Julia Håkansson är doktorand i historia och historiedidaktik vid Malmö universitet sedan 2017. Innan hon började doktorera trodde hon att forskarlivet skulle vara ensamt. Det visade sig vara motsatsen. Genom forskarskolan har Julia blivit del av en större gemenskap där alla delar samma situation: att försöka ro en avhandling i land. Genom mobilitetsstipendiet och skrivbordsbytet har hon dessutom vidgat gemenskapen utanför landsgränserna.
När jag blev antagen som doktorand i historia visste jag inte mycket om forskartillvaron. Mina förväntningar var att arbetet skulle vara ensamt. Ensam är emellertid det sista jag har känt mig som doktorand, inte minst på grund av forskarskolan. Att vara en del av forskarskolan innebär att tillhöra en gemenskap av andra som är i samma situation som en själv och som ska göra samma (och vad som stundtals upplevs som omöjliga) uppgift – att skriva en avhandling. I forskarskolesammanhanget är vi många som kan relatera till processen och bidra med erfarenheter som underlättar för varandra.
Jag insåg tidigt att forskarskolan var något som jag ville engagera mig mer i och jag blev Malmö universitets doktorandrepresentant i forskarskolans samarbetsråd. Denna erfarenhet har varit viktig för mig, inte bara för att jag har lärt mig mycket om hur en forskarskola fungerar, men också för att de diskussioner som förts i dialog med forskarskolans ledning har varit konstruktiva och lett fram till resultat. Det är doktorandernas forskarskola och det märks.
Forskarskolan gör att man befinner sig mitt i forskningsfronten. Att ta del av alla spännande projekt gör att jag känner att jag som historiker är del av ett större sammanhang och en kunskapsproduktion som sträcker sig utanför den egna forskarmiljön. Det innebär också att mitt historieintresse tillgodoses på ett bredare plan. Jag har många goda minnen från internaten och kanske inte minst från kurserna. Det är något särskilt att tillhöra en generation forskare som följs åt längs vägen på doktorandutbildningen.
Jag har deltagit i två internationella konferenser tillsammans med forskarskolan, i York 2018 och Bielefeld 2019. Resan till York var helt fantastisk och jag åkte tillbaka senare samma sommar för att vistas några veckor vid universitetet där. I och med forskarskolans kontakter fick jag låna ett skrivbord där utan några konstigheter. De seniora forskarna var väldigt generösa med sin tid och jag lärde känna flera doktorander med liknande forskningsintressen som mina egna. Jag har också deltagit i det nordiska skrivbordsbytet och vistades vid Stockholms universitet i två veckor 2019. Tack vare forskarskolans resestipendium kommer jag också att kunna vistas en längre period vid Institute for Northern Studies vid University of the Highlands and Islands, dit jag planerar att åka så fort reserestriktionerna lättar.
Det absolut bästa med forskarskolan är de vänskaper som jag har knutit med andra forskare jag har träffat där. Vänskaper som jag tror och hoppas kommer att vara livet ut!