Jubileumsblogg 2001–2021

Nationella forskarskolan i historiska studier firar 20 år!

Visa rutor

Magnus Bergman

Magnus Bergman var doktorand i historia vid Malmö universitet 2015–2021. För honom har pandemin varit en påminnelse om värdet av det som gått förlorat under de sociala restriktionernas tid: de fysiska mötesplatserna och kontakterna. Det utbyte Magnus fått på forskarskolans internat och kurser hade varit svårt att få online. Han rekommenderar därför alla nya doktorander att, så snart det är möjligt, ta tillfället i akt att delta i de sociala aktiviteter som forskarskolan erbjuder.

Mer än andra yrkesgrupper torde historiker vara bekanta med det faktum att vissa händelser gör att man kommer att betrakta föregående skeenden i ett nytt ljus. Min sista tid som doktorand präglades som allting annat förra året av den pågående pandemin. Det innebar att det avslutande arbetet med avhandlingen fick ske hemma i stället för på arbetsplatsen. Min disputation i februari 2021 ägde rum via zoom.

I skenet av detta framstår de möjligheter till samverkan som forskarskolan på olika sätt bidragit med genom åren som än mer värdefulla för min forskarutbildning. Att ha seminarium, kurser och disputationer på nätet är naturligtvis görbart men alla är väl överens om att det medför vissa begränsningar. Krasst uttryckt kan man säga att jag har kommit att vänja mig vid och därmed även sakna att åka och bo på något skånskt slott två gånger om året.

Jag satt under en tid med i samarbetsrådet som doktorandrepresentant för det som då hette Malmö högskola, numera universitet. Förutom det deltog jag i flera kurser och internat i forskarskolans regi. De kontakter och lärdomar som detta medfört hade varit svårare att förvärva online. Det virtuellas begränsningar är för övrigt en av erfarenheterna som jag tar med mig från pandemin.

Den nödvändigt begränsade tillvaro vi befunnit oss i går nu förhoppningsvis mot sitt slut. Jag vill då passa på att rekommendera alla nya doktorander att ta till vara de möjligheter till fysiska träffar av olika slag som forskarskolan erbjuder. När jag ser tillbaka på min egen doktorandtid framstår forskarskolans internat, där texter kan presenteras för en annan uppsättning läsare än vid hemmainstitutionen, som inte bara konstruktiva för själva avhandlingsarbetet utan även som en bra träning inför disputationsakten. Att dessa tillfällen också alltid har varit välorganiserade och anordnats i en trevlig miljö gör så klart inte saken sämre.

2021-10-21

Inlägget postades i

Okategoriserade

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Jenny Gustafsson

Jenny Gustafsson är doktorand i idéhistoria vid Södertörns högskola sedan 2017. Hon är just i färd att knyta ihop sin avhandling och ser nu tillbaka på sin doktorandtid som en tid av utveckling och mognad. Första året som doktorand skakade ständigt handen som höll i kaffekoppen. Det gör den inte längre. Genom forskarskolan har Jenny kunnat växa in i sin roll som forskare.

Nu befinner jag mig i slutfasen av mitt avhandlingsarbete och fokus är riktat mot att länka samman alla pusselbitar till ett färdigt manus. Det innebär att en stor del av min tid ägnas åt att skriva, skriva ut, skriva om. Jag befinner mig också vid en tidpunkt där jag har glädjen att förbättra mitt manus genom de många synpunkter jag tagit till mig genom åren, och där har inte minst deltagare i forskarskolan bidragit. Eftersom jag under en tid har befunnit mig i en skrivarbubbla ser jag mycket fram emot att delta som opponent på det internat som är planerat att hållas på Bäckaskog slott i september (om pandemin tillåter).

Ett särskilt glädjande minne jag har från forskarskolan är när jag deltog i en skrivreträtt på Drakamöllan på Österlen. Som doktorand arbetar man mycket på egen hand och ibland dyker det upp problem eller frågor i skrivprocessen som är värdefulla att dela med andra som är i samma situation. Det kan handla om att slita med ett worddokument som bara växer och där det är lätt att tappa den röda tråden eller glömma bort sin läsare.

Att få diskutera skrivandet med andra doktorander och med seniora forskare har haft stor betydelse för min utveckling och för mitt avhandlingsarbete. På Drakamöllan hade vi doktorander inte bara möjlighet att få vägledning i vårt skrivande – framför allt av Cecilia Trenter som gav många goda råd – utan vi fick också utrymme att arbeta i lugn och ro i en vacker gårdsmiljö. I tre dagar samlades några doktorander för att varva fokuserat skrivande med givande diskussioner och promenader. Det var också härligt att kunna pausa från arbetet i varandras sällskap under de vällagade måltider som där serverades.

Samtidigt har det varit utmanande att vara doktorand i forskarskolan. På våra intensiva internat har vi doktorander till exempel fått presentera våra egna projekt och kommentera på andras texter i en stor forskarmiljö. När vi har träffats har vi ofta varit på tårna. Anspänningen har varit stark. Jag minns mycket väl hur nervös jag var när jag för första gången i Höör skulle lägga fram mitt avhandlingsprojekt inför opponenter och en stor skara åhörare. Men det visade sig bli en av de mest positiva erfarenheter jag haft och när jag reste tillbaka till mitt lärosäte utanför Stockholm var jag förvisso mycket trött men samtidigt stärkt av energi.

På så sätt har forskarskolan kunnat vara en plats där vi doktorander har fått träna på att ta plats i vetenskapliga rum. När jag ser tillbaka på mitt första år som doktorand minns jag mest hur min hand skakade varje gång jag skulle lyfta en kaffekopp – och mot den bakgrunden kan jag se hur jag vuxit in i min roll genom åren. På det stora hela har forskarskolan givit mig en plats där jag som ung forskare, det vill säga doktorand, har kunnat mogna i min roll.

Det har varit särskilt glädjande att träffa så många som är så innerligt intresserade av vad man ägnar sig åt, och att vara på en plats där skämt ofta har en akademisk twist. Trots alla utmaningar har det varit roligt att vara en del av forskarskolan och jag tackar särskilt för skarp kritik, kaffe och inspirerande sällskap.

2021-10-18

Inlägget postades i

doktorand forskarutbildning Södertörns högskola

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Emilia Frölich

Emilia Frölich är doktorand i historia vid Malmö universitet sedan 2017. Hon ser forskarskolan som en sorts bank där man kan hämta inspiration, kunskaper och kompetenser. Den hektiska avhandlingsvardagen, med sin mångfald av aktiviteter, kan emellanåt göra det svårt att få in allt i schemat. Men forskarskolan har haft en viktig roll, både som en väg in i den historievetenskapliga forskningen och som en social gemenskap där man kan dela tankar och funderingar.

Min akademiska bakgrund är tvärvetenskaplig, vilket också speglas i mitt doktorandprojekt som rör svensk reggaekultur. När jag bestämde mig för att söka doktorandtjänsten i historia hade jag ingen erfarenhet av historieämnet och var därför lite osäker på om min idé skulle uppfattas som tillräckligt relevant. Jag har en bachelor degree i socialantropologi från SOAS, (School of Oriental and African Studies) i London, och därefter läste jag en master på Malmö högskola, som det hette då, i ämnet IMER – Internationell migration och etniska relationer. Under masterutbildningen formades mitt akademiska fokus och jag började intressera mig för sambandet mellan transnationalitet, musik och identitet. Jag tycker det finns en uppenbar forskningspotential i populärmusiken – här finns många spännande exempel på hur samhällets normer och sociala konventioner både upprätthålls och utmanas. I min avhandling fokuserar jag på hur det förflutna gestaltas i den svenska reggaekulturen, vilka historiska representationer som används för att skapa mening och tillhörighet. Att det blev just reggaemusik har nog delvis att göra med min personliga relation till musikgenren. Under den tid då jag skrev min forskningsansökan var jag själv aktiv i Malmös reggaescen, både som besökare och DJ.

Reggaen är en genre som rymmer många historiska dimensioner, som bland annat knyter an till forntida Babylonien, till den transatlantiska slavhandeln och kolonialismen. Jag tycker det är spännande att se vad som händer i mötet mellan den svenska och jamaicanska reggaen – hur hanteras den jamaicanska reggaens kritiska inställning till den vita, västerländska hegemonin i den svenska reggaekulturen? Vilken roll spelar den jamaicanska reggaens historiska perspektiv i den svenska kontexten och hur förhåller man sig till musiktraditionens ursprung? I skrivande stund håller jag på att avsluta mitt tredje empiriska kapitel som berör sambandet mellan autenticitet och föreställningar om det ursprungliga.

Den nationella forskarskolan har varit väldigt viktig för mig, särskilt när det har handlat om att orientera mig i historieämnet och olika historiska perspektiv. Jag tror jag hade en ganska naiv syn på historieämnet innan jag blev doktorand – jag föreställde mig nog att det till stor del handlade om att förstå olika historiska epoker. Men efter att ha deltagit i forskarskolans kurs Historiska problem och den efterföljande teorikursen blev min syn på historieämnet mycket mer nyanserad. Jag förstod ganska omgående att historieämnet också rymmer många kritiska diskussioner kring hur det förflutna konstrueras och hur olika maktstrukturer påverkar hur särskilda historiska narrativ etableras. Förutom de olika historiska perspektiv som behandlades under Historiska problem-kursen var också mötet med de andra doktoranderna viktigt för att förstå olika sätt att närma sig historieämnet. Den sociala aspekten är också viktig att poängtera – den är ovärderlig när man ska starta igång sitt eget fyra år långa, kanske till och med längre, avhandlingsprojekt. Att kunna dela funderingar och insikter och få känna att man tillhör ett socialt sammanhang tycker jag är en av forskarskolans viktigaste roller.

Att tillhöra forskarskolan har emellanåt också haft sina utmaningar. Det kan vara svårt att hinna med att delta i de evenemang som erbjuds, då de inte alltid överensstämmer med det egna avhandlingsschemat. På Malmö universitet är vi några doktorander som även ingår i forskarskolan Lärande i mångkulturella samhällskontexter och ibland har det inneburit en viss stress att vara aktiv i båda.

Forskarskolans förmåga att samla forskare med olika erfarenheter, perspektiv och forskningsintressen bidrar till att ständigt berika och utmana den samtida historieforskningen, förhoppningsvis även för de inblandade historiker som redan har disputerat. Jag ser forskarskolan lite som en ”bank” bestående av mängder med olika kompetenser, där man kan hämta inspiration och dra lärdomar, som i sin tur bidrar till nya insikter under den intensiva, utmanande och roliga avhandlingsresan.  

2021-10-14

Inlägget postades i

Okategoriserade tvärvetenskap

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Rikard Heberling

Rikard Heberling är doktorand i bokhistoria vid Lunds universitet sedan 2020. Han har en bakgrund som grafisk formgivare med masterexamen från Konstfack. I likhet med de andra doktorander som antogs hösten 2020 har Rikard tvingats leva forskarlivet digitalt, från den intervju som gav honom tjänsten till forskarskolans kurser och PM-internat. Trots formatets begränsning har zoom-aktiviteterna ändå varit värdefulla, inte minst för att de gett en glimt av den värld som existerar bortom skärmen.

I skrivande stund är det ganska precis ett år sedan jag blev antagen till forskarutbildningen i bokhistoria vid Lunds universitet. Under antagningsprocessen blev jag intervjuad och detta var mitt första möte med några av mina blivande kollegor. På grund av pandemin var det tillika mitt första möte med programvaran Zoom. Det var en ny upplevelse att vara på jobbintervju i mitt eget sovrum. Trots att jag befann mig i en trygg hemmiljö var nervositeten dubblerad; det kändes som om situationens utgång inte bara hängde på min förmåga att svara redigt på frågorna utan även på internetuppkopplingens dagsform.

Under intervjun blev jag informerad om något som kallas Nationella forskarskolan i historiska studier. Det handlade om ett nätverk av forskarstuderande med historisk inriktning, ett samarbete mellan olika svenska lärosäten. Inte visste jag då vilken betydande roll forskarskolan skulle spela under mitt första år som doktorand.

I början av september 2020 hade den andra pandemivågen ännu inte tagit fart och forskarskolan arrangerade ett introducerande seminarium för nya doktorander. Några av oss hade då förmånen att träffas fysiskt. Det talades om alla möjliga internat på olika slott och kursgårdar och utbyten i Tyskland och England, som vi skulle få chans att ta del av framöver – om inte läget med pandemin förvärrades. Men kort därefter blev det uppenbart att vi inte skulle kunna samlas fysiskt igen under lång tid. Den första kursen, Historiska problem, som normalt är förlagd till de olika deltagande lärosätena runtom i Sverige, fick nu hållas digitalt. Ett viktigt syfte med kursen – att vi doktorander skulle lära känna de olika forskningsmiljöer som ingår i forskarskolan – gick därmed förlorat. Och så har det fortsatt. Även PM-internatet och den andra kursen, Historisk teori, som ägde rum under vintern och våren 2021, har genomförts via videolänk. Trots detta så har alla dessa tillfällen, då jag fått diskutera mitt eget och andras projekt och därtill blivit exponerad för en mängd olika teorier, metoder och resurser, varit enormt lärorika.

Det första året som doktorand har präglats av distansarbete och flera gånger har seniora kollegor bekymrat frågat mig hur det känns att börja ett nytt jobb i en ny stad under pandemin. Med tanke på hur ensamt det kan vara att doktorera har de med rätta visat oro för att känslan av ensamhet bara ska växa genom pandemins isolering. Men på grund av forskarskolan och de återkommande internaten, som visserligen inte har ägt rum i slottsmiljöer men som ändå har kunnat genomföras digitalt, har denna känsla kunnat dämpas betydligt. Med det sagt måste det förstås understrykas att videokonferenser – som substitut för fysiska möten – är ett allvarligt hinder för det intellektuella utbytet och organiseringen kollegor emellan. Men under rådande förhållanden har forskarskolans ”Zoom-internat”, åtminstone för min del, varit bättre än ingenting, och mycket mer än så. Genom internaten har jag fått en inblick i den bredd av olika kompetenser och inriktningar som forskarskolan består av. Inte minst har de gett förhoppningar om det kollegiala sammanhang och de utbyten som existerar bortom skärmen och som väntar oss den dag då vi kan mötas i fysiska rum igen.

2021-10-11

Inlägget postades i

Okategoriserade Universität Bielefeld University of York

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Benjamin Husvik

Benjamin Husvik är doktorand i historia vid Göteborgs universitet sedan 2020. Pandemin har ofrånkomligen satt sin prägel på hans första år, liksom för de andra i hans generation. Den sociala isoleringen har ändå mildrats genom forskarskolans digitala kurser och seminarier. Dessutom är Benjamin nu också Göteborgs doktorandrepresentant i samarbetsrådet.

Jag antogs som doktorand i historia vid Göteborgs universitet hösten 2020. Mitt avhandlingsprojekt berör legitimitet, genus och kungamakten i Norge mellan ca 1163–1312. Syftet med mitt projekt är att undersöka drottningrollens transformation under den nyssnämnda perioden, med avstamp i en analys av legitimitet i relation till börd och handling. Att perioden 1163–1312 är intressant att granska beror på att det är först då en distinkt och reell drottningroll uppkommer i Norge. I min undersökning ämnar jag använda mig av ett ganska brett källmaterial bestående av narrativ litteratur, lagdokument och diplom.

Eftersom jag började min anställning under 2020 har det milt sagt blivit en udda start för mig och andra i min doktorandgeneration. Tyvärr har det på grund av den pågående pandemin ännu inte varit möjligt för oss att träffas fysiskt, vare sig i Lund eller på de övriga lärosätena som ingår i samarbetet. Men trots detta tycker jag att det har varit givande att delta i kurser och aktiviteter som har erbjudits av forskarskolan på distans. Dessa digitala sammankomster har gett inblick i andra doktoranders arbete och forskningsresor, vilket gör att man känner sig lite mer som ett kollektiv. Därtill har mötena bidragit till att minska isoleringen åtminstone en aning, som annars gör sig lätt närvarande i dessa tider. Samtidigt är det klart att zoom-träffar aldrig kan väga upp helt för att träffas i verkliga livet, där det säkert hade kunnat knytas närmare kontakter under normala omständigheter. Så det är ofrånkomligt att coronapandemin har satt sin prägel på min och flera andra doktoranders tid i forskarskolan hittills.

I vilket fall har det varit lärorikt att under läsåret studera kurser som ges av forskarskolan: historiska problem respektive historisk teori. Delvis har det funnits en del stoff i dessa som har haft anknytning till mitt eget avhandlingsarbete. Men även i lägen då undervisningsinnehållet inte har haft någon direkt relevans för detta, har det likväl varit bra att få en allmän historievetenskaplig breddning. Dessutom är det uppfriskande att få paus från avhandlingen genom att omväxlande uppehålla sig med andra ting. Det är ju en fördel att inte tröttna på sin avhandling alltför tidigt!  

Under loppet av hösten 2020 tillträdde jag också som doktorandrepresentant för Göteborgs universitet i forskarskolan. Trots att jag endast har varit representant en relativt kort period, känner jag att uppdraget har gett mig ännu större insyn i forskarskolans liksom andra lärosätens verksamhet. Jag ser definitivt fram emot att fortsätta med det uppdraget.

2021-10-07

Inlägget postades i

doktorand Okategoriserade

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

John Berg

John Berg är doktorand i historia och historiedidaktik vid Malmö universitet sedan 2018. Här lyfter han fram några av de lärdomar som forskarskolan gett honom: att forskning till stor del är en social aktivitet som inte äger rum framför skärmen utan i mötet med andra forskare, samt att forskning gynnas av att man efter ett hårt dagspass får äta middag och umgås helt avslappnat tillsammans.

Jag är sedan februari 2018 doktorand i historia och historiedidaktik vid Malmö universitet. I min forskning undersöker jag hur den svenska idrottens kulturarv skapas, utmanas och upprätthålls genom studier av fem idrottsmuseer. Min ansats är kvalitativ och inbegriper dels ett samtida perspektiv, där jag undersöker hur samtliga fem idrottsmuseer konstruerar en dagsaktuell bild av svensk idrotts kulturarv, dels ett historiskt perspektiv, där idrottens kulturarv belyses i termer av makt, kontinuitet och förändring över tid. Vid sidan av forskningsprojektet undervisar jag inom främst historia och kulturarv samt handleder uppsatser.

Under min andra termin, hösten 2018, fick jag för första gången stifta bekantskap med Nationella forskarskolan – först genom den ambulerande kursen Historiska problem, där jag och mina kollegor fick besöka de universitet och högskolor som utgjorde forskarskolans nätverk och få en god inblick i deras respektive verksamheter, följt av det årliga PM-internatet där vi nya doktorander fick presentera våra avhandlingsprojekt. ”Introduktionsåret” avslutades med en kurs i historisk teori där vi doktorander också fick möta våren på vackra platser runt om i Skåne.

Vackra platser, ja. Engagemanget i forskarskolan utspelar sig nästan alltid på platser utanför de ordinära universitetsmiljöerna, inte sällan i skånska slottsmiljöer med bländande natur inpå knuten. Internaten är en lång tradition inom forskarskolan och mina upplevelser av dem går nog i linje med de flesta andras. Sammankomsterna har varit texttunga, intensiva och energikrävande – det ska inte stickas under stol med – men också glädjefyllda och lärorika.

En av de största lärdomarna med att delta i forskarskolans aktiviteter – och något jag tror behöver uppmärksammas – är att forskning i allra högsta grad bör ses som en social aktivitet. Mycket av det arbete vi som forskare utför sker inte vid skrivbordet, framför datorn eller i arkivet – det sker när vi möter andra forskare, som inte nödvändigtvis delar våra intressen, men som genom sina ingångar inspirerar oss att tänka i nya banor och pröva nya angreppssätt. Det sker också när vi efter en lång och krävande dag fått möjlighet att släppa allt och bara käka middag, där hjärnan fått vila ett par timmar från teorier, metoder och frågeställningar. Kombinationen av intensivt arbete blandat med avslappnat häng har sannolikt varit ett viktigt och vinnande koncept för forskarskolan.

Slutligen vill jag nämna historieämnets bredd, som också visat sig i kontakterna med forskarskolan. Jag har i forskarskolans regi mött doktorander som haft alla möjliga inriktningar inom historia, men också doktorander från andra ämnen, som exempelvis etnologi. Detta har varit utvecklande för mig och säkert för andra också. Här finns något fint att bygga vidare på i 20 år till, tycker jag.

2021-10-04

Inlägget postades i

internat Malmö universitet Okategoriserade

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Katarzyna Herd

Katarzyna Herd var doktorand i etnologi vid Lunds Universitet 2014–2018. Hon tillhörde den första generation i forskarskolan som inte var historiker. För Katarzyna innebar forskarskolans historiska inriktning att hon fick tänka nytt kring sitt avhandlingsämne och utmana sina gränser. Forskarskolan bidrog också till att doktorandtiden inte blev ensam utan tvärtom en tid rik på sociala aktiviteter och vänskaper.

Jag ingick i den första generationen icke-historiker som blev antagna till forskarskolan i historiska studier. Jag var också den första etnologen som var finansierad av forskarskolan. Det betydde att man ibland kände sig som en udda fågel. Samtidigt tillhörde jag den första generationen som fick chansen att prova på olika evenemang och seminarier i forskarskolans regi. Vi var de första som kunde besöka York och Bielefeld och knyta kontakter med doktorander från England och Tyskland.

Utan forskarskolan och kravet på något slags historierelaterat avhandlingsämne skulle jag (eventuellt) inte kommit att tänka på historieproduktion eller historiebruk inom fotbollen. Forskarskolan och kravet på att relatera min avhandling till historia gjorde att jag tvingades att fundera och jag hittade en intressant vinkel. Jag var också tvungen att läsa historieteori och röra mig över mina bekväma etnologiska gränser. Detta resulterade i en ganska bra avhandling som fick några priser. Reinhard Koselleck, Jörn Rüsen och Hayden White, som vi läste under obligatoriska kurser, blev sedan standardteoretiker i mitt arbete.

Vår doktorandgrupp från blandade ämnen (antikens kultur och samhällsliv, idé- och lärdomshistoria, etnologi och historisk arkeologi) var brokig och intressant. Vi representerade olika akademiska traditioner som ibland resulterade i livliga diskussioner. Men vi umgicks mycket med varandra, hade afterworks och middagar och det var tack vare Jimmy, Hampus, Kenth och Ingrid som man kunde överleva jobbig kritik på internaten, hårda kommentarer eller utmanande kurser.

Jag uppskattade (mycket) de sociala element som forskarskolan kunde bjuda på. Doktorandtiden beskrivs ibland som isolerad, en tid då man måste fokusera på sitt eget projekt. Inom forskarskolan hade man tillgång till en stor grupp erfarna forskare och blev introducerad för många olika forskningsområden, både i Sverige och utomlands. Man kände sig inte ensam och man hittade vänner och kollegor. Även efter doktorandperioden fortsätter de att befinna sig runtomkring, både professionellt och socialt. Jag har forskarskolan att tacka för ett starkt nätverk, kontakter som alstrar både publikationer och konferenser.

Den viktigaste läxan var att våga gå över gränser och utforska möjligheter. Detta gällde doktorandprojektet och nya sätt att använda teori och metod, men också olika aktiviteter, så som internat i York, ett möte med en tysk professor eller forskningsbesök i Finland. Akademisk verksamhet handlar om en kontinuerlig konversation. Nu under Covid-19-pandemin saknar vi miljön och just konversationerna. Kunskap och forskning växer fram genom diskussioner, både officiella och inofficiella. Med forskarskolans hjälp fick man ta del av diskussioner som berikade ens tankesätt och gav meningsfullt meningsutbyte. Ta vara på det!

2021-09-30

Inlägget postades i

Okategoriserade

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Jonas Nordin

Jonas Nordin är professor i bok- och bibliotekshistoria vid Lunds universitet. Han har tidigare arbetat vid Stockholms universitet och Kungliga biblioteket. Jonas understryker vikten av att doktorander inte bara engagerar sig i sådant som är omedelbart och instrumentellt viktigt för avhandlingen utan också tar del av aktiviteter som ger nödvändig bredd och erfarenhet i det framtida livet som forskare. Här finns forskarskolan som en viktig resurs, inte minst för små forskarmiljöer.

Under en forskarutbildning skall man inte bara bli specialist på det ämne man valt för sin avhandling, man skall också bli generalist inom sin disciplin och inom vetenskaplig verksamhet i allmänhet. Med en doktorsexamen inom ett humanvetenskapligt ämne förväntas man ha en förmåga att bedöma lödigheten och bärkraften i vetenskapliga arbeten och man bör ha övat upp en förmåga att formulera en problemställning, att planera en undersökning, att finna eller skapa ett relevant källmaterial, att identifiera ett relevant forskningsläge och orientera sig i stora mängder tidigare studier, att organisera en undersökning, att ompröva sina idéer i ljuset av nya upptäckter och inte minst att presentera sina resultat på ett sätt som är begripligt för andra. Det är med andra ord en ganska omfattande katalog av färdigheter som förväntas av en doktor i humaniora. Själva avhandlingsarbetet, hur varierat det än må vara, kan bara ge träning i en begränsad uppsättning av dem. En lika stor och viktig del av skolningen är att se och följa hur andra gör och har gjort.

Före den forskarutbildningsreform som initierades 1998 hade de humanvetenskapliga doktorandstudierna i Sverige hög antagning och låg genomströmning. Den faktiska utbildningstiden låg väsentligt över den formella normalstudietiden på fyra år, utslagningen var stor och stora delar av avhandlingsskrivandet bedrevs som ofinansierat arbete. En av få fördelar med detta system jämfört med dagens var att det skapade stora miljöer där många doktorander i olika stadier av sin utbildning regelbundet möttes på seminarier och kurser. Det producerades, lades fram och diskuterades stora mängder avhandlingstext i allt från skissartade utkast till publiceringsfärdiga artiklar eller kapitel. Juniora doktorander insåg tidigt att det som en dag presenterades som en färdig bok hade startat som stolpar, tankespånor och hugskott. I det ideala fallet kunde man följa hur en robust undersökning successivt mejslades fram ur en klump av ofärdiga uppslag och utkast; det vetenskapliga hantverket blev på så sätt både konkret och avdramatiserat.

Sådan var min forskarutbildning på 1990-talet, före reformen, och det finns lite att idealisera kring den. Dagens system är överlägset på nästan alla punkter – utom den om miljön. En ofrånkomlig följd av de strömlinjeformade och helfinansierade forskarutbildningarna är att antalet doktorander minskat och miljöerna krympt. De fortlöpande samtalen mellan doktoranderna på en institution har blivit färre och avhandlingsutkasten glesare. Det är här forskarskolan kommer in med sin viktiga verksamhet, som är särskilt nödvändig för små forskarmiljöer som bokhistoria. För att vi skall kunna tillhandahålla en allsidig forskarutbildning krävs samarbete med andra.

Min insikt om forskarskolans betydelse konkretiserades 2017 då jag ingick i en bedömargrupp som på Universitetskanslerämbetets uppdrag utvärderade forskarutbildningen i historia på nationell nivå. Många institutioner vittnade i sina självvärderingar om betydelsen av forskarskolan. Den erbjöd ett varierat kursutbud, en vetenskaplig mångfald och en kompetensbreddning som inte kunde tillhandahållas på institutionsnivå. Enkla saker som skrivinternat och skrivbordsbyten gav doktoranderna stimulans och erfarenhet från olika miljöer och bidrog till att skapa viktiga nätverk. Det var enkelt att se nyttan redan för det relativt stora historieämnet och den var naturligtvis minst lika betydelsefull inom de mindre forskarutbildningsämnen som ingick i samarbetet.

Kunskaper och kompetenser omsätts i dag i en allt snabbare takt. För en forskare som förväntar sig två, tre eller kanske fyra decenniers yrkesverksamhet efter disputationen gäller det att vara beredd på stora förändringar i arbetssituationen. En viktig funktion hos forskarskolan är att engagera doktoranderna i aktiviteter som kanske inte är omedelbart och instrumentellt nyttiga för deras avhandlingsprojekt, men som är essentiella för deras skolning till erfarna och mångkunniga forskare och som gör dem villiga och kompententa att angripa varierande problem och uppgifter såväl inom som utanför akademin.

2021-09-27

Inlägget postades i

UKÄ

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Maria Sjöberg

Maria Sjöberg är professor i historia vid Göteborgs universitet. Hon har suttit i samarbetsrådet sedan Göteborgs universitet anslöts till forskarskolan 2012. Maria har också under flera år hållit i forskarskolans teorikurs tillsammans med Yvonne Maria Werner. Ofta har hon önskat att hon kunde få återuppleva sin doktorandtid och vara en del av forskarskolan – medbringande hund och tofflor förstås.

När Lund för 20 år sedan fick uppdraget att hålla i en forskarutbildning i historia, gemensam för de dåvarande högskolorna i Malmö och på Södertörn samt universitetet i Växjö, var det nog många runt om i landet som kände lite avund. Utifrån sett tedde sig miljön fantastiskt god med många livliga utbyten av tankar och idéer. Fascinerande var också att se det stora antalet till synes disparata ämnen som stöttes och blöttes på internat av både doktorander och handledare; verkligen ett sammanhang där många blommor fick blomstra.

När Göteborgs universitet blev del i forskarskolan var det därför med stor förväntan som jag och mina kollegor tog säte i samarbetsrådet. Genom detta råds ibland ändlösa diskussioner har kännedomen ökat om de olika lärosätenas specifika utmaningar men också om det vi har gemensamt och tillsammans kan värna om. Ett exempel på det sistnämnda är en stadigt krympande resurstilldelning i historieämnets forskarutbildning. På den punkten har samvaron i forskarskolan kunnat bidra i särskilt hög grad genom bland annat sitt rika kursutbud; de enskilda lärosätena har ofta saknat ekonomiska resurser för att på egen hand erbjuda motsvarande kurser. 

I samband med forskarskolans utvidgning 2012 tillkom introduktionskursen Historiska problem och jag var med i den arbetsgrupp som utvecklade kursen. Kursen blev som en doktorandturné, från Malmö i söder till Södertörn i norr, och forskarskolan blev på så vis en angelägenhet för flera av institutionens lärare och doktorander, inte bara de närmast indragna. Den blev också ett stort arbete för Barbro som ordnade med resor och övernattningar.

PM-internaten blev också en angelägenhet för hela institutionsmiljön. Där har även teorikursen haft betydelse eftersom vi vill att doktorander från våra samtliga tre ämnen, antikens kultur och samhällsliv, arkeologi och historia, ska delta. Yvonne Maria Werner och Johan Östling hade förberett ett upplägg 2012 som jag blev delaktig i och när Johan fick andra uppgifter blev jag den som ersatte honom. Teorikursen och samarbetet med Yvonne Maria under flera års tid samt alla deltagande doktorander har för min del nog varit både det mest lärorika och inspirerande inslaget i den undervisning jag varit engagerad i. Att få ta del av diskussioner där endast fantasin satte gränser för vad som kunde skrivas, tänkas och sägas utifrån vad vi hade läst har varit ett privilegium. Säkert har också de härliga miljöerna på slott och herresäten spelat en roll, tack Barbro! En särskild favorit är en tidig vår på Drakamöllans gårdshotell. En av de praktiska lärdomarna från internatvistelserna är att numera följer alltid tofflorna med…och på stiftsgården i Höör för något år sedan fick även min hund delta.

Mot bakgrund av lärosätenas ekonomiska läge, där knappast forskarutbildning i historiska studier står inför en dramatisk expansion i framtiden, är det nog just de gemensamma kurserna och PM-internat av olika slag som både kan stärka och hålla samman forskarskolan. Själv har jag många gånger önskat att jag vore doktorand på nytt och då som en del av forskarskolan.            

2021-09-23

Inlägget postades i

Okategoriserade PM-internat teorikurs

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

David Larsson Heidenblad

David Larsson Heidenblad var fakultetsfinansierad doktorand i historia 2008–2013, med placering i Lund. En doktorandtid är lång men blir också snabbt historia, påpekar han i sitt inlägg. Efter sex års uppehåll var David 2019 tillbaka på forskarskolans PM-internat i Höör, nu som inbjuden föreläsare. Det gav honom anledning att reflektera över vad forskarutbildningen och forskarskolan betytt, inte minst för den framtida karriären.

En doktorandtid är lång, men blir också snabbt historia. Denna insikt slog mig den 24 januari 2019 när jag, för första gången på sex år, deltog i ett forskarskoleinternat. Jag hade blivit inbjuden för att tala om mina erfarenheter av kursen ”Finish on Time” som jag hade gått 2011–2012. Där hade jag kommit i kontakt med produktivitets- och planeringstekniker som i grunden kom att förändra mitt sätt att arbeta. Få saker jag gjorde under min forskarutbildning kom att få lika långtgående konsekvenser. Det var en rolig utmaning att få berätta om detta för en ny generation doktorander. Diskussionerna efteråt gav mersmak.

På ett existentiellt plan var det speciellt att vara tillbaka i forskarskolan. Sammanhanget var både välbekant och främmande. Jag kände formerna och platserna, mindes sofforna och middagarna. Men människorna var nya. På sex år hade i princip hela doktorandgruppen bytts ut. Bland de seniora deltagarna på internatet fanns många personer som en gång hade varit mina doktorandkollegor. Nu var de själva handledare och lärare. Och själv var jag varken doktorand eller nydisputerad.

Ändå kändes min egen doktorandtid inte speciellt långt borta. Jag kom mycket väl ihåg hur det hade varit att bli antagen, få en dator, en arbetsplats och kollegor. Under min tid i forskarskolan, 2008–2013, deltog jag i princip på alla internat och gick många kurser. Jag var själv antagen som fakultetsdoktorand, men hade följe med sex forskarskoledoktorander som kommit in ett par månader efter mig. Vi behandlades lika och gavs samma möjligheter. Jag kände mig aldrig utanför.

Det faktum att vi var sju doktorander som började samtidigt, och alla var placerade vid Historiska institutionen i Lund, kom att prägla min forskarutbildning. Många av oss var omkring 25, ingen av oss hade barn och alla bodde i Lund eller Malmö. Det gjorde att vi hade tid att umgås mycket både på och utanför jobbet. På institutionens högre seminarium, liksom på forskarskoleinternaten, utgjorde vi en stor grupp. I personalrummet skojades det om att vi ”rörde oss i flock”. Med åren blev denna större. För vi var ganska duktiga på att se till så att nya doktorander införlivades i gemenskapen. Det var inte alltid lätt för oss att få lunchbord på stan.

Men det faktum att vi var många och trivdes så pass bra ihop fick också, åtminstone för mig, vissa negativa konsekvenser. Jag sökte mig under doktorandåren inte ut och bort i den utsträckning som jag, med facit i hand, borde ha gjort. Det är förstås bra att ha en trygg plats och vara förankrad lokalt, men det är också bra att kontinuerligt söka sig till nya sammanhang. Inte minst om man vill ge sig själv goda förutsättningar att göra akademisk karriär. Min socialisering i den stora forskarvärlden kom alltså att ske efter disputation. På många sätt har mina postdoc-år varit en andra forskarutbildning. Det var då jag lärde mig skriva på engelska, åka på konferenser, organisera saker, använda PowerPoint, skriva för en bredare publik etcetera.

Samtidigt har den starka sociala gemenskapen från doktorandåren fortsatt att vara ett fundament i och för min karriär. Den kunskapshistoriska miljö som jag varit med om att bygga upp vid Historiska institutionen i Lund har sin bas i ett antal vänskaper som grundlades under doktorandtiden. Kanske kan man rentav betrakta Centrum för kunskapshistoria (LUCK) som en spin-off av forskarskolan? Att det var just detta som skulle hända kunde förstås ingen veta när den fokuserade lundasatsningen gjordes 2008. Forskning är lättare att stimulera än att styra.

Själv ser jag nu med spänning fram emot vad den nya mångdisciplinära forskarskolan kommer resultera i under 2020-talet. Vilka nätverk och relationer är det som grundlagts inom den? Vad kommer samarbetena med York och Bielefeld att leda till på sikt? Och vilka möjligheter har den nya forskarskolan öppnat för tvärvetenskapliga samarbeten och karriärer? Ja, när 2000-talet en gång blir föremål för historiografiska undersökningar kommer forskarskolan och dess olika skepnader att vara omöjlig att gå runt. Och vem vet, kanske blir denna kollektiva jubileumsblogg en dag ett historiskt källmaterial?

2021-09-20

Inlägget postades i

doktorand Universität Bielefeld University of York

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Jens Norrby

Jens Norrby är doktorand i idéhistoria vid Göteborgs universitet sedan 2016. Forskarskolans mångfald av ämnen och akademiska miljöer har hjälpt honom att se sitt avhandlingsprojekt utifrån och att hitta nya perspektiv. Möjligheten att arrangera en workshop tillsammans med en doktorandkollega var också värdefull, liksom mötet med doktorander från York och Bielefeld.

Forskarskolans miljö gjorde direkt ett stort intryck på mig då jag kommer från ett universitet där idéhistoria inte har särskilt många samarbeten med andra historiska ämnen. Jag var helt enkelt ovan vid att mina idéer och mitt arbete synades från andra historiska perspektiv än det idéhistoriska. Forskarskolans mångfald – både vad gällde ämnesval och lärosäten – hjälpte mig att byta perspektiv och se mitt projekt utifrån.

Gruppen jag ingick i för de kurser vi läste första året var spretig vad gällde ämnestillhörighet, men också vetgirig, engagerad och mycket diskussionsglad. Genom otaliga diskussioner fick man inte bara chansen att testa sina försanthavanden gentemot andra discipliners synsätt, det gav också en möjlighet att ytterligare grunda den egna ämnesidentiteten i en övertygelse om riktigheten i de särdrag som man nu upptäckte hörde det egna ämnet till. Det var en värdefull dynamik som den enskilda institutionen såklart hade svårt att erbjuda.

Det var dock inte helt oväntat att ett större sammanhang skulle hjälpa mig att orientera mig i ämnesidentiteten. Min första riktiga wow-upplevelse kom däremot när jag deltog på LYB-konferensen. Jag fann det fantastiskt inspirerande att få ta del av nya, internationella idéer på ett sådant bekvämt sätt och i en så pass varm miljö. Vi hade återigen ett fantastiskt gäng och samtalen flöt på så bra att vi kom fram till att vi skulle undersöka om vi kunde ses igen.

Med detta sagt satte den eminente Bruno Hamnell och jag igång med att organisera en workshop kring ett av de större teman vi upptäckt under konferensen och till vår glädje gav forskarskolan oss långt mer stöd än vi vågat hoppas. Förutom generös ekonomisk stöttning fick vi hjälp med mycket av det administrativa runt omkring och möttes alltid av en öppen attityd där man kunde pröva idéer och upplägg. I få fall blir det så tydligt vilka möjligheter som öppnas upp av ett större doktorandsammanhang.

Ett par veckor efter workshopen föddes mitt äldsta barn och efter det har min aktivitet i forskarskolan tyvärr minskat. Jag hoppas dock att jag ska kunna återvända mer när barnen blivit lite större och jag tänker definitivt försöka få till ett skrivbordsbyte vid något tillfälle. Med dyra doktorandanställningar, som många institutioner kämpar med att finansiera, ser jag forskarskolans kommande tjugo år som antagligen ännu viktigare för att kunna erbjuda doktorander inom historiska ämnen en levande och dynamisk forskarutbildningsmiljö, både akademiskt och socialt. Tusen tack till alla er som de senaste decennierna slitit för forskarskolans sak – jag och min forskning är er evigt tacksamma – och all lycka till er som nu förverkligar de kommande tjugo åren.

2021-09-16

Inlägget postades i

Universität Bielefeld University of York

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Ainur Elmgren

Ainur Elmgren var doktorand i historia 2003–2008, placerad i Lund, och är nu anställd som didaktiker i historia och samhällslära vid Uleåborgs universitet. I forskarskolan befästes hennes identitet som historiker, genom gemenskapen med kollegorna, ett ständigt bollande av idéer och några oförglömliga utlandsresor. Erfarenheten av att ro i land ett avhandlingsprojekt har varit ovärderlig, också för Ainurs arbete som serietecknare.

Så paff jag blev när telefonen ringde en dag och Klas-Göran Karlsson meddelade mig att jag blivit antagen till forskarskolan i historia och att han skulle fungera som min handledare!

Inte så att beslutet var helt oväntat – jag är en obotlig optimist. Och det var nog en fördel att börja sina forskarstudier med en lagom överdos självförtroende. I dag klarar jag inte riktigt av att läsa min ”teoretiska självreflektion” från hösten 2003 utan att skämskudden åker fram.

Min identitet som historiker skapades i forskarskolan.

Det var inte alls självklart att jag skulle läsa historia på universitetet. Som tonåring svärmade jag för filologiprofessorns habitus. I Lund studerade jag engelska med litteraturvetenskaplig inriktning, lingvistik, etnologi och annat smått och gott innan en väninna genom sitt exempel visade för mig vad en magister i historia innebar. Tack, Susanna!

Forskarskolan erbjöd oss doktorander en ovärderlig möjlighet att inte bara motivera våra egna projekt och bolla idéer på seminarier och internat, utan också ta in andras perspektiv kritiskt men respektfullt och lära oss värdesätta andra sätt att bedriva historisk forskning.

Forskarskolan skänkte mig en vision av historikerskrået som en transnationell yrkeskår. En vision med vissa realistiska begränsningar, förvisso. Men som vi som bott i Öresundsregionen vet, är det lokala och det regionala perspektivet ofta gränsöverskridande i praktiken.

En kollektiv identitet stärktes också av den solidariska andan i ”Barnkammaren” – arbetsrummet som jag delade med Louise Sebro, Magnus Olofsson, Fredrik Persson Lahusen och Tommy Gustafsson under många år. En oförglömlig gäst var den briljanta Linda Kaljundi, numera professor i kulturhistoria vid Estlands konstakademi.

Historiker sitter förstås inte bara på kammaren eller rotar i arkiv – de far också gärna ut på äventyr. Resan till Israel och Palestina med Klas-Göran Karlsson, Kristian Gerner och gänget var en upplevelse för livet. Också mindre dramatiska resmål som Kiel, Tallinn, Stockholm – och Åkersberg – fick en guldkant tack vare medresenärernas skarpa iakttagelseförmåga och speciella sinne för humor.

Forskarskolan ­– en svunnen guldålder. Vi var nog medvetna om att idyllen inte kunde vara för evigt. Middagar på slott och herresäten, menyer tillredda av juniorkocklandslaget… Det känns förtvivlat nostalgiskt att återuppliva dessa minnen under pandemins andra år, efter ett års distansundervisning och uppskjutna nationella och internationella konferenser.

Gebraucht der Zeit, sie geht so schnell von hinnen, doch Ordnung lehrt Euch Zeit gewinnen, sade Mephistopheles till studenten i Goethes Faust. Forskarskolan lärde mig att hålla ordning. Vi yngre doktorander siktade övermodigt på målet ”doktor före tretti”. Helt smärtfritt gick det inte! Men jag fick i alla fall lära mig att ro i land ett större projekt. Det har jag också haft nytta av i mitt andra yrke, som serietecknare.

Jag disputerade år 2008 på Den allrakäraste fienden – svenska stereotyper i finländsk press 1918–1939. En lättnad – och antiklimax. Vad skulle jag göra nu?

Under avhandlingsarbetet hade jag börjat knyta kontakter till finska historiker. Vid Helsingfors universitet fann jag tvärvetenskapliga, historikerpräglade forskarmiljöer som förenade regionala och transnationella perspektiv, som CENS – Centrum för Norden-studier och Centre for European Studies. Dessa miljöer motsvarade det ideal som forskarskolan hade gett en försmak av. Under ett decennium forskade jag i olika projekt inom idéhistoria, begreppshistoria och minoritetshistoria.

Nyligen bar ett av mina specialiseringsområden i forskarskolan, historiedidaktiken, frukt i form av en anställning som didaktiker i historia och samhällslära vid pedagogiska fakulteten på Uleåborgs universitet. Förhoppningsvis kommer jag snart att återse bekanta ansikten från forskarskolan på något kommande nordiskt ämnesdidaktiskt symposium – antingen live eller via Zoom.

2021-09-13

Inlägget postades i

tvärvetenskap

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar
Nyare inlägg Äldre inlägg