Jubileumsblogg 2001–2021

Nationella forskarskolan i historiska studier firar 20 år!

Visa rutor

Maria Sjöberg

Maria Sjöberg är professor i historia vid Göteborgs universitet. Hon har suttit i samarbetsrådet sedan Göteborgs universitet anslöts till forskarskolan 2012. Maria har också under flera år hållit i forskarskolans teorikurs tillsammans med Yvonne Maria Werner. Ofta har hon önskat att hon kunde få återuppleva sin doktorandtid och vara en del av forskarskolan – medbringande hund och tofflor förstås.

När Lund för 20 år sedan fick uppdraget att hålla i en forskarutbildning i historia, gemensam för de dåvarande högskolorna i Malmö och på Södertörn samt universitetet i Växjö, var det nog många runt om i landet som kände lite avund. Utifrån sett tedde sig miljön fantastiskt god med många livliga utbyten av tankar och idéer. Fascinerande var också att se det stora antalet till synes disparata ämnen som stöttes och blöttes på internat av både doktorander och handledare; verkligen ett sammanhang där många blommor fick blomstra.

När Göteborgs universitet blev del i forskarskolan var det därför med stor förväntan som jag och mina kollegor tog säte i samarbetsrådet. Genom detta råds ibland ändlösa diskussioner har kännedomen ökat om de olika lärosätenas specifika utmaningar men också om det vi har gemensamt och tillsammans kan värna om. Ett exempel på det sistnämnda är en stadigt krympande resurstilldelning i historieämnets forskarutbildning. På den punkten har samvaron i forskarskolan kunnat bidra i särskilt hög grad genom bland annat sitt rika kursutbud; de enskilda lärosätena har ofta saknat ekonomiska resurser för att på egen hand erbjuda motsvarande kurser. 

I samband med forskarskolans utvidgning 2012 tillkom introduktionskursen Historiska problem och jag var med i den arbetsgrupp som utvecklade kursen. Kursen blev som en doktorandturné, från Malmö i söder till Södertörn i norr, och forskarskolan blev på så vis en angelägenhet för flera av institutionens lärare och doktorander, inte bara de närmast indragna. Den blev också ett stort arbete för Barbro som ordnade med resor och övernattningar.

PM-internaten blev också en angelägenhet för hela institutionsmiljön. Där har även teorikursen haft betydelse eftersom vi vill att doktorander från våra samtliga tre ämnen, antikens kultur och samhällsliv, arkeologi och historia, ska delta. Yvonne Maria Werner och Johan Östling hade förberett ett upplägg 2012 som jag blev delaktig i och när Johan fick andra uppgifter blev jag den som ersatte honom. Teorikursen och samarbetet med Yvonne Maria under flera års tid samt alla deltagande doktorander har för min del nog varit både det mest lärorika och inspirerande inslaget i den undervisning jag varit engagerad i. Att få ta del av diskussioner där endast fantasin satte gränser för vad som kunde skrivas, tänkas och sägas utifrån vad vi hade läst har varit ett privilegium. Säkert har också de härliga miljöerna på slott och herresäten spelat en roll, tack Barbro! En särskild favorit är en tidig vår på Drakamöllans gårdshotell. En av de praktiska lärdomarna från internatvistelserna är att numera följer alltid tofflorna med…och på stiftsgården i Höör för något år sedan fick även min hund delta.

Mot bakgrund av lärosätenas ekonomiska läge, där knappast forskarutbildning i historiska studier står inför en dramatisk expansion i framtiden, är det nog just de gemensamma kurserna och PM-internat av olika slag som både kan stärka och hålla samman forskarskolan. Själv har jag många gånger önskat att jag vore doktorand på nytt och då som en del av forskarskolan.            

Inlägget postades i

Okategoriserade PM-internat teorikurs

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

David Larsson Heidenblad

David Larsson Heidenblad var fakultetsfinansierad doktorand i historia 2008–2013, med placering i Lund. En doktorandtid är lång men blir också snabbt historia, påpekar han i sitt inlägg. Efter sex års uppehåll var David 2019 tillbaka på forskarskolans PM-internat i Höör, nu som inbjuden föreläsare. Det gav honom anledning att reflektera över vad forskarutbildningen och forskarskolan betytt, inte minst för den framtida karriären.

En doktorandtid är lång, men blir också snabbt historia. Denna insikt slog mig den 24 januari 2019 när jag, för första gången på sex år, deltog i ett forskarskoleinternat. Jag hade blivit inbjuden för att tala om mina erfarenheter av kursen ”Finish on Time” som jag hade gått 2011–2012. Där hade jag kommit i kontakt med produktivitets- och planeringstekniker som i grunden kom att förändra mitt sätt att arbeta. Få saker jag gjorde under min forskarutbildning kom att få lika långtgående konsekvenser. Det var en rolig utmaning att få berätta om detta för en ny generation doktorander. Diskussionerna efteråt gav mersmak.

På ett existentiellt plan var det speciellt att vara tillbaka i forskarskolan. Sammanhanget var både välbekant och främmande. Jag kände formerna och platserna, mindes sofforna och middagarna. Men människorna var nya. På sex år hade i princip hela doktorandgruppen bytts ut. Bland de seniora deltagarna på internatet fanns många personer som en gång hade varit mina doktorandkollegor. Nu var de själva handledare och lärare. Och själv var jag varken doktorand eller nydisputerad.

Ändå kändes min egen doktorandtid inte speciellt långt borta. Jag kom mycket väl ihåg hur det hade varit att bli antagen, få en dator, en arbetsplats och kollegor. Under min tid i forskarskolan, 2008–2013, deltog jag i princip på alla internat och gick många kurser. Jag var själv antagen som fakultetsdoktorand, men hade följe med sex forskarskoledoktorander som kommit in ett par månader efter mig. Vi behandlades lika och gavs samma möjligheter. Jag kände mig aldrig utanför.

Det faktum att vi var sju doktorander som började samtidigt, och alla var placerade vid Historiska institutionen i Lund, kom att prägla min forskarutbildning. Många av oss var omkring 25, ingen av oss hade barn och alla bodde i Lund eller Malmö. Det gjorde att vi hade tid att umgås mycket både på och utanför jobbet. På institutionens högre seminarium, liksom på forskarskoleinternaten, utgjorde vi en stor grupp. I personalrummet skojades det om att vi ”rörde oss i flock”. Med åren blev denna större. För vi var ganska duktiga på att se till så att nya doktorander införlivades i gemenskapen. Det var inte alltid lätt för oss att få lunchbord på stan.

Men det faktum att vi var många och trivdes så pass bra ihop fick också, åtminstone för mig, vissa negativa konsekvenser. Jag sökte mig under doktorandåren inte ut och bort i den utsträckning som jag, med facit i hand, borde ha gjort. Det är förstås bra att ha en trygg plats och vara förankrad lokalt, men det är också bra att kontinuerligt söka sig till nya sammanhang. Inte minst om man vill ge sig själv goda förutsättningar att göra akademisk karriär. Min socialisering i den stora forskarvärlden kom alltså att ske efter disputation. På många sätt har mina postdoc-år varit en andra forskarutbildning. Det var då jag lärde mig skriva på engelska, åka på konferenser, organisera saker, använda PowerPoint, skriva för en bredare publik etcetera.

Samtidigt har den starka sociala gemenskapen från doktorandåren fortsatt att vara ett fundament i och för min karriär. Den kunskapshistoriska miljö som jag varit med om att bygga upp vid Historiska institutionen i Lund har sin bas i ett antal vänskaper som grundlades under doktorandtiden. Kanske kan man rentav betrakta Centrum för kunskapshistoria (LUCK) som en spin-off av forskarskolan? Att det var just detta som skulle hända kunde förstås ingen veta när den fokuserade lundasatsningen gjordes 2008. Forskning är lättare att stimulera än att styra.

Själv ser jag nu med spänning fram emot vad den nya mångdisciplinära forskarskolan kommer resultera i under 2020-talet. Vilka nätverk och relationer är det som grundlagts inom den? Vad kommer samarbetena med York och Bielefeld att leda till på sikt? Och vilka möjligheter har den nya forskarskolan öppnat för tvärvetenskapliga samarbeten och karriärer? Ja, när 2000-talet en gång blir föremål för historiografiska undersökningar kommer forskarskolan och dess olika skepnader att vara omöjlig att gå runt. Och vem vet, kanske blir denna kollektiva jubileumsblogg en dag ett historiskt källmaterial?

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Jens Norrby

Jens Norrby är doktorand i idéhistoria vid Göteborgs universitet sedan 2016. Forskarskolans mångfald av ämnen och akademiska miljöer har hjälpt honom att se sitt avhandlingsprojekt utifrån och att hitta nya perspektiv. Möjligheten att arrangera en workshop tillsammans med en doktorandkollega var också värdefull, liksom mötet med doktorander från York och Bielefeld.

Forskarskolans miljö gjorde direkt ett stort intryck på mig då jag kommer från ett universitet där idéhistoria inte har särskilt många samarbeten med andra historiska ämnen. Jag var helt enkelt ovan vid att mina idéer och mitt arbete synades från andra historiska perspektiv än det idéhistoriska. Forskarskolans mångfald – både vad gällde ämnesval och lärosäten – hjälpte mig att byta perspektiv och se mitt projekt utifrån.

Gruppen jag ingick i för de kurser vi läste första året var spretig vad gällde ämnestillhörighet, men också vetgirig, engagerad och mycket diskussionsglad. Genom otaliga diskussioner fick man inte bara chansen att testa sina försanthavanden gentemot andra discipliners synsätt, det gav också en möjlighet att ytterligare grunda den egna ämnesidentiteten i en övertygelse om riktigheten i de särdrag som man nu upptäckte hörde det egna ämnet till. Det var en värdefull dynamik som den enskilda institutionen såklart hade svårt att erbjuda.

Det var dock inte helt oväntat att ett större sammanhang skulle hjälpa mig att orientera mig i ämnesidentiteten. Min första riktiga wow-upplevelse kom däremot när jag deltog på LYB-konferensen. Jag fann det fantastiskt inspirerande att få ta del av nya, internationella idéer på ett sådant bekvämt sätt och i en så pass varm miljö. Vi hade återigen ett fantastiskt gäng och samtalen flöt på så bra att vi kom fram till att vi skulle undersöka om vi kunde ses igen.

Med detta sagt satte den eminente Bruno Hamnell och jag igång med att organisera en workshop kring ett av de större teman vi upptäckt under konferensen och till vår glädje gav forskarskolan oss långt mer stöd än vi vågat hoppas. Förutom generös ekonomisk stöttning fick vi hjälp med mycket av det administrativa runt omkring och möttes alltid av en öppen attityd där man kunde pröva idéer och upplägg. I få fall blir det så tydligt vilka möjligheter som öppnas upp av ett större doktorandsammanhang.

Ett par veckor efter workshopen föddes mitt äldsta barn och efter det har min aktivitet i forskarskolan tyvärr minskat. Jag hoppas dock att jag ska kunna återvända mer när barnen blivit lite större och jag tänker definitivt försöka få till ett skrivbordsbyte vid något tillfälle. Med dyra doktorandanställningar, som många institutioner kämpar med att finansiera, ser jag forskarskolans kommande tjugo år som antagligen ännu viktigare för att kunna erbjuda doktorander inom historiska ämnen en levande och dynamisk forskarutbildningsmiljö, både akademiskt och socialt. Tusen tack till alla er som de senaste decennierna slitit för forskarskolans sak – jag och min forskning är er evigt tacksamma – och all lycka till er som nu förverkligar de kommande tjugo åren.

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Ainur Elmgren

Ainur Elmgren var doktorand i historia 2003–2008, placerad i Lund, och är nu anställd som didaktiker i historia och samhällslära vid Uleåborgs universitet. I forskarskolan befästes hennes identitet som historiker, genom gemenskapen med kollegorna, ett ständigt bollande av idéer och några oförglömliga utlandsresor. Erfarenheten av att ro i land ett avhandlingsprojekt har varit ovärderlig, också för Ainurs arbete som serietecknare.

Så paff jag blev när telefonen ringde en dag och Klas-Göran Karlsson meddelade mig att jag blivit antagen till forskarskolan i historia och att han skulle fungera som min handledare!

Inte så att beslutet var helt oväntat – jag är en obotlig optimist. Och det var nog en fördel att börja sina forskarstudier med en lagom överdos självförtroende. I dag klarar jag inte riktigt av att läsa min ”teoretiska självreflektion” från hösten 2003 utan att skämskudden åker fram.

Min identitet som historiker skapades i forskarskolan.

Det var inte alls självklart att jag skulle läsa historia på universitetet. Som tonåring svärmade jag för filologiprofessorns habitus. I Lund studerade jag engelska med litteraturvetenskaplig inriktning, lingvistik, etnologi och annat smått och gott innan en väninna genom sitt exempel visade för mig vad en magister i historia innebar. Tack, Susanna!

Forskarskolan erbjöd oss doktorander en ovärderlig möjlighet att inte bara motivera våra egna projekt och bolla idéer på seminarier och internat, utan också ta in andras perspektiv kritiskt men respektfullt och lära oss värdesätta andra sätt att bedriva historisk forskning.

Forskarskolan skänkte mig en vision av historikerskrået som en transnationell yrkeskår. En vision med vissa realistiska begränsningar, förvisso. Men som vi som bott i Öresundsregionen vet, är det lokala och det regionala perspektivet ofta gränsöverskridande i praktiken.

En kollektiv identitet stärktes också av den solidariska andan i ”Barnkammaren” – arbetsrummet som jag delade med Louise Sebro, Magnus Olofsson, Fredrik Persson Lahusen och Tommy Gustafsson under många år. En oförglömlig gäst var den briljanta Linda Kaljundi, numera professor i kulturhistoria vid Estlands konstakademi.

Historiker sitter förstås inte bara på kammaren eller rotar i arkiv – de far också gärna ut på äventyr. Resan till Israel och Palestina med Klas-Göran Karlsson, Kristian Gerner och gänget var en upplevelse för livet. Också mindre dramatiska resmål som Kiel, Tallinn, Stockholm – och Åkersberg – fick en guldkant tack vare medresenärernas skarpa iakttagelseförmåga och speciella sinne för humor.

Forskarskolan ­– en svunnen guldålder. Vi var nog medvetna om att idyllen inte kunde vara för evigt. Middagar på slott och herresäten, menyer tillredda av juniorkocklandslaget… Det känns förtvivlat nostalgiskt att återuppliva dessa minnen under pandemins andra år, efter ett års distansundervisning och uppskjutna nationella och internationella konferenser.

Gebraucht der Zeit, sie geht so schnell von hinnen, doch Ordnung lehrt Euch Zeit gewinnen, sade Mephistopheles till studenten i Goethes Faust. Forskarskolan lärde mig att hålla ordning. Vi yngre doktorander siktade övermodigt på målet ”doktor före tretti”. Helt smärtfritt gick det inte! Men jag fick i alla fall lära mig att ro i land ett större projekt. Det har jag också haft nytta av i mitt andra yrke, som serietecknare.

Jag disputerade år 2008 på Den allrakäraste fienden – svenska stereotyper i finländsk press 1918–1939. En lättnad – och antiklimax. Vad skulle jag göra nu?

Under avhandlingsarbetet hade jag börjat knyta kontakter till finska historiker. Vid Helsingfors universitet fann jag tvärvetenskapliga, historikerpräglade forskarmiljöer som förenade regionala och transnationella perspektiv, som CENS – Centrum för Norden-studier och Centre for European Studies. Dessa miljöer motsvarade det ideal som forskarskolan hade gett en försmak av. Under ett decennium forskade jag i olika projekt inom idéhistoria, begreppshistoria och minoritetshistoria.

Nyligen bar ett av mina specialiseringsområden i forskarskolan, historiedidaktiken, frukt i form av en anställning som didaktiker i historia och samhällslära vid pedagogiska fakulteten på Uleåborgs universitet. Förhoppningsvis kommer jag snart att återse bekanta ansikten från forskarskolan på något kommande nordiskt ämnesdidaktiskt symposium – antingen live eller via Zoom.

Inlägget postades i

tvärvetenskap

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Victoria Höög

Victoria Höög är docent i idéhistoria vid Lunds universitet och har varit engagerad i forskarskolan sedan 2016. Som handledare till en ny doktorand blev hon förtjust över alla möjligheter som stod till buds i form av internat, kurser och internationella utbyten. Dessutom har hon fått upp ögonen för den intressanta dynamik som uppstår i ett tvärvetenskapligt sammanhang och som lovar gott inför framtiden.

Under 2014 öppnades forskarskolan upp för doktorander med hemvist utanför de historiska institutionerna i Lund, Malmö, Södertörn och Göteborg. Glada blev vi idéhistoriker som i mer än ett decennium sneglat på den framgångsrika forskarskolan. Som teoretiskt ämne har de lundensiska idéhistorikerna gott självförtroende, men ifråga om organisation och kvantitet i forskarutbildningen har vi inte kunnat mäta oss med Lundahistorikerna. När jag blev handledare för en ny doktorand i september 2016 innebar det tillgång till hela forskarskolans rika utbud av kurser, internat, så kallade skrivbordsbyten och stipendier. Sedan dess har samtliga idéhistoriska doktorander i Lund deltagit i verksamheten. Som handledare blev jag förtjust. Genom forskarskolan fick de idéhistoriska doktoranderna tillgång till en verksamhet jag inte ens kunde föreställa mig under den egna doktorandtiden då ensamarbetet var legio och motiverades med elitistiska argument. 

Ganska omedelbart såg jag vilken fröjd och nytta doktoranderna hade av verksamheten. Vid det första internatet i januari 2017 på Stiftsgården Åkersberga i Höör, umgicks doktoranderna självklart över ämnesgränserna. Den ombonade salongsmiljön med djupa lädersoffor användes flitigt av oss alla både morgon, middag och kväll. Umgänget fick också ett vetenskapligt djup genom att varje nyantagen doktorand presenterade sitt avhandlings-PM och fick det kommenterat av två andra doktorander vid ett mer än timslångt seminarium. Imponerad blev jag också över hur forskarskolans ledning aktivt såg till att alla doktorander fick tillfälle att yttra sig och uppmärksammade att talföra personer inte tog över. En självklarhet var också att doktorander yttrade sig först och därefter vi andra. God seminariekultur har det talats mycket om inom akademin i mer än tjugo år, men sällsynt så framgångsrikt praktiserad. Sannolikt har det lyckade resultatet att göra med kombinationen av intellektuell och social kultur som varit ett kännetecken för forskarskolans verksamhet. Barbro Bergner måste nämnas, den ansvariga för alla fina internat i miljöer som visar respekt för deltagarna genom den goda standarden. I de utdöda postseminariernas tid har forskarskolan gett en unik möjlighet för umgänge såväl med lokala kollegor som utsocknes och utflyttade yrkesfränder.

Till sist något om ämnesidentiteter, ett tema som forskarskolan gett mig anledning att fundera över. Verksamheten har varit präglad av den kulturhistoriska dominansen inom historieämnet vilken inte lämnat lika djupa spår inom idéhistoria. Filosofihistoria, vetenskapshistoria och politisk idéhistoria med betoning på tankeinnehåll har fortsatt format undervisning och forskning i Lund på ett avgörande sätt. Mötet med historiekollegor har visat att de gemensamma plattformarna av teori och metod är olika, men samtidigt att det humanistiska området befinner sig i en fas där förutsättningarna för diskussion är stora. Nya perspektiv som integrativ humaniora och kunskapshistoria har vitaliserat historiker och idéhistoriker. Må forskarskolan fortsätta att vara en mötesplats och katalysator för all intressant historia som framtiden bringar!

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Tommy Gustafsson

Tommy Gustafsson var doktorand i historia i Lund 2003–2008. Hans avhandling var det första större historievetenskapliga arbete som använde populär spelfilm som primärt källmaterial. Tommy är nu professor i filmvetenskap vid Linnéuniversitetet och han är tacksam för de möjligheter forskarskolan gav honom, både att skapa viktiga internationella nätverk och att få en inblick i hur akademin fungerar.

Jag tillhör den tredje generationens forskarskoledoktorander och var med andra ord en del av de stora kullarna om 10–12 doktorander som antogs i samband med att forskarskolan fortfarande var ny och hade, som det föreföll, obegränsat med resurser som materialiserade sig i nya datorer, kontorsplats, ett digert kursutbud, flotta internat och inte minst möjligheten att söka och alltid erhålla pengar till nationella och internationella konferenser samt en termins internationellt utbyte som jag tillbringande vid University of East Anglia i Norwich hösten 2007. Detta lade grunden till nationella såväl som internationella kontaktnät och samarbeten som jag drar nytta av än idag.

Avhandlingen, En fiende till civilisationen: manlighet, genusrelationer, sexualitet och rasstereotyper i svensk filmkultur under 1920-talet, utgjorde det första större arbetet inom svensk historievetenskap som använde den populära spelfilmen och kulturen kring denna som primärt källmaterial och här skrev jag om stora delar av den filmvetenskapliga historieskrivningen kring denna mytomspunna period. Boken erhöll STINT/RJ:s stora översättningspris Pro Lingua 2009 och gavs i redigerad form ut i USA under titeln Masculinity in the Golden Age of Swedish Cinema: A Cultural Analysis of 1920s Films.

Mitt valda ämne var tvärvetenskapligt och det fanns vid den tiden ett visst motstånd inom svensk historievetenskap mot att använda populärkultur som källa. Historisk tidskrift vägrade exempelvis först att ta in min kanske mest lästa artikel, ”Filmen som historisk källa”, med hänvisning till att filmen var en konstart och inte ett pålitligt källmaterial. Forskarskolan skapade dock med sin pluralistiska forskningsmiljö utmärkta förutsättningar för att växa både som människa och som forskare. Dels på grund av dess storlek som innebar ett storskaligt seminariesammanhang med flera seminarier varje vecka där ens texter diskuterades och dissekerades utifrån alla tänkbara perspektiv och tidvis på ett ganska hårt sätt. Jag deltog därtill i både film- och genusvetenskapens seminarier. Dels eftersom doktoranderna fick tillgång till tre handledare, i mitt fall Kristian Gerner, Erik Hedling och Irene Andersson, som på radikalt olika sätt bidrog till att utveckla mig som forskare och som lärde mig hur akademin fungerade utanför ”Barnkammaren”, som vi i tredje generationen ironiskt hade döpt vårt gemensamma kontorsrum till.

Efter disputationen har jag i min forskning fortsatt att använda film- och tv-mediet som mina primära källmaterial, alltid utifrån ett historievetenskapligt perspektiv. Den internationellt gångbara kombinationen av historia och rörliga bildmedier har tagit mig ut i världen där jag bland annat varit gästforskare vid University of Rwanda i Kigali och Arizona State University i Phoenix. Utan de möjligheter som forskarskolan erbjöd hade jag aldrig hamnat där jag är idag och det kommer jag alltid att vara tacksam för. Jag kommer fortfarande ihåg när jag med klappande hjärta, endast en månad in i doktorandtiden, gick in till dåvarande studierektorn Lars Edgren och frågade om jag möjligtvis kunde få ett litet resebidrag för att åka till en stumfilmskonferens i Pordenone. ”Självklart!”, var svaret och därefter började det stora äventyret.  


Bonnie Clementsson

Bonnie Clementsson var doktorand i historia vid Lunds universitet 2012–2016. När hon inledde sin forskarutbildning kändes det som att kasta sig ut på djupt och främmande vatten. Under åren som doktorand fick hon ständigt utmana sina gränser genom att lägga fram texter, åka på internationella konferenser, presentera på engelska och föreläsa för allmänheten. Forskarskolan bidrog inte bara till att hon blev en kunnigare historiker, utan också en tryggare och starkare människa.

Det var med en känsla av bävan som jag påbörjade min doktorandutbildning på Lunds universitet i februari 2012. Att ge sig i kast med att skriva en hel avhandling var lite som att kasta sig ut på djupt okänt vatten. Jag kände mig liten, blyg och osäker men också försiktigt förväntansfull och beredd att ta mig an uppgiften. Jag visste vad jag ville åstadkomma och lade tidigt upp en tidsplan för min forskning. Första året läste jag in alla högskolepoäng jag behövde och sedan bet jag tag i mitt källmaterial.

Forskarskolan blev inträdesbiljetten till en helt ny akademisk och vetenskaplig gemenskap. Tidigare hade jag mest suttit ensam på min kammare och läst mina kurser och skrivit mina uppsatser. Nu öppnades en värld av seminarier och internat där möjligheten till samtal och diskussion aldrig sinade. De mer formella mötena kompletterades av informella fikapauser och lunchmöten där samtalen fortsatte att kretsa kring forskning, teorier och tolkningar.

Jag minns med värme alla internat som arrangerades av forskarskolan och bokades av Barbro Bergner på Skånes fina kursgårdar och slott. God mat och vackra omgivningar gav en känsla av avkoppling samtidigt som det vetenskapliga samtalet fortlöpte utan avbrott. Jag fick också vara med på de första internationella utbytena som forskarskolan arrangerade. Först fick vi besök i Lund av doktorander från York och året därpå åkte vi till York och besökte deras vackra universitet. Varje möte, varje text och varje presentation kändes som en utmaning, men också som en väg till ökad kunskap. Den text jag lade fram på forskarskolans internationella internat blev senare min första artikel på engelska.

Även skrivbordsbytet som forskarskolan erbjöd hade stor betydelse för mig. Jag tillbringade ett par veckor i Stockholm och året därpå ett par veckor i Göteborg. Genom att tillbringa några veckor på respektive institution fick jag tillfälle att lära känna de som jobbade där lite närmare och på eftermiddagar och kvällar kunde jag smita iväg till ett arkiv och fotografera mer källmaterial. Under doktorandtiden presenterades jag också för ”premods”, ett doktorandnätverk skapat av Stina Karlgren i Umeå, för de som intresserade sig för premodern history. Vi träffades en gång om året för att ta del av varandras forskning och utbyta erfarenheter med varandra.

Genom forskarskolan har jag fått inblick i, och kontakt med, en akademisk värld, där tankar och idéer byts på ett konstruktivt sätt. Jag har också gång på gång fått möjlighet att utmana mig själv och att växa som människa och historiker. Jag var osäker och nervös första gången jag presenterade min forskningsplan på forskarskolans introduktion, första gången jag presenterade en text på ett seminarium, första gången jag deltog ensam på en internationell konferens, första gången jag presenterade på engelska, första gången jag talade inför allmänheten. Varje nytt moment gjorde mig osäker, men genom att förbereda mig väl och ta mig igenom helskinnad, byggde jag upp min erfarenhet och min säkerhet. Tack vare forskarskolan är jag idag inte bara en kunnigare historiker, jag är också en starkare och tryggare människa.


Levke Harders

Levke Harders is working in the fields of gender studies and migration history at Bielefeld University in Germany. She has been part of the collaboration between the National Graduate School in Historical Studies, and the historians at University of York and Bielefeld University, and encouraged PhD students to take advantage of the possibilties offered by the collaboration. She visited the Department of History, Lund University, in March 2019, and entcounted Scandinavian academic culture.

I first encountered the Graduate School with its inspiring people in 2016 on the occasion of the first trilateral workshop with doctoral researchers from Lund, York, and Bielefeld. It was a stimulating conversation and—for me personally—the “beginning of a beautiful friendship”. The trilateral program facilitates both discussions between 15 to 20 PhD researchers from the participating universities every summer, alternately in York, Bielefeld, or Lund, and a desk exchange in autumn for up to six doctoral students. As a postdoctoral researcher I, too, benefited greatly from the National Graduate School in History when I was invited to spend ten days in Lund in March 2019.

I could now pen smart paragraphs about research, methods, and theories or about the importance of academic mobility. I won’t, because I will rather write about fika. Yes, I know, this afternoon break with coffee and cake is also just a stereotype about Sweden, but nevertheless a significant one. My research stay was extremely productive because of 1) the discussions with Lund historians about the Danish case study of my research project; 2) access to Scandinavian literature in Lund University’s libraries, 3) conversations with Lund’s international community of historians working on different topics and time periods. These three features are very much related to fika.

I study migration in nineteenth century Europe, looking at the inclusion and exclusion of migrants on the local, regional, and state level in French Alsace and the Danish duchies of Schleswig and Holstein. With its strong tradition in social, cultural, and religious history, Lund’s Department of History and the Graduate School offered an ideal setting to discuss my research over coffee and cake. Tack så mycket to all the colleagues who spent their scarce time for answering my questions. I then could immediately find their literature references in the library, sparing me many interlibrary loans, only to hurry back to the department’s kitchen to be on time for lunch or afternoon coffee. This place, it occurred to me, functioned as an open resonance space, where scholars could talk to each other easily and regardless of their academic status. Lund’s research focus in the history of knowledge in particular generated some new ideas for my own project. Not least, Swedish pastries are delicious.

During the fortnight in Lund, I gained a lot. But what did I contribute to this academic exchange? I had arrived with candies, namely gummi bears, usually a popular gift from Germany when I travel abroad. But in Lund, the present led to some bickering whether Haribo is a ‘German’ or a ‘Danish’ company. Well, as historians we reflect on methodological nationalism, then again, we cannot take a joke when it comes to sweets and fika.

Happy Birthday National Graduate School in Historical Studies! You can be proud of your successful program—and I am honored to know you.

Levke Harders tweets with the handle @LevkeHarders and her research blog is Migration and Belonging.

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Yvonne Maria Werner

Yvonne Maria Werner är professor i historia vid Lunds universitet och var lärare på forskarskolans teorikurs 2011–2018. Här berättar hon om hur teorikursen kom till och hur den utvecklats under åren, inte minst sedan forskarskolan blev tvärvetenskaplig 2014. Varje år när våren kommer väcks minnen från teorikursens intensiva seminarier, nattliga diskussioner och promenader på ett blommande Österlen.

Den tidiga våren är för mig starkt förknippad med forskarskolans teorikurs, med vandringar och stimulerande intellektuella samtal – och med gårdshotellet Drakamöllan på Österlen. Drakamöllan med sin fantastiska mat har varit ett stående inslag på programmet, dit alltid ett av internaten har förlagts. Gården, vars äldsta delar är från 1600-talet, fungerade som ett centrum för forskare och kulturarbetare redan på 1950-talet. Men också de andra platserna där kursen hållits, som exempelvis Arild, Ellinge slott och Villa Sjötorp i Ljungskile, erbjuder en härlig miljö! 

Under nästan hela 2010-talet hade jag ansvar för teorikursen, som jag utarbetade tillsammans med min kollega Johan Östling hösten 2010. I uppdraget ingick också att skapa en ny metodkurs, och det första året utgjorde dessa båda kurser en enhet, men det var bara teorikursen som hölls på internat. Vi gav kursen en kulturhistorisk inriktning med fokus på språk och kultur, med arbeten av bland Koselleck, Foucault och Skinner som konkreta exempel, jämte de då aktuella debatterna kring postmodernismen. Detta sistnämnda tema visade sig särskilt lämpat att generera engagerade diskussioner. 

Vi införde också läsning av fritt valda teoretiska klassiker med en diger lista med exempel. Många doktorander föredrog dock att leta upp sina egna klassiker. Frågan om vad som utmärker en teoretisk klassiker och vilka kriterier som ska användas för att avgöra detta, har varit ett stående diskussionstema. Att ett arbete var viktigt i det egna avhandlingsarbetet accepterade vi inte som ett kriterium som gav klassikerstatus. För denna typ av teorier hade vi dessutom ett särskilt moment i kursen. I uppgiften ingick förutom en presentation av klassikern i sig också att exemplifiera hur den använts i konkret historievetenskaplig forskning.

Genom att forskarskolan inledde samarbete med Göteborgs universitet knöts Maria Sjöberg till lärarlaget. Från 2013 var det vi två som höll i kursen, vilken nu till delar ändrade karaktär genom att vi förde in postkolonial teoribildning och senare även, på Marias initiativ, posthumanismen samtidigt som postmodernismen fasades ut. Ett annat nytt inslag var att doktoranderna skulle leta upp och gruppvis presentera artiklar om teorier som pekade framåt och bortom det kulturhistoriska paradigmet. Detta nya moment utvecklades till något av en höjdpunkt på kursen, åtminstone för oss lärare, som med spänning tog del av dessa ofta kreativt gestaltade och med PowerPoint illustrerade presentationer. Presentationerna handlade bland annat om materialitet, ”big history”, miljö- och känslohistoria samt ”the animal turn”.

Forskarskolans ombildning i tvärvetenskaplig riktning var på många sätt en utmaning för teorikursen. När jag första gången agerade som lärare på denna kurs var alla deltagare historiker. På kursen 2015 var det endast en av deltagarna som kom från ämnet historia. Detta öppnade för spännande kulturmöten över disciplingränserna och kursens kulturhistoriska inriktning passade bra som en gemensam plattform. Samtidigt framstod det klart att mycket av det som utgör en självklar utgångspunkt för oss historiker inte har denna ställning i exempelvis antikvetenskap, arkeologi och etnologi. En annan intressant iakttagelse är att doktoranderna från dessa ämnen har ett annat förhållningssätt till metateoretiska analyser än vi historiker.

Ja, det är många glada minnen från dessa år med teorikursen. En gång var vi vittnen till ett polisingripande med hund, en annan gång gick vi vilse i trakterna runt Drakamöllan, men hunden Obama, vår ständige följeslagare på våra vandringar, förde oss tillbaka hem. De historieteoretiska diskussionerna var ofta livliga – och de fortsatte inte sällan under mer avslappnade former till sent inpå natten. Ja, det har varit både spännande och stimulerande att vara lärare på teorikursen – och mycket lärorikt därtill!

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Lars Berggren

Lars Berggren var studierektor för forskarskolan 2004–2010. Här skildrar han hur verksamheten såg ut under hans tid, med internationella internat, ett digert kursutbud, utgivandet av två antologier med doktorandtexter samt Högskoleverkets stora utvärdering 2007. Han tänker tillbaka på tiden med glädje och minns framför allt alla inspirerande möten med doktorander och handledare.

I sitt blogginlägg visar Lars Edgren hur forskarskolan kom till och hur en blomstrande och livaktig verksamhet utformades under hans och Eva Österbergs ledning. Under de första åren byggdes samverkansformer mellan partnerinstitutionerna upp och en kursstruktur tog form med inslag av internat och internet. Två internat med alla forskarskolans doktorander och handledare hölls årligen på olika platser i landet. De inbjudna kommentatorerna från det internationella forskarsamhället bidrog till att upprätthålla den höga intellektuella kvaliteten. Tänk att som doktorand få sina texter kommenterade av Natalie Zemon Davies eller Peter Burke! Men även vi lärare hade stort utbyte av att träffa framstående internationella forskare. Jag minns särskilt ett internat i Båstad, där Maria Pallares-Burke på ett fängslande sätt berättade om sin intervjubok med historiker. Den boken har jag haft mycket nytta och glädje av såväl i undervisning som i forskning.

Jag var engagerad i forskarskolan från allra första början som handledare, lärare och så småningom styrelseledamot. Sedan blev jag studierektor med allt vad detta innebar. Under de år jag var studierektor i forskarskolan (2004–2010) var Klas-Göran Karlsson ordförande. Vi tillsatte dessutom också en utbildningskoordinator. Först var det Fredrik Lindström (ej att förväxla med prodekanen med samma namn), därefter Johan Dietsch och Charlotte Tornbjer. Barbro Bergner fungerade som sekreterare, ansvarig för gästföreläsarverksamhet och för arrangemangen vid internaten.

När vi tillträdde hade forskarskolan 29 doktorander (16 män och 13 kvinnor). Av dessa var tolv placerade i Lund, sju på Södertörn, sex i Malmö och fyra i Växjö. Under forskarskolans femte år disputerade tre av dem och blev därför först ut. Antalet verksamma doktorander ökade efterhand och var som mest över 40. Disputationerna blev också allt fler. Den första doktoranden disputerade 2005. När vi lämnade ledningsuppdraget 2010 hade 22 disputerat.

Liksom tidigare genomfördes i regel två internat per år. Juniinternaten var för det mesta internationellt inriktade, men ett par år ägnades de i stället åt förberedelser för antologier med texter av forskarskolans doktorander. På ett par internat togs frågan om doktorandernas arbetsmarknad utanför akademin upp. Inbjudna gäster från olika verksamhetsområden berättade om hur historikers kompetens kunde användas i gymnasieskolan, på arkiv, museer, förlag och inom förvaltningen. Flera internat lyfte olika teman. Ett internat ägnades åt populärhistoria, ett annat åt makt och ett tredje åt den transkulturella och transnationella vändningen. På samtliga deltog inbjudna gäster med föreläsningar och paneldeltagande.

Internaten hölls på flera olika platser. Stiftsgården Åkersberg i Höör, Bäckaskogs slott, Åhus Gästis, Margretetorps Gästifvaregård och Pensionat Klinta. Ett par av internaten hölls i Lund på SOL-centrum. Det var alltid roligt och stimulerande att komma till internaten, som föredömligt organiserades av Barbro Bergner.

Kursutbudet var brett under alla år. Vi hade bland annat kurser om historiska synteser, religion och samhällsprocesser, amerikanska friheter och ofriheter, den internationella arbetarrörelsens historia, klass i historisk forskning, stormaktstid och bondesamhälle samt kropp, makt och historia. Tillsammans med Klas-Göran gav jag kursen Historieförmedling och historiebruk vid ett par tillfällen. Kursen mynnade ut i ett specialnummer av Aktuellt om Historia med texter från kursdeltagarna: Forskningsperspektiv på bruk och förmedling av historia. Men jag var också engagerad som lärare i flera kurser, däribland introduktionskursen samt teori- och metodkursen.

År 2006 gav forskarskolan ut antologin Historieforskning på nya vägar med 24 bidrag som skrivits av forskarskolans doktorander. Fyra år senare gavs ännu en antologi ut, Möten med historiens mångfald, som innehåller 23 texter. Dessa antologier förbereddes på internat som ägnades åt antologitexterna.

Under alla åren arbetade vi målmedvetet med internationaliseringen, vilket bland annat innebar att de forskarstuderande stimulerades att knyta internationella kontakter och åka utomlands på konferenser, arkivresor eller gästvistelser.

Under min tid som studierektor skulle forskarskolan utvärderas av Högskoleverket. Arbetet med detta var intensivt. Förutom en omfattande självvärdering skulle ett utförligt statistiskt material skickas in. I slutet av november 2007 var vi flera doktorander och lärare som åkte upp till Stockholm för en hearing. Omdömet från Högskoleverket innehöll mycket positivt, men också en del kritiska synpunkter. Bland annat pekades på att produktiviteten inte var så hög när det gällde att få fram disputationer.

Mina år som studierektor var en rolig tid, naturligtvis inte utan problem och utmaningar, men en verksamhet som jag tänker tillbaka på med glädje. Kontakten med doktorander och handledare på de olika partnerinstitutionerna var en ständig källa till inspiration. Forskarskolan har under sina tjugo år betytt mycket för forskarutbildningen i historia och andra ämnen med historiska perspektiv. Detta blev jag inte minst varse när jag arbetade med UKÄ:s utvärdering av utbildningen på forskarnivå i historia. Det finns all anledning att vara stolt över den forskarskola som inrättades för tjugo år sedan och som alltjämt nämns som en modell för studier på forskarnivå.


Klas-Göran Karlsson

Klas-Göran Karlsson är professor i historia vid Lunds universitet och var forskarskolans ordförande 2004–2010. Goda ekonomiska förutsättningar och många engagerade doktorander gav möjlighet att skapa en rik och dynamisk forskarutbildning. Med värme minns Klas-Göran de båda antologier som han och fyra kolleger sammanställde, där forskarskolans doktorander övades i att kort och kärnfullt presentera sin forskning.

Jag var ordförande i Forskarskolan i historia åren 2004–2010, efter att de första åren ha suttit som ledamot i dess styrgrupp. Det var en tid av stora framgångar och många glädjeämnen. Jag omgavs av en grupp kolleger, däribland Lars Berggren, Barbro Bergner, Fredrik Lindström och Lotta Tornbjer, som tillsammans med mig hade goda både ekonomiska och intellektuella förutsättningar att skapa en rik och varierad forskarutbildning både för dem som var antagna inom forskarskolans ram och för dem som stod utanför. Doktorander fanns vid alla partnerhögskolor, i Malmö, på Södertörn och i Växjö, men lejonparten av dem arbetade vid och bildade ett finmaskigt nätverk vid Historiska institutionen i Lund.

Det var populärt att vara doktorand inom forskarskolan, och vi kunde anta många begåvade studenter som disputerade inom utsatt tid och sedan dess har lyckats påfallande väl både i och utanför universitetskarriären. Rimligen var forskarskolan en viktig förklaring till detta. Som ledamot i fakultetens forskarutbildningsnämnd kunde jag konstatera att forskarskolan både fick ett gott stöd uppifrån och att vi trots denna unika utbildning också fick stora resurser att anta ”vanliga” doktorander med finansiering från fakulteten. Därtill fick Historiska institutionen i samarbete med Malmö högskola ytterligare en forskarskola i historia och historiedidaktik, under Lunds ledning, för praktiserande historielärare, under min period. Kanske bidrog den gamla forskarskolan till att vi fick en ny, och definitivt bidrog erfarenheten från den gamla till att göra etableringen av den nya effektiv och smidig.

Aktiviteterna under sexårsperioden var många. Särskilt minns jag ett antal internationella seminarier med högt kvalificerade kolleger som beredvilligt kom resande och med sedvanlig finess togs om hand av Barbro, och som därefter bidrog med både skarpsinne i sina kommentarer till doktorandtexterna och en allmänt generös inställning till de unga kollegerna. Jag minns också med stor värme det stora arbetet med att sammanställa två forskarskoleantologier, Historieforskning på nya vägar (2006), som jag redigerade tillsammans med Eva Helen Ulvros och Ulf Zander, och Möten med historiens mångfald (2010), med Lars Berggren och Charlotte Tornbjer. Båda volymerna, utgivna av Nordic Academic Press i Lund och med tiosidiga kapitel som alla doktorander författade om sina forskningsämnen med inriktning mot både de akademiska läsarna och en bildad historieintresserad allmänhet, väckte med sin blandning av olika ämnen stort intresse, och gav doktoranderna viktig erfarenhet av att skriva korta och kärnfulla texter. För oss som stod bakom böckerna var både de internat där vi skärskådade texterna och de redaktionsmöten där vi finslipade dem lustfyllda upplevelser.

Allt var förstås inte frid och fröjd. Även om resurstilldelningen var rik, till och med osedvanligt rik för att avse humanistiska discipliner, var det stundtals hårda diskussioner om medelsfördelningen och administrativa praktiker mellan partnerhögskolorna, och alla var inte lika belåtna med Lunds universitets position som navet i forskarskolan. Olika forskningsprofiler och skolbildningar bröts mot varandra, som i all akademisk verksamhet, men möjligheten att medelst flitig kursgivning och internatsamvaro komma närmare varandra än i traditionell forskarutbildning i historia bidrog nog till att vi kunde gjuta olja på en del vågor. Och, som sagt, målet att skapa en bättre och effektivare forskarutbildning i historia uppnådde vi utan tvekan, och vägen dit var i allt väsentligt både socialt angenäm och intellektuellt stimulerande.

Inlägget postades i

"internat och internet" antologier

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Bruno Hamnell

Forskarutbildningen är en erfarenhet som rymmer mycket mer än dess slutprodukt, avhandlingen. Den rymmer undervisning, breddande och specialiserande kurser, workshops, inspirerade samtal, mindre inspirerande byråkratiska obegripligheter att förhålla sig till, seminariediskussioner utifrån lyckade och misslyckade presentationer av texter, ändlösa möten med återkommande diskussionspunkter och, inte minst, timme efter timme ensam framför datorns ordprocessor frustrerad över det där stycket som aldrig riktigt vill sitta ihop. Bruno bloggar på https://efterhumanismen.com/

Visst fan kan man bli tokig. Men tack och lov finns det platser där vi doktorander ges möjlighet att utbyta frustration och lärdomar med varandra. Forskarskolan i historiska studier har varit en sådan plats och därmed också en central del av min doktoranderfarenhet. Dess två årliga internat har varit sociala höjdpunkter som gett näring åt mina breda humanistiska intressen genom den insikt jag fått i andra doktoranders arbete under olika delar av avhandlingsprocessen. Jag har både inspirerats och förfasats över andras texter och hoppas att andra både inspirerats och förfasats över mina. Man ska inte underskatta att förfasas. Ofta när jag opponerat på en text under något av forskarskolans internat och har tänk saker som: ”Teori, metod och frågeställningar hänger ju inte alls ihop,” eller: ”Det framgår ju inte varför denna forskning är meningsfull och för vem” så har jag sekunden efter tänkt: ”Helvete, detsamma kan ju sägas om min egen text!” Tillbaka till skrivbordet! Writing is rewriting. Try, fail. Try again, fail better. Visst blir det bättre, men int’ blir det bra. Forskningsprocessen är ett ständigt misslyckande och till slut får man nog – då är det dags att disputera.

Jag börjar få nog (och slut på pengar) och har målet inställt på disputation i december. Det är då fem år sedan jag påbörjade forskarutbildningen i idé(- och lärdoms)historia i Lund. Under hela perioden har jag varit en del av forskarskolan, där jag läst kurser, varit på återkommande internat, åkt på skrivbordsbyte i York, och tillsammans med Jens Norrby (GU) arrangerat en workshop. Genom forskarskolan har jag fått både vänner, fina minnen och värdefulla synpunkter på förvirrade utkast till min framväxande avhandling. Avhandlingen handlar om arvet efter den filosofiska idealismen i England och USA decennierna kring förra sekelskiftet, exemplifierat utifrån R. G. Collingwood och John Dewey, två personer som gett mig möjligheten att tänka kring filosofins, estetikens, vetenskapens och historiens funktioner och relation till varandra, både utifrån ett existentiellt och samhälleligt perspektiv. Den syntetiska ansatsen till kunskap och viljan att föra filosofi och historia, teori och praktik, närmare varandra är ett kall jag delar med min avhandlings huvudpersoner.

Jag kommer nog aldrig att älska min färdiga avhandling, men jag älskar den lärorika process som genererat den och som gör att jag önskar att jag nu kunde börja om forskarutbildningen för att ta vara på alla de lärdomar doktoranderfarenheten gett mig. L’esprit d’escalier kallas det visst, och i vissa fall är det nog bra. Efterklokheten som ett kvitto på att man trots allt kanske blivit lite klokare fast det ibland känns som att man inget begriper. En känsla som i sig är uttryck för den ständiga strävan att vilja begripa som gjorde att jag hamnade på Lunds universitet som doktorand i idéhistoria och som del av forskarskolan i historiska studier i första taget.


Äldre inlägg