Anna Locke är doktorand i historia vid Göteborgs universitet sedan 2012. När hon anlände till forskarskolans introduktionsmöte i Lund var hon den enda doktoranden från Göteborg. Det gav henne en skjuts in i forskarskolans gemenskap, med allt vad det inneburit av sociala kontakter, akademisk inspiration, stabilitet och trygghet. Kanske viktigast av allt: var man än hamnar i den akademiska världen är sannolikheten stor att det dyker upp ett bekant ansikte.
Hösten 2012 började jag på forskarutbildningen vid Institutionen för historiska studier på Göteborgs universitet. Jag var den enda nya doktoranden vid institutionen denna höst, vilket kanske inte framstår som så särdeles märkligt i dessa dagar då doktorandtjänsterna är få och sporadiskt förekommande. Men detta var – och jösses vad jag nu känner mig gammal – på den gamla goda tiden när det öste pengar över forskarutbildningen och humaniora. Eller ja, öste kanske är att ta i, men ett lätt duggregn var det i alla fall.
Hur som helst. Att vara ensam nyantagen doktorand gjorde inte så mycket eftersom det föregående år kommit flera nya doktorander till institutionen. Och ännu bättre blev det när jag fick reda på att jag, trots att min tjänst finansierades av humanistiska fakulteten, skulle få möjlighet att ta del av forskarskolans kurser och internat. Strålande! För mig som gjort hela min grundutbildning i Göteborg innebar detta att mina akademiska vyer från dag ett vidgades och exponerades för nya perspektiv och personer. Jag minns tydligt den första träffen i Lund när vi som var nyantagna presenterade våra projekt och tog de första trevande stegen mot att lära känna varandra över universitetsgränserna. Det faktum att jag var den enda doktoranden från Götet blev faktiskt en fördel; utan hemmakompisar att hålla i handen var det inte mycket annat att göra än att raskt lära känna de andra doktoranderna.
Forskarskolans förmåga att knyta samman doktorander och forskare från olika lärosäten har varit ett återkommande tema i många av de föregående blogginläggen. Oavsett om det handlat om att våga ta steget att åka på konferens för att där väntar bekanta ansikten att diskutera och dricka kaffe med, eller genomföra workshops och kurser med nya infallsvinklar, har denna funktion visat sig vara av största betydelse. De många internaten har skapat sammanhållning och trygghet (men också kontroverser och konflikt) och inställningen till vikten av trivsam och omhändertagande miljö mellan de akademiska samtalen har skapat fullkomligt orimliga förväntningar på vad livet som konferensresande forskare innebär. (Men också fått mig, och jag hoppas flera av mina kollegor, att känna mig uppskattad och viktig, väl värd att inte stuvas undan på slitna vandrarhem.)
För egen del har kontaktytorna inom samarbetet framför allt inneburit att mitt akademiska arbete har breddats och inspirerats. Mitt avhandlingsprojekt – där jag undersöker interaktionen mellan stat och befolkning i konflikter om jordägande under den period av massiv strukturomvandling svenskt jordbruk genomgick under andra delen av 1900-talet – är ett av få agrarhistoriska projekt inom forskarskolan. Stundtals har jag därför känt mig lite som en udda figur bland alla kulturhistoriska analyser och tidigmoderna texter. Men jag har å andra sidan blivit varse att det historievetenskapliga hantverket på många sätt är likartat, och att det finns alla möjligheter att tänka kreativt och kritiskt även kring ämnen som inte är ens egna. Och saknas kontakter inom samarbetet får man vara kreativ och använda de resurser som erbjuds för att skapa nya nätverk. Möjligheten till skrivbordsbyte gjorde att jag kunde spendera två veckor vid avdelningen för agrarhistoria på SLU och där få tillgång till den specialiserade kunskap jag så väl behövde. Vistelsen inspirerade också till att starta ett eget nätverk för unga (nu känner jag mig gammal igen) agrarhistoriska forskare på doktorandnivå och post-dok-nivå. Idag omfattar nätverket ett femtontal unga forskare som tillsammans diskuterar forskningsfrågor och organiserar konferenssessioner.
Om medverkan i forskarskolans samarbete kommer att få några konsekvenser för den framtida karriären är, såhär i slutskrivningens lätt pressade stund, naturligtvis svårt att säga. Men en sak som är säker är att oavsett var jag hamnar inom den akademiska världen kommer det med största sannolikhet dyka upp ett bekant ansikte, en trevlig kaffestund och ett givande samtal. Det är inte illa.