Johan Östling var doktorand i historia 2003–2008, antagen vid Lunds universitet. Mycket har hänt sedan han anlände till den okända staden en sensommarnatt för arton år sedan: gynnsamma vattenläckor, föredrag om florentinsk fotboll, ångbåtsresor med Thomas Laqueur. Tiden som doktorand gav både internationella erfarenheter och en möjlighet att göra sig hemmastadd i Lund. I dag är Johan lektor i historia i Lund och föreståndare för Centrum för kunskapshistoria (LUCK). Han har också återvänt till forskarskolan som handledare och lärare.
Jag anlände till Lund en het augustinatt 2003. Efter ett antal fina år i Uppsala var det dags att byta lärdomsstad och vända blad i min biografi. Mina egna erfarenheter av Lund var närmast obefintliga – en gång hade jag bytt tåg på järnvägsstationen – men nu var det alltså denna stad som skulle bli min. Jag hade fått tag på ett andrahandskontrakt på en enrummare vid Botulfsplatsen, mittemot den japanska restaurangen Tabemono. I den skånska natten hade studenter efterfest i grannlägenheten och det hände mer än en gång att några överförfriskade använde min gård som offentlig urinoar.
Forskarskolan hade sin bas vid Historiska institutionen på Magle Stora kyrkogata. Under min första tid kom jag i kontakt med den livliga verksamhet som bedrevs under ledning av Eva Österberg, Kim Salomon och Lars Edgren. Tillkomsten av forskarskolan hade skapat ett inflöde av resurser som ett traditionellt humanistiskt ämne inte var bortskämt med. Kursgivningen var ambitiös, villkoren frikostiga och doktorandkullarna stora – i min generation antogs det sex stycken enbart i Lund. Jag skulle kunna skriva om människorna, seminariekulturen eller hur en vattenläcka ledde till att jag blev tillsammans med min nuvarande hustru, men jag ska här i stället uppmärksamma hur jag genom forskarutbildningen kom i kontakt med en större värld. Det var en internationalisering som mindre handlade om att skriva artiklar i engelskspråkiga tidskrifter och mer om resor och möten med intressanta människor.
Den första turen, bara efter någon månad som doktorand, gick till Florens. Bo Stråth var då professor i historia vid European University Institute och han fungerade som vår värd uppe i det vackra Fiesole. Under denna tid fanns det täta förbindelser mellan Lund och Florens, kontakter som tyvärr har gått förlorade sedan dess. Vi doktorander hade fått till uppgift att hålla små föreläsningar om florentinsk historia; jag talade om Fiorentina och fotbollens plats i stadens 1900-tal, ett ämne som gillades av vår reseledare Kristian Gerner. En annan oförglömlig resa ägde rum något år senare. Inom ramen för Klas-Göran Karlssons stora projekt om förintelsen i europeisk minneskultur fick jag följa med till Polen. Under en veckas tid besökte vi Auschwitz, Chełmno, Treblinka och flera av de andra koncentrations- och förintelselägren. Vi kom hem med mörka minnen och en otäck magsjuka.
Forskarskolans internationella internat var redan en institution när jag antogs, skickligt och stilfullt arrangerade av den oöverträffade Barbro Bergner. Ett av de mest sägenomspunna ägde rum på Gripsholms Värdshus. Hit hade fixstjärnor som Natalie Zemon Davis, Jörn Rüsen och Thomas Laqueur inviterats. Mest minns jag hur jag tog mig från Mariefred efter internatet: tillsammans med Laqueur och Christopher Collstedt åkte jag med ångfartyget ”Maja” till Stadshuskajen. Den amerikanske historikern var mycket fascinerad av den svenska ångbåtskulturen.
Det fanns också goda möjligheter att åka på konferenser. Andra utnyttjade nog detta mer än jag, men vid ett tillfälle, sommaren 2005, bar det av ända till Australien tillsammans med min blivande hustru för att delta i världshistorikerkongressen i Sydney. Det var en mycket berikande resa, inte minst de inblickar jag fick i den australiska historiekulturen och det då pågående history war. Mina upplevelser gav upphov till en understreckare i Svenska Dagbladet (https://www.svd.se/ny-ammunition-i-australiens-historiekrig).
För mer stadigvarande utlandsvistelser fanns det under min tid som doktorand inte samma infrastruktur som det finns nu; ännu saknades det skrivbordsbyten, mobilitetsstipendier och samarbeten med Bielefeld och York. Emellertid var vi ett antal doktorander som erhöll stipendier från Stiftelsen för internationalisering av högre utbildning och forskning (STINT) och tillbringade minst en termin utomlands. Bland mina jämnåriga åkte till exempel Cecilia Riving till Warwick och Louise Sebro till Florida. För egen del bar det av Humboldt-Universität zu Berlin hösten 2006. Det blev en utvecklande tid där jag kunde sätta min avhandling i relation till ett större europeiskt forskningsfält. Genom att följa den tyska debatten om universitetet som då rasade såddes här även fröet till det som skulle bli mitt postdoktorala projekt – om Humboldttraditionen och universitetets idé i Tyskland.
Sammantaget erbjöd mina år i forskarskolan i mitten av nollnolltalet synnerligen goda möjligheter till internationella kontakter och erfarenheter. Jag disputerade i december 2008, men redan ett par år senare hade jag förmånen att få återvända till forskarskolan och verka som handledare, medlem i samarbetsrådet samt lärare på kurser i teori, metod och kunskapshistoria. När de historiografiskt intresserade omsider blickar tillbaka på det tidiga 2000-talets historievetenskap tror jag att de kommer att tillmäta forskarskolan stor betydelse för svensk humaniora.