Mikael Bruér är sedan hösten 2020 doktorand i historia och historiedidaktik vid Malmö universitet. Före forskarutbildningen har Mikael arbetat som grundskole- och gymnasielärare och universitetsadjunkt samt skrivit läromedel i historia. Forskarstudierna är en helt ny värld och Mikael är tacksam över det sammanhang som forskarskolan erbjuder, där det blir möjligt både att förstå denna värld lite bättre och att träffa människor han sannolikt annars aldrig hade mött.
För mig har antagningen till forskarutbildningen inneburit ett skifte i mitt yrkesliv. I början av 2000-talet tog jag en lärarexamen och under de 15 nästföljande åren arbetade jag som historielärare på högstadiet och gymnasiet. 2017 började jag arbeta på Malmö universitet som en del av den grupp som arbetar med det nationella provet i historia. I gruppen fick jag ansvar för digitaliseringen av provet och jag arbetar fortfarande med det på deltid. Parallellt har jag också jobbat med att skriva läromedel för högstadiets historieundervisning och det har därigenom funnits ett långvarigt intresse för historiedidaktiska frågor.
Under tiden som lärare och i arbetet med det nationella provet har jag på nära håll fått se hur olika delar av skolan i allt större utsträckning blivit digitaliserade, från administration till undervisning och prov. Digital kompetens har fått allt större betydelse och från såväl lagstiftare som huvudmän har det funnits stora förhoppningar om att digitalisering ska innebära att skolan förbättras. Dessa förhoppningar bärs av rektorer och lärare, något jag själv varit en del av. Trots detta finns mycket lite forskning som faktiskt berör vad som händer med undervisningen. Hur påverkas lärares arbetssätt och ämnenas innehåll? Trots höga förhoppningar har jag upplevt att det finns fler frågor än svar.
När jag väl kom att söka forskarutbildningen blev det naturligt för mig att rikta mitt intresse mot frågor såväl om digitalisering som historieundervisning. Mitt avhandlingsprojekt tar sin utgångspunkt i grundskolans historieundervisning med målsättning att studera hur historieundervisningens metoder och innehåll påverkas när ett lager av teknik tillförs.
Projektet tar sin utgångspunkt i historiedidaktik men är i ett mycket tidigt skede och eftersom delar av avhandlingen kommer sträcka sig utanför den historiska disciplinen är det värdefullt för mig att kunna stöta och blöta tankar i ett större historiskt sammanhang. Där kommer forskarskolan in i bilden. Den har hittills kommit att innebära ett sammanhang där jag fått möta doktorander från andra delar av det historiska fältet, vilket både gett mig utmaningar och möjligheter att tänka kring vissa frågor på ett sätt jag kanske annars skulle missat. Forskarskolan ger mig en viktig förankring i ett historievetenskapligt sammanhang och nya intryck som jag inte vill vara utan.
Att gå från en yrkesvardag in i något så komplext som en forskarutbildning är att byta värld. Även om jag på ett sätt tillhört akademin skiljer sig denna värld mycket från vardagen som doktorand. Tillvaron kan ibland vara gåtfull och utan tillgång till nätverk och sammanhang är det en svår värld att träda in i.
Att ingå i det sammanhang som forskarskolan bidrar med innebär en möjlighet både att förstå denna nya värld och bygga nätverk med likaledes nyantagna kollegor. För mig har mötena med människor jag annars inte skulle mött eller kunnat utbyta åsikter med varit mycket värdefulla.
Tyvärr har året med pandemi inneburit att allt skötts på distans men jag ser fram emot att träffa alla, fast på andra sidan skärmen.