätt. För ämnen eller lärosäten som står utanför kan forskarskolans resurser sticka i ögonen. Forskarskolan måste därför alltid vara beredd att motivera sin existens och visa den styrka samarbetet ger. Detta i sin tur kan fungera som en kvalitetsgaranti. Doktorander som antas till forskarskolan har av naturliga skäl sällan någon erfarenhet av att doktorera inom en annan och mindre resursstark forskarutbildning. Man ser bara den utbildning man själv går och det är då lätt att snarare se bristerna än fördelarna. Även gentemot dessa måste forskarskolan hela tiden visa att den håller en hög nivå och på så sätt bibehålls eller höjs förhoppningsvis kvaliteten.
Jag har numera vant mig vid forskarskolans årliga lunk: januariinternatet, höstinternatet i september, doktorandkonferensen i juni. Jag gapar inte längre av häpnad inför detta men jag njuter i stora drag av att delta i en verksamhet som handlar om forskning och utbildning först och främst, och inte om att skära ned.