Hanne Sanders har varit delaktig i forskarskolan redan från start och sedan 2010 har hon varit dess verksamhetsledare. Under hennes tid har forskarskolan utvecklats, inte minst genom att den har utvidgats, blivit tvärvetenskaplig, inlemmat ett nytt lärosäte och drivit ett framgångsrikt internationellt samarbete. Nu när Hanne snart ska lämna över stafettpinnen reflekterar hon kring de snart tolv år hon lett verksamheten och landar i en känsla av djup tacksamhet – tänk att ha fått vara del av en så fantastisk och kreativ gemenskap!
När jag var nybliven forskarassistent i början av 2000-talet deltog jag i den grupp av lundahistoriker som diskuterade hur vi kunde strukturera den forskarskola som vi oväntat fått. Rummet var fullt av optimism och idérikedom. Då visste jag inte att jag skulle följa forskarskolan under 20 år och därmed få uppleva den kreativitet som har drivit utvecklingen, oftast i dialog med externa krav. Vi har under dessa två decennier kontinuerligt försökt skapa en bra plats för doktorander med historisk inriktning.
Nu i januari – under mitt sista år som verksamhetsansvarig – samlades så många som 18 doktorander, från åtta ämnen och fyra lärosäten, på ett internat för att diskutera sina avhandlings-PM tillsammans med doktorander från tidigare generationer. PM-internatet är en pedagogisk form som har funnits med ända från början. Jag fick ansvar för forskarskolan 2010 men har varit med ända från start, bland annat som lärare, och det har varit ett stort privilegium att få följa så många duktiga och ambitiösa människor genom deras krävande utbildningar och personliga utveckling.
Tiden fram till att jag blev verksamhetsansvarig har beskrivits i tre tidigare blogginlägg (Lars Edgren del 1 och del 2, Klas-Göran Karlsson och Lars Berggren) så mitt inlägg handlar om min tid som ledare. När jag tillträdde 2010 rådde stor osäkerhet kring vad som skulle ske med forskarskolan. Den hade blivit utvärderad 2007–2008, ett av kraven vid instiftandet. De senaste doktoranderna hade antagits 2008 och frågan var om vi skulle kunna ta in nya. Hur skulle forskarskolan fungera i en ny värld där både Malmö universitet (då högskola) och Södertörns högskola hade fått rätt att anta egna doktorander, vilket inte var tillfället när forskarskolan inrättades? Kunde forskarskolan spela en roll för fyra etablerade forskarutbildningar? Det skulle jag svara på. Jag ansåg att svaret var ja – och vi lyckades sälja det till HT-fakulteterna i Lund som hade det yttersta ansvaret för forskarskolans pengar.
Min plan var att bygga vidare på tio års gott samarbete men också förnya det. Dels genom att inkorporera också historieämnet vid Göteborgs universitet, en traditionellt stark institution som hade en annan ämnesmässig tyngd (särskilt äldre- och socialhistoria). Dels genom att alla doktorander skulle antas på samarbetsinstitutionerna, oavsett om de var finansierade av forskarskolan eller fakulteterna, och få möjlighet att vara en del av forskarskolan. Alla doktorander skulle ha samma förutsättningar. Med detta – som delvis var en anpassning till verkligheten – skapades en mycket större kritisk massa och man undvek icke-konstruktiva skillnader inom de fem inkluderade institutionerna. För mig var denna förändring en stor vinst. Samtidigt insåg jag att det hela byggde på att alla institutioner kände tillit till forskarskolan och ville låta sina doktorander bli också våra doktorander. Att värna denna tillit har varit drivande i mitt och ledningsgruppens arbete genom åren. Ett sådant samarbete är inte så vanligt i högskolevärlden. Jag är stolt över att vi har lyckats med detta. Att bryta upp lärosätens gränser genom ett kreativt samarbete skapar en fruktbar och mångsidig intellektuell värld och öppnar för nya möjligheter för doktoranderna, också efter disputation.
I dialog med fakulteterna kom vi senare överens om att forskarskolan också skulle vara tvärvetenskaplig. Därmed fick vi en ny utmaning. För att fortfarande kunna ha en innehållsmässig gemenskap blev det en forskarskola med fokus på historiska perspektiv – det är min övertygelse att det är svårt att arbeta nära tillsammans utan att kunna tala innehåll. Och i min värld skulle forskarskolan fortsätta att vara ett praktiskt samarbete med fokus på doktorander i grupp. Nu blev det viktigt att skapa tillitsfulla relationer mellan forskarskolan och de nya ämnena. Vi utlyste tjänster inom ett begränsat antal ämnen som skulle kunna ge forskarskolan en kreativ spridning inom historiska studier (etnologi, idé- och lärdomshistoria, historisk arkeologi och antikens kultur och samhällsliv) och med dem blev alla fakultetsfinansierade doktorander i dessa ämnen också inbjudna att delta. 100 deltagande doktorander sattes som maxantal. Vi ställde krav på viss aktivitet det första utbildningsåret för att bli en del av samarbetet. Man skulle ge för att kunna få. Årets generation av doktorander tyder på att vi lyckades.
I forskarskolans nya form var det möjligt att inkludera flera ämnen och det underlättade nog det tvärvetenskapliga samarbetet, i kombination med att vi utvecklade ett arbete som byggde på öppenhet, respekt och inte minst tillit. Men allra viktigast är kanske att forskarskolan framför allt är ett samarbete mellan doktorander och för dem är ämnesgränser mindre viktiga. Gemenskapen kring att vara doktorand i humaniora väger tyngre.
Nästa utmaning kom när fakulteterna bestämde att de inte ville finansiera doktorandtjänster utanför Lund. Just dessa tjänster hade alltid varit kärnan och en stark tråd i samarbetet – och självfallet ett ekonomiskt argument för andra institutioner att delta. Vi kämpade emot men det gick inte. Då gällde det att skapa klara och tydliga relationer mellan de fem lärosätena för att rädda den ömsesidiga tilliten. Efter många möten och diskussioner med samarbetsinstitutionerna satt vi med ett avtal som beskrev vad vi kunde kräva av varandra. Ett avtal som har fungerat i tre år nu – och vi ser fram emot tre till.
Den sista utmaningen som jag vill nämna rör det internationella. Forskarskolan har alltid haft avsikten att arbeta internationellt, särskilt på våra internat, och efter 2010 utvecklade vi detta med ambitioner om internationell publicering, vilket ju låg i tiden. Men vi ville att det internationella skulle bli en del av vår nya struktur där doktoranden stod i fokus. Det lyckades genom ett fantastiskt samarbete med två starka historiska institutioner i Europa – i York och Bielefeld. I dialog med deras kreativa forskare skapade vi ett årligt internat där doktorander presenterar sina projekt och tränas i muntlig förmedling. Sedan 2014 har vi turats om att arrangera det. Vi har även kunnat använda en del av våra andra pedagogiska redskap, bland annat det koncept med skrivbordsbyte som infördes från 2010. Samtidigt har vi fått goda kollegor som alltid hjälper när vi har behov av icke-nordiska kommentatorer. Jag tror att ett internationellt samarbete på doktorandnivå stärker forskarutbildningen och är ett bra sätt att arbeta internationellt på. Och här, precis som i forskarskolan i stort, kan det skapas personliga nätverk för framtiden.
Vi har alltså skapat en struktur som på ett tillitsfullt och kreativt sätt har fått olika humanistiska ämnen att bli del av en stor och välfungerande vetenskaplig miljö, samtidigt som doktoranderna möts i vänskaplig gemenskap. Båda delarna är viktiga för att utbilda doktorander men också för att de inte ska bli ensamma i forskarvärlden. De har upplevt isolering under pandemin. Det var inte bra, inte heller för utbildningen. Det viktigaste i den svenska forskarutbildningen, som jag ser det, är insikten att forskning skapas i grupp. Det är tydligast i seminariestrukturen, en gammal tradition som i forskarskolan anpassats till tidens nya krav. Jag har vid flera tillfällen gett uttryck för min övertygelse att forskarskolor är lösningen på den minskning av humanistiska forskarutbildningar som vi ser överallt i Sverige. För att leva upp till både gamla och nya krav på forskarutbildning borde det satsas brett på forskarskolor.
Detta blev en lång text och den kunde ha varit ännu längre. Alla de större och mindre problem som vi har hittat lösningar för är faktiskt värda en fördjupad diskussion och bör kunna inspirera i samarbeten mellan forskarutbildningar. Om ni läser det senaste årets alla inlägg i denna blogg får ni en bild av forskarskolan i praxis; en provkarta på samarbetet i stort och smått. Mest av allt låter bloggen oss möta aktiva doktorander mitt i forskarutbildningen.
Jag vill avsluta med att uttrycka stolthet och också en stor tacksamhet. Tänk att ha varit delaktig i och ledare för en så kreativ verksamhet. Stort tack till alla som har bidragit till att ständigt återskapa forskarskolan – doktorander, handledare och lärare, alla som varit med och utvecklat samarbetet på olika håll, alla som har suttit i forskarskolans ledningsgrupp genom åren. Nu när jag den 1 augusti 2022 lämnar forskarskolan kan jag bara säga: Lycka till i framtiden!
Kommentarer