Jubileumsblogg 2001–2021

Nationella forskarskolan i historiska studier firar 20 år!

Visa rutor

Victoria Höög

Victoria Höög är docent i idéhistoria vid Lunds universitet och har varit engagerad i forskarskolan sedan 2016. Som handledare till en ny doktorand blev hon förtjust över alla möjligheter som stod till buds i form av internat, kurser och internationella utbyten. Dessutom har hon fått upp ögonen för den intressanta dynamik som uppstår i ett tvärvetenskapligt sammanhang och som lovar gott inför framtiden.

Under 2014 öppnades forskarskolan upp för doktorander med hemvist utanför de historiska institutionerna i Lund, Malmö, Södertörn och Göteborg. Glada blev vi idéhistoriker som i mer än ett decennium sneglat på den framgångsrika forskarskolan. Som teoretiskt ämne har de lundensiska idéhistorikerna gott självförtroende, men ifråga om organisation och kvantitet i forskarutbildningen har vi inte kunnat mäta oss med Lundahistorikerna. När jag blev handledare för en ny doktorand i september 2016 innebar det tillgång till hela forskarskolans rika utbud av kurser, internat, så kallade skrivbordsbyten och stipendier. Sedan dess har samtliga idéhistoriska doktorander i Lund deltagit i verksamheten. Som handledare blev jag förtjust. Genom forskarskolan fick de idéhistoriska doktoranderna tillgång till en verksamhet jag inte ens kunde föreställa mig under den egna doktorandtiden då ensamarbetet var legio och motiverades med elitistiska argument. 

Ganska omedelbart såg jag vilken fröjd och nytta doktoranderna hade av verksamheten. Vid det första internatet i januari 2017 på Stiftsgården Åkersberga i Höör, umgicks doktoranderna självklart över ämnesgränserna. Den ombonade salongsmiljön med djupa lädersoffor användes flitigt av oss alla både morgon, middag och kväll. Umgänget fick också ett vetenskapligt djup genom att varje nyantagen doktorand presenterade sitt avhandlings-PM och fick det kommenterat av två andra doktorander vid ett mer än timslångt seminarium. Imponerad blev jag också över hur forskarskolans ledning aktivt såg till att alla doktorander fick tillfälle att yttra sig och uppmärksammade att talföra personer inte tog över. En självklarhet var också att doktorander yttrade sig först och därefter vi andra. God seminariekultur har det talats mycket om inom akademin i mer än tjugo år, men sällsynt så framgångsrikt praktiserad. Sannolikt har det lyckade resultatet att göra med kombinationen av intellektuell och social kultur som varit ett kännetecken för forskarskolans verksamhet. Barbro Bergner måste nämnas, den ansvariga för alla fina internat i miljöer som visar respekt för deltagarna genom den goda standarden. I de utdöda postseminariernas tid har forskarskolan gett en unik möjlighet för umgänge såväl med lokala kollegor som utsocknes och utflyttade yrkesfränder.

Till sist något om ämnesidentiteter, ett tema som forskarskolan gett mig anledning att fundera över. Verksamheten har varit präglad av den kulturhistoriska dominansen inom historieämnet vilken inte lämnat lika djupa spår inom idéhistoria. Filosofihistoria, vetenskapshistoria och politisk idéhistoria med betoning på tankeinnehåll har fortsatt format undervisning och forskning i Lund på ett avgörande sätt. Mötet med historiekollegor har visat att de gemensamma plattformarna av teori och metod är olika, men samtidigt att det humanistiska området befinner sig i en fas där förutsättningarna för diskussion är stora. Nya perspektiv som integrativ humaniora och kunskapshistoria har vitaliserat historiker och idéhistoriker. Må forskarskolan fortsätta att vara en mötesplats och katalysator för all intressant historia som framtiden bringar!

2021-09-09

Inlägget postades i

forskarutbildning PM-internat tvärvetenskap

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Tommy Gustafsson

Tommy Gustafsson var doktorand i historia i Lund 2003–2008. Hans avhandling var det första större historievetenskapliga arbete som använde populär spelfilm som primärt källmaterial. Tommy är nu professor i filmvetenskap vid Linnéuniversitetet och han är tacksam för de möjligheter forskarskolan gav honom, både att skapa viktiga internationella nätverk och att få en inblick i hur akademin fungerar.

Jag tillhör den tredje generationens forskarskoledoktorander och var med andra ord en del av de stora kullarna om 10–12 doktorander som antogs i samband med att forskarskolan fortfarande var ny och hade, som det föreföll, obegränsat med resurser som materialiserade sig i nya datorer, kontorsplats, ett digert kursutbud, flotta internat och inte minst möjligheten att söka och alltid erhålla pengar till nationella och internationella konferenser samt en termins internationellt utbyte som jag tillbringande vid University of East Anglia i Norwich hösten 2007. Detta lade grunden till nationella såväl som internationella kontaktnät och samarbeten som jag drar nytta av än idag.

Avhandlingen, En fiende till civilisationen: manlighet, genusrelationer, sexualitet och rasstereotyper i svensk filmkultur under 1920-talet, utgjorde det första större arbetet inom svensk historievetenskap som använde den populära spelfilmen och kulturen kring denna som primärt källmaterial och här skrev jag om stora delar av den filmvetenskapliga historieskrivningen kring denna mytomspunna period. Boken erhöll STINT/RJ:s stora översättningspris Pro Lingua 2009 och gavs i redigerad form ut i USA under titeln Masculinity in the Golden Age of Swedish Cinema: A Cultural Analysis of 1920s Films.

Mitt valda ämne var tvärvetenskapligt och det fanns vid den tiden ett visst motstånd inom svensk historievetenskap mot att använda populärkultur som källa. Historisk tidskrift vägrade exempelvis först att ta in min kanske mest lästa artikel, ”Filmen som historisk källa”, med hänvisning till att filmen var en konstart och inte ett pålitligt källmaterial. Forskarskolan skapade dock med sin pluralistiska forskningsmiljö utmärkta förutsättningar för att växa både som människa och som forskare. Dels på grund av dess storlek som innebar ett storskaligt seminariesammanhang med flera seminarier varje vecka där ens texter diskuterades och dissekerades utifrån alla tänkbara perspektiv och tidvis på ett ganska hårt sätt. Jag deltog därtill i både film- och genusvetenskapens seminarier. Dels eftersom doktoranderna fick tillgång till tre handledare, i mitt fall Kristian Gerner, Erik Hedling och Irene Andersson, som på radikalt olika sätt bidrog till att utveckla mig som forskare och som lärde mig hur akademin fungerade utanför ”Barnkammaren”, som vi i tredje generationen ironiskt hade döpt vårt gemensamma kontorsrum till.

Efter disputationen har jag i min forskning fortsatt att använda film- och tv-mediet som mina primära källmaterial, alltid utifrån ett historievetenskapligt perspektiv. Den internationellt gångbara kombinationen av historia och rörliga bildmedier har tagit mig ut i världen där jag bland annat varit gästforskare vid University of Rwanda i Kigali och Arizona State University i Phoenix. Utan de möjligheter som forskarskolan erbjöd hade jag aldrig hamnat där jag är idag och det kommer jag alltid att vara tacksam för. Jag kommer fortfarande ihåg när jag med klappande hjärta, endast en månad in i doktorandtiden, gick in till dåvarande studierektorn Lars Edgren och frågade om jag möjligtvis kunde få ett litet resebidrag för att åka till en stumfilmskonferens i Pordenone. ”Självklart!”, var svaret och därefter började det stora äventyret.  

2021-09-02

Inlägget postades i

forskarutbildning internationalisering mobilitetsstipendium Okategoriserade tvärvetenskap

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Bonnie Clementsson

Bonnie Clementsson var doktorand i historia vid Lunds universitet 2012–2016. När hon inledde sin forskarutbildning kändes det som att kasta sig ut på djupt och främmande vatten. Under åren som doktorand fick hon ständigt utmana sina gränser genom att lägga fram texter, åka på internationella konferenser, presentera på engelska och föreläsa för allmänheten. Forskarskolan bidrog inte bara till att hon blev en kunnigare historiker, utan också en tryggare och starkare människa.

Det var med en känsla av bävan som jag påbörjade min doktorandutbildning på Lunds universitet i februari 2012. Att ge sig i kast med att skriva en hel avhandling var lite som att kasta sig ut på djupt okänt vatten. Jag kände mig liten, blyg och osäker men också försiktigt förväntansfull och beredd att ta mig an uppgiften. Jag visste vad jag ville åstadkomma och lade tidigt upp en tidsplan för min forskning. Första året läste jag in alla högskolepoäng jag behövde och sedan bet jag tag i mitt källmaterial.

Forskarskolan blev inträdesbiljetten till en helt ny akademisk och vetenskaplig gemenskap. Tidigare hade jag mest suttit ensam på min kammare och läst mina kurser och skrivit mina uppsatser. Nu öppnades en värld av seminarier och internat där möjligheten till samtal och diskussion aldrig sinade. De mer formella mötena kompletterades av informella fikapauser och lunchmöten där samtalen fortsatte att kretsa kring forskning, teorier och tolkningar.

Jag minns med värme alla internat som arrangerades av forskarskolan och bokades av Barbro Bergner på Skånes fina kursgårdar och slott. God mat och vackra omgivningar gav en känsla av avkoppling samtidigt som det vetenskapliga samtalet fortlöpte utan avbrott. Jag fick också vara med på de första internationella utbytena som forskarskolan arrangerade. Först fick vi besök i Lund av doktorander från York och året därpå åkte vi till York och besökte deras vackra universitet. Varje möte, varje text och varje presentation kändes som en utmaning, men också som en väg till ökad kunskap. Den text jag lade fram på forskarskolans internationella internat blev senare min första artikel på engelska.

Även skrivbordsbytet som forskarskolan erbjöd hade stor betydelse för mig. Jag tillbringade ett par veckor i Stockholm och året därpå ett par veckor i Göteborg. Genom att tillbringa några veckor på respektive institution fick jag tillfälle att lära känna de som jobbade där lite närmare och på eftermiddagar och kvällar kunde jag smita iväg till ett arkiv och fotografera mer källmaterial. Under doktorandtiden presenterades jag också för ”premods”, ett doktorandnätverk skapat av Stina Karlgren i Umeå, för de som intresserade sig för premodern history. Vi träffades en gång om året för att ta del av varandras forskning och utbyta erfarenheter med varandra.

Genom forskarskolan har jag fått inblick i, och kontakt med, en akademisk värld, där tankar och idéer byts på ett konstruktivt sätt. Jag har också gång på gång fått möjlighet att utmana mig själv och att växa som människa och historiker. Jag var osäker och nervös första gången jag presenterade min forskningsplan på forskarskolans introduktion, första gången jag presenterade en text på ett seminarium, första gången jag deltog ensam på en internationell konferens, första gången jag presenterade på engelska, första gången jag talade inför allmänheten. Varje nytt moment gjorde mig osäker, men genom att förbereda mig väl och ta mig igenom helskinnad, byggde jag upp min erfarenhet och min säkerhet. Tack vare forskarskolan är jag idag inte bara en kunnigare historiker, jag är också en starkare och tryggare människa.

2021-08-30

Inlägget postades i

Barbro Bergner doktorand forskarutbildning Lunds universitet

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Levke Harders

Levke Harders is working in the fields of gender studies and migration history at Bielefeld University in Germany. She has been part of the collaboration between the National Graduate School in Historical Studies, and the historians at University of York and Bielefeld University, and encouraged PhD students to take advantage of the possibilties offered by the collaboration. She visited the Department of History, Lund University, in March 2019, and entcounted Scandinavian academic culture.

I first encountered the Graduate School with its inspiring people in 2016 on the occasion of the first trilateral workshop with doctoral researchers from Lund, York, and Bielefeld. It was a stimulating conversation and—for me personally—the “beginning of a beautiful friendship”. The trilateral program facilitates both discussions between 15 to 20 PhD researchers from the participating universities every summer, alternately in York, Bielefeld, or Lund, and a desk exchange in autumn for up to six doctoral students. As a postdoctoral researcher I, too, benefited greatly from the National Graduate School in History when I was invited to spend ten days in Lund in March 2019.

I could now pen smart paragraphs about research, methods, and theories or about the importance of academic mobility. I won’t, because I will rather write about fika. Yes, I know, this afternoon break with coffee and cake is also just a stereotype about Sweden, but nevertheless a significant one. My research stay was extremely productive because of 1) the discussions with Lund historians about the Danish case study of my research project; 2) access to Scandinavian literature in Lund University’s libraries, 3) conversations with Lund’s international community of historians working on different topics and time periods. These three features are very much related to fika.

I study migration in nineteenth century Europe, looking at the inclusion and exclusion of migrants on the local, regional, and state level in French Alsace and the Danish duchies of Schleswig and Holstein. With its strong tradition in social, cultural, and religious history, Lund’s Department of History and the Graduate School offered an ideal setting to discuss my research over coffee and cake. Tack så mycket to all the colleagues who spent their scarce time for answering my questions. I then could immediately find their literature references in the library, sparing me many interlibrary loans, only to hurry back to the department’s kitchen to be on time for lunch or afternoon coffee. This place, it occurred to me, functioned as an open resonance space, where scholars could talk to each other easily and regardless of their academic status. Lund’s research focus in the history of knowledge in particular generated some new ideas for my own project. Not least, Swedish pastries are delicious.

During the fortnight in Lund, I gained a lot. But what did I contribute to this academic exchange? I had arrived with candies, namely gummi bears, usually a popular gift from Germany when I travel abroad. But in Lund, the present led to some bickering whether Haribo is a ‘German’ or a ‘Danish’ company. Well, as historians we reflect on methodological nationalism, then again, we cannot take a joke when it comes to sweets and fika.

Happy Birthday National Graduate School in Historical Studies! You can be proud of your successful program—and I am honored to know you.

Levke Harders tweets with the handle @LevkeHarders and her research blog is Migration and Belonging.

2021-06-17

Inlägget postades i

internationalisering Universität Bielefeld

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Yvonne Maria Werner

Yvonne Maria Werner är professor i historia vid Lunds universitet och var lärare på forskarskolans teorikurs 2011–2018. Här berättar hon om hur teorikursen kom till och hur den utvecklats under åren, inte minst sedan forskarskolan blev tvärvetenskaplig 2014. Varje år när våren kommer väcks minnen från teorikursens intensiva seminarier, nattliga diskussioner och promenader på ett blommande Österlen.

Den tidiga våren är för mig starkt förknippad med forskarskolans teorikurs, med vandringar och stimulerande intellektuella samtal – och med gårdshotellet Drakamöllan på Österlen. Drakamöllan med sin fantastiska mat har varit ett stående inslag på programmet, dit alltid ett av internaten har förlagts. Gården, vars äldsta delar är från 1600-talet, fungerade som ett centrum för forskare och kulturarbetare redan på 1950-talet. Men också de andra platserna där kursen hållits, som exempelvis Arild, Ellinge slott och Villa Sjötorp i Ljungskile, erbjuder en härlig miljö! 

Under nästan hela 2010-talet hade jag ansvar för teorikursen, som jag utarbetade tillsammans med min kollega Johan Östling hösten 2010. I uppdraget ingick också att skapa en ny metodkurs, och det första året utgjorde dessa båda kurser en enhet, men det var bara teorikursen som hölls på internat. Vi gav kursen en kulturhistorisk inriktning med fokus på språk och kultur, med arbeten av bland Koselleck, Foucault och Skinner som konkreta exempel, jämte de då aktuella debatterna kring postmodernismen. Detta sistnämnda tema visade sig särskilt lämpat att generera engagerade diskussioner. 

Vi införde också läsning av fritt valda teoretiska klassiker med en diger lista med exempel. Många doktorander föredrog dock att leta upp sina egna klassiker. Frågan om vad som utmärker en teoretisk klassiker och vilka kriterier som ska användas för att avgöra detta, har varit ett stående diskussionstema. Att ett arbete var viktigt i det egna avhandlingsarbetet accepterade vi inte som ett kriterium som gav klassikerstatus. För denna typ av teorier hade vi dessutom ett särskilt moment i kursen. I uppgiften ingick förutom en presentation av klassikern i sig också att exemplifiera hur den använts i konkret historievetenskaplig forskning.

Genom att forskarskolan inledde samarbete med Göteborgs universitet knöts Maria Sjöberg till lärarlaget. Från 2013 var det vi två som höll i kursen, vilken nu till delar ändrade karaktär genom att vi förde in postkolonial teoribildning och senare även, på Marias initiativ, posthumanismen samtidigt som postmodernismen fasades ut. Ett annat nytt inslag var att doktoranderna skulle leta upp och gruppvis presentera artiklar om teorier som pekade framåt och bortom det kulturhistoriska paradigmet. Detta nya moment utvecklades till något av en höjdpunkt på kursen, åtminstone för oss lärare, som med spänning tog del av dessa ofta kreativt gestaltade och med PowerPoint illustrerade presentationer. Presentationerna handlade bland annat om materialitet, ”big history”, miljö- och känslohistoria samt ”the animal turn”.

Forskarskolans ombildning i tvärvetenskaplig riktning var på många sätt en utmaning för teorikursen. När jag första gången agerade som lärare på denna kurs var alla deltagare historiker. På kursen 2015 var det endast en av deltagarna som kom från ämnet historia. Detta öppnade för spännande kulturmöten över disciplingränserna och kursens kulturhistoriska inriktning passade bra som en gemensam plattform. Samtidigt framstod det klart att mycket av det som utgör en självklar utgångspunkt för oss historiker inte har denna ställning i exempelvis antikvetenskap, arkeologi och etnologi. En annan intressant iakttagelse är att doktoranderna från dessa ämnen har ett annat förhållningssätt till metateoretiska analyser än vi historiker.

Ja, det är många glada minnen från dessa år med teorikursen. En gång var vi vittnen till ett polisingripande med hund, en annan gång gick vi vilse i trakterna runt Drakamöllan, men hunden Obama, vår ständige följeslagare på våra vandringar, förde oss tillbaka hem. De historieteoretiska diskussionerna var ofta livliga – och de fortsatte inte sällan under mer avslappnade former till sent inpå natten. Ja, det har varit både spännande och stimulerande att vara lärare på teorikursen – och mycket lärorikt därtill!

2021-06-14

Inlägget postades i

forskarutbildning teorikurs tvärvetenskap

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Lars Berggren

Lars Berggren var studierektor för forskarskolan 2004–2010. Här skildrar han hur verksamheten såg ut under hans tid, med internationella internat, ett digert kursutbud, utgivandet av två antologier med doktorandtexter samt Högskoleverkets stora utvärdering 2007. Han tänker tillbaka på tiden med glädje och minns framför allt alla inspirerande möten med doktorander och handledare.

I sitt blogginlägg visar Lars Edgren hur forskarskolan kom till och hur en blomstrande och livaktig verksamhet utformades under hans och Eva Österbergs ledning. Under de första åren byggdes samverkansformer mellan partnerinstitutionerna upp och en kursstruktur tog form med inslag av internat och internet. Två internat med alla forskarskolans doktorander och handledare hölls årligen på olika platser i landet. De inbjudna kommentatorerna från det internationella forskarsamhället bidrog till att upprätthålla den höga intellektuella kvaliteten. Tänk att som doktorand få sina texter kommenterade av Natalie Zemon Davies eller Peter Burke! Men även vi lärare hade stort utbyte av att träffa framstående internationella forskare. Jag minns särskilt ett internat i Båstad, där Maria Pallares-Burke på ett fängslande sätt berättade om sin intervjubok med historiker. Den boken har jag haft mycket nytta och glädje av såväl i undervisning som i forskning.

Jag var engagerad i forskarskolan från allra första början som handledare, lärare och så småningom styrelseledamot. Sedan blev jag studierektor med allt vad detta innebar. Under de år jag var studierektor i forskarskolan (2004–2010) var Klas-Göran Karlsson ordförande. Vi tillsatte dessutom också en utbildningskoordinator. Först var det Fredrik Lindström (ej att förväxla med prodekanen med samma namn), därefter Johan Dietsch och Charlotte Tornbjer. Barbro Bergner fungerade som sekreterare, ansvarig för gästföreläsarverksamhet och för arrangemangen vid internaten.

När vi tillträdde hade forskarskolan 29 doktorander (16 män och 13 kvinnor). Av dessa var tolv placerade i Lund, sju på Södertörn, sex i Malmö och fyra i Växjö. Under forskarskolans femte år disputerade tre av dem och blev därför först ut. Antalet verksamma doktorander ökade efterhand och var som mest över 40. Disputationerna blev också allt fler. Den första doktoranden disputerade 2005. När vi lämnade ledningsuppdraget 2010 hade 22 disputerat.

Liksom tidigare genomfördes i regel två internat per år. Juniinternaten var för det mesta internationellt inriktade, men ett par år ägnades de i stället åt förberedelser för antologier med texter av forskarskolans doktorander. På ett par internat togs frågan om doktorandernas arbetsmarknad utanför akademin upp. Inbjudna gäster från olika verksamhetsområden berättade om hur historikers kompetens kunde användas i gymnasieskolan, på arkiv, museer, förlag och inom förvaltningen. Flera internat lyfte olika teman. Ett internat ägnades åt populärhistoria, ett annat åt makt och ett tredje åt den transkulturella och transnationella vändningen. På samtliga deltog inbjudna gäster med föreläsningar och paneldeltagande.

Internaten hölls på flera olika platser. Stiftsgården Åkersberg i Höör, Bäckaskogs slott, Åhus Gästis, Margretetorps Gästifvaregård och Pensionat Klinta. Ett par av internaten hölls i Lund på SOL-centrum. Det var alltid roligt och stimulerande att komma till internaten, som föredömligt organiserades av Barbro Bergner.

Kursutbudet var brett under alla år. Vi hade bland annat kurser om historiska synteser, religion och samhällsprocesser, amerikanska friheter och ofriheter, den internationella arbetarrörelsens historia, klass i historisk forskning, stormaktstid och bondesamhälle samt kropp, makt och historia. Tillsammans med Klas-Göran gav jag kursen Historieförmedling och historiebruk vid ett par tillfällen. Kursen mynnade ut i ett specialnummer av Aktuellt om Historia med texter från kursdeltagarna: Forskningsperspektiv på bruk och förmedling av historia. Men jag var också engagerad som lärare i flera kurser, däribland introduktionskursen samt teori- och metodkursen.

År 2006 gav forskarskolan ut antologin Historieforskning på nya vägar med 24 bidrag som skrivits av forskarskolans doktorander. Fyra år senare gavs ännu en antologi ut, Möten med historiens mångfald, som innehåller 23 texter. Dessa antologier förbereddes på internat som ägnades åt antologitexterna.

Under alla åren arbetade vi målmedvetet med internationaliseringen, vilket bland annat innebar att de forskarstuderande stimulerades att knyta internationella kontakter och åka utomlands på konferenser, arkivresor eller gästvistelser.

Under min tid som studierektor skulle forskarskolan utvärderas av Högskoleverket. Arbetet med detta var intensivt. Förutom en omfattande självvärdering skulle ett utförligt statistiskt material skickas in. I slutet av november 2007 var vi flera doktorander och lärare som åkte upp till Stockholm för en hearing. Omdömet från Högskoleverket innehöll mycket positivt, men också en del kritiska synpunkter. Bland annat pekades på att produktiviteten inte var så hög när det gällde att få fram disputationer.

Mina år som studierektor var en rolig tid, naturligtvis inte utan problem och utmaningar, men en verksamhet som jag tänker tillbaka på med glädje. Kontakten med doktorander och handledare på de olika partnerinstitutionerna var en ständig källa till inspiration. Forskarskolan har under sina tjugo år betytt mycket för forskarutbildningen i historia och andra ämnen med historiska perspektiv. Detta blev jag inte minst varse när jag arbetade med UKÄ:s utvärdering av utbildningen på forskarnivå i historia. Det finns all anledning att vara stolt över den forskarskola som inrättades för tjugo år sedan och som alltjämt nämns som en modell för studier på forskarnivå.

2021-06-10

Inlägget postades i

"internat och internet" antologier Barbro Bergner Eva Österberg Högskoleverket

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Klas-Göran Karlsson

Klas-Göran Karlsson är professor i historia vid Lunds universitet och var forskarskolans ordförande 2004–2010. Goda ekonomiska förutsättningar och många engagerade doktorander gav möjlighet att skapa en rik och dynamisk forskarutbildning. Med värme minns Klas-Göran de båda antologier som han och fyra kolleger sammanställde, där forskarskolans doktorander övades i att kort och kärnfullt presentera sin forskning.

Jag var ordförande i Forskarskolan i historia åren 2004–2010, efter att de första åren ha suttit som ledamot i dess styrgrupp. Det var en tid av stora framgångar och många glädjeämnen. Jag omgavs av en grupp kolleger, däribland Lars Berggren, Barbro Bergner, Fredrik Lindström och Lotta Tornbjer, som tillsammans med mig hade goda både ekonomiska och intellektuella förutsättningar att skapa en rik och varierad forskarutbildning både för dem som var antagna inom forskarskolans ram och för dem som stod utanför. Doktorander fanns vid alla partnerhögskolor, i Malmö, på Södertörn och i Växjö, men lejonparten av dem arbetade vid och bildade ett finmaskigt nätverk vid Historiska institutionen i Lund.

Det var populärt att vara doktorand inom forskarskolan, och vi kunde anta många begåvade studenter som disputerade inom utsatt tid och sedan dess har lyckats påfallande väl både i och utanför universitetskarriären. Rimligen var forskarskolan en viktig förklaring till detta. Som ledamot i fakultetens forskarutbildningsnämnd kunde jag konstatera att forskarskolan både fick ett gott stöd uppifrån och att vi trots denna unika utbildning också fick stora resurser att anta ”vanliga” doktorander med finansiering från fakulteten. Därtill fick Historiska institutionen i samarbete med Malmö högskola ytterligare en forskarskola i historia och historiedidaktik, under Lunds ledning, för praktiserande historielärare, under min period. Kanske bidrog den gamla forskarskolan till att vi fick en ny, och definitivt bidrog erfarenheten från den gamla till att göra etableringen av den nya effektiv och smidig.

Aktiviteterna under sexårsperioden var många. Särskilt minns jag ett antal internationella seminarier med högt kvalificerade kolleger som beredvilligt kom resande och med sedvanlig finess togs om hand av Barbro, och som därefter bidrog med både skarpsinne i sina kommentarer till doktorandtexterna och en allmänt generös inställning till de unga kollegerna. Jag minns också med stor värme det stora arbetet med att sammanställa två forskarskoleantologier, Historieforskning på nya vägar (2006), som jag redigerade tillsammans med Eva Helen Ulvros och Ulf Zander, och Möten med historiens mångfald (2010), med Lars Berggren och Charlotte Tornbjer. Båda volymerna, utgivna av Nordic Academic Press i Lund och med tiosidiga kapitel som alla doktorander författade om sina forskningsämnen med inriktning mot både de akademiska läsarna och en bildad historieintresserad allmänhet, väckte med sin blandning av olika ämnen stort intresse, och gav doktoranderna viktig erfarenhet av att skriva korta och kärnfulla texter. För oss som stod bakom böckerna var både de internat där vi skärskådade texterna och de redaktionsmöten där vi finslipade dem lustfyllda upplevelser.

Allt var förstås inte frid och fröjd. Även om resurstilldelningen var rik, till och med osedvanligt rik för att avse humanistiska discipliner, var det stundtals hårda diskussioner om medelsfördelningen och administrativa praktiker mellan partnerhögskolorna, och alla var inte lika belåtna med Lunds universitets position som navet i forskarskolan. Olika forskningsprofiler och skolbildningar bröts mot varandra, som i all akademisk verksamhet, men möjligheten att medelst flitig kursgivning och internatsamvaro komma närmare varandra än i traditionell forskarutbildning i historia bidrog nog till att vi kunde gjuta olja på en del vågor. Och, som sagt, målet att skapa en bättre och effektivare forskarutbildning i historia uppnådde vi utan tvekan, och vägen dit var i allt väsentligt både socialt angenäm och intellektuellt stimulerande.

2021-06-07

Inlägget postades i

"internat och internet" antologier

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Bruno Hamnell

Forskarutbildningen är en erfarenhet som rymmer mycket mer än dess slutprodukt, avhandlingen. Den rymmer undervisning, breddande och specialiserande kurser, workshops, inspirerade samtal, mindre inspirerande byråkratiska obegripligheter att förhålla sig till, seminariediskussioner utifrån lyckade och misslyckade presentationer av texter, ändlösa möten med återkommande diskussionspunkter och, inte minst, timme efter timme ensam framför datorns ordprocessor frustrerad över det där stycket som aldrig riktigt vill sitta ihop. Bruno bloggar på https://efterhumanismen.com/

Visst fan kan man bli tokig. Men tack och lov finns det platser där vi doktorander ges möjlighet att utbyta frustration och lärdomar med varandra. Forskarskolan i historiska studier har varit en sådan plats och därmed också en central del av min doktoranderfarenhet. Dess två årliga internat har varit sociala höjdpunkter som gett näring åt mina breda humanistiska intressen genom den insikt jag fått i andra doktoranders arbete under olika delar av avhandlingsprocessen. Jag har både inspirerats och förfasats över andras texter och hoppas att andra både inspirerats och förfasats över mina. Man ska inte underskatta att förfasas. Ofta när jag opponerat på en text under något av forskarskolans internat och har tänk saker som: ”Teori, metod och frågeställningar hänger ju inte alls ihop,” eller: ”Det framgår ju inte varför denna forskning är meningsfull och för vem” så har jag sekunden efter tänkt: ”Helvete, detsamma kan ju sägas om min egen text!” Tillbaka till skrivbordet! Writing is rewriting. Try, fail. Try again, fail better. Visst blir det bättre, men int’ blir det bra. Forskningsprocessen är ett ständigt misslyckande och till slut får man nog – då är det dags att disputera.

Jag börjar få nog (och slut på pengar) och har målet inställt på disputation i december. Det är då fem år sedan jag påbörjade forskarutbildningen i idé(- och lärdoms)historia i Lund. Under hela perioden har jag varit en del av forskarskolan, där jag läst kurser, varit på återkommande internat, åkt på skrivbordsbyte i York, och tillsammans med Jens Norrby (GU) arrangerat en workshop. Genom forskarskolan har jag fått både vänner, fina minnen och värdefulla synpunkter på förvirrade utkast till min framväxande avhandling. Avhandlingen handlar om arvet efter den filosofiska idealismen i England och USA decennierna kring förra sekelskiftet, exemplifierat utifrån R. G. Collingwood och John Dewey, två personer som gett mig möjligheten att tänka kring filosofins, estetikens, vetenskapens och historiens funktioner och relation till varandra, både utifrån ett existentiellt och samhälleligt perspektiv. Den syntetiska ansatsen till kunskap och viljan att föra filosofi och historia, teori och praktik, närmare varandra är ett kall jag delar med min avhandlings huvudpersoner.

Jag kommer nog aldrig att älska min färdiga avhandling, men jag älskar den lärorika process som genererat den och som gör att jag önskar att jag nu kunde börja om forskarutbildningen för att ta vara på alla de lärdomar doktoranderfarenheten gett mig. L’esprit d’escalier kallas det visst, och i vissa fall är det nog bra. Efterklokheten som ett kvitto på att man trots allt kanske blivit lite klokare fast det ibland känns som att man inget begriper. En känsla som i sig är uttryck för den ständiga strävan att vilja begripa som gjorde att jag hamnade på Lunds universitet som doktorand i idéhistoria och som del av forskarskolan i historiska studier i första taget.

2021-06-03

Inlägget postades i

doktorand forskarutbildning Lunds universitet tvärvetenskap Universität Bielefeld University of York

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Hans Hägerdal

Hans Hägerdal är professor i historia vid Linnéuniversitetet och ingår i forskarskolans samarbetsråd. Här berättar han om några vackra höstdagar på Bäckaskog slott som får representera det han tycker utmärker forskarskolan: en positiv akademisk mångfald och ett socialt sammanhang där doktorander från mindre miljöer får möjlighet att träffa forskare från andra lärosäten i Sverige och utomlands. Hans hoppas att den tvärvetenskapliga ambitionen kan kombineras med en internationalisering där man arbetar vetenskapligt också över kulturella gränser.

Tiden är milda höstdagar, den 17 till 19 september 2014 för att vara exakt. Sommaren vägrar släppa sitt grepp och bara några få gula löv bryter intrycket av intensiv grönska i den stora parkanläggningen. Platsen är det måleriska Bäckaskog slott, ursprungligen ett medeltida kloster mellan Oppmannasjön och Ivösjön, som byggdes om på 1500-talet av en förfader till Povel Ramel och numera är konferensanläggning. I de salar som trampats av fältmarskalk Toll och Karl XV pågår högeligen intellektuella aktiviteter med diskussioner på engelska om postväsendet i det tidigmoderna Gdansk, Knud VI av Danmark, stadsutveckling i Malmö och japansk kolonialism. Deltar gör inte bara lärare och doktorander från de fem lärosätena utan också den nederländska socialhistoriens doyen Marcel van der Linden och ett gäng inbjudna akademiker från York. De sistnämnda genomlever en viss existentiell kris eftersom de inte vet om de kommer att åka hem med prospektet att fortsätta vara britter. Vid frukosten inför uppbrottet kan de dock andas ut: Skottland har med nöd och näppe valt att stanna kvar i det förenade kungariket.

Episoden är en av många ögonblicksbilder som etsat sig fast från våra dynamiska och trevligt ordnade internat, för det mesta utan ödesmättade folkomröstningar i bakgrunden. Sceneriet epitomiserar några av de ingredienser som gjort forskarskolan i historiska studier till en långlivad skapelse, i bjärt motsats till de flesta forskarskolor som förunnas en kort livslängd. Den slitna metaforen om en kritisk massa passar ovanligt bra in här. Fem lärosäten från södra, västra och centrala Sverige med delvis olika inriktning har genom en positiv heterogenitet skapat viktiga nätverkseffekter på ett sätt som inte fanns på kartan när jag själv en gång var doktorand.

Konceptet, att doktorander får feedback från kollegor som tillhör andra seminariekulturer och har tillfälle till rörlighet inom och utanför landet, kontrasterar mot den i och för sig stimulerande men något immobila seminariemiljö jag själv tillhörde när det begav sig på 80- och 90-talen. Eftersom doktoranderna vid Linnéuniversitetet är ganska få blir fördelarna för kursgivning och stimulerande seminariemiljöer så mycket tydligare och viktigare. Den sociala aspekten är viktig på flera sätt: som representant för en mindre historikermiljö känns det spännande att få bevista internat där man alltid lär sig något nytt om forskningsfält man knappt vetat existerar och kan frottera sig med inhemska och utrikiska kollegor. Säkert har mången artikelidé kläckts över de rykande kaffekopparna på Åkersberg i Höör, i Mölle, i Arild, på Ystad Saltsjöbad och på Bäckaskog, där historiker och personer från andra ämnen utväxlar klassificerad information om teoretiska käpphästar.

Detta leder oss in på den intressanta utveckling som forskarskolan har genomgått över åren, från en renodlad historikermiljö till en utvidgad klöveräng där även arkeologer, etnologer, konstvetare, idéhistoriker, med flera, betar. Tvärvetenskap är ett buzzword men inte så lätt att omsätta i praktiken när det gäller. Det är därför en stimulerande utmaning att ta del av transdisciplinär kompetens genom att samarbeta med andra ämnen – både för doktoranderna själva och för seniora forskare och handledare från olika institutioner. Det är en utveckling som jag hoppas kommer att fortsätta ge nätverkseffekter i framtiden och kunna kombineras med internationalisering, även genom cultural intelligence där människor från olika kulturella bakgrunder lär sig samarbeta vetenskapligt.

2021-05-31

Inlägget postades i

internat internationalisering Linnéuniversitetet Okategoriserade

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Malin Gregersen

Malin Gregersen var doktorand i historia vid Lunds universitet 2005–2010. Efter disputationen arbetade hon en tid som utbildningskoordinator vid forskarskolan och numera är hon utredare på universitetsledningens kansli vid Linnéuniversitetet och forskare vid ”Linnaeus University Centre for Concurrences in Colonial and Postcolonial Studies”. Både hennes minnen från doktorandtiden och de erfarenheter hon får som utredare har övertygat henne om betydelsen av social gemenskap i en forskarutbildning och om forskarskolornas viktiga roll i att skapa mötesplatser för doktorander.

Jag minns fortfarande den förlamande nervositeten det där första PM-internatet i Höör i början av 2006. Gick de nu och undrade vad jag gjorde där, tyckte de att jag var en bluff? Men så byttes oron mot adrenalinrushen, den som kom efteråt. All respons, all konstruktiv kritik, alla dessa människor som tagit sig tid att läsa det jag skrivit, som tagit det på allvar. Det var det första av en lång rad internat jag varit med på, internat som bundit samman forskarskolan och som fått gemenskapen att växa. Som tillsammans med alla seminarier, kurser och vardagslunken på institutionen fick mig att växa som forskare och som människa. Jag minns också sista gången jag var på ett forskarskoleinternat i Höör, då i egenskap av disputerad med några stapplande steg av Tiden Efteråt bakom mig. Med viss irritation noterade vi de seniora forskarnas varningar inför framtida karriärer: inte alla får plats i akademin, inte alla kan bli professorer. Men alla ville inte få plats, tänkte vi, alla ville inte bli professorer. Det fanns plats för oss, men det gällde att hitta den, och det krävde kreativitet, uthållighet och självförtroende. Forskarskolan skolade oss i självförtroende, akademiskt och socialt. Vi växte som forskare och vi växte i gemenskap. 

Den gemenskapen är lätt att ta för given av den som befinner sig mitt i ett doktorandkollektiv i en levande forskningsmiljö. Men den är långt ifrån självklar. Som utredare sysslar jag särskilt med frågor som rör det universitetsövergripande arbetet med kvalitet i forskarutbildningen. Mitt fokus blir ofta de gemensamma nämnarna, förordningskraven, de övergripande principerna. Men med ett sådant fågelperspektiv blir även variationerna synliga; olikheterna och de skiftande förutsättningarna. Många ämnen har bara enstaka doktorander och varken resurser till nya antagningar eller egna kurser. I sådana sammanhang tror jag forskarskolor spelar en särskilt viktig roll genom att samla doktorander och låta dem ta del av större forskningsmiljöer med allt vad det innebär. 

Just nu, när den kanske största utmaningen för forskarutbildningen är pandemins påverkan, blir det ännu tydligare. Många påverkas i sin utbildning, konkreta planer ställs på ända och avgörande moment skjuts upp när sådant som forskningsresor, arkivresor, konferenser och fältarbeten inte kan genomföras. Men mindre mätbart är nog alla de sociala sammanhang som försvinner eller förändras, och som leder till att många av de spontana möten och samtal som är en så viktig del av utvecklingen som forskare plötsligt är borta. Många måste hjälpas åt för att minska de negativa konsekvenserna och det kommer att behövas inte bara så länge pandemin pågår utan även efteråt. Samtidigt är det viktigt att ta vara på det som är positivt – till exempel att det blir lättare att hålla igång samtalen över större avstånd när fler vänjer sig vid digitala mötesplatser. Då kan samtalen fortsätta även när pandemier sätter käppar i hjulen och vi längtar efter att kunna ses igen, på riktigt. 

Alla de möten som äger rum inom forskarskolan är så mycket värda. Mina minnen från samtal om högt och lågt, över internatens seminariebord och middagsbord, från handledningar, kurser och konferenser, från strövtåg i Berlin och Reykjavik, från krogen efter avslutad arbetsdag och från institutionens innergård en sommarkväll, har alla en alldeles särskild plats i hjärtat.

2021-05-27

Inlägget postades i

doktorand forskarutbildning internat nätverk Okategoriserade PM-internat

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Christopher Collstedt

Christopher Collstedt var doktorand i historia i Lund 2003–2007. Efter disputationen har han rört sig mellan olika ämnen och lärosäten för att nu befinna sig som professor i historia vid Södertörns högskola. Som Södertörns representant i samarbetsrådet har Christopher återvänt till forskarskolan och här berättar han om vad samarbetet betytt för honom, inte minst de oförglömliga internationella internaten.

Forskarskolan har haft en mycket stor betydelse för Södertörns historikermiljö. Genom anknytningen till forskarskolan öppnades möjligheten för Södertörn, som växt fram i skuggan av de stora universiteten i Stockholm och Uppsala, att ingå i en betydligt större och mycket dynamisk forskarutbildningsmiljö. 

Jag har haft förmånen att under sjutton år delta i forskarskolans verksamheter i en rad olika roller; som doktorand, som utbildningskoordinator, som lärare, som ledamot i samarbetsrådet och som handledare. Under denna period har forskarskolans utveckling bland annat gått i internationaliseringens tecken. Samtidigt har nya ämnen såsom idéhistoria, konsthistoria och arkeologi inkluderats, vilket har bidragit ytterligare till den perspektivrikedom som är forskarskolans signum. Redan från start har forskarskolan understrukit betydelsen av gränsöverskridande möten och dialoger, att forskare från olika generationer, lärosäten och historiska ämnen träffas på internat för att samtala om historisk forskning. Oavsett om jag har deltagit som doktorand, som lärare eller handledare har jag alltid upplevt just internaten – alla lika fint arrangerade av Barbro Bergner och ofta förlagda till vackra skånska miljöer – som de allra roligaste och mest givande inslagen i forskarskolans verksamhet.

Under årens lopp har många internat hållits och många internationellt tongivande historiker har bjudits in för att kommentera doktoranders texter och för att hålla föredrag utifrån sina expertområden. Oförglömliga minnen är för min del de internationella internaten åren 2003 och 2004 då jag som nyss antagen doktorand fick möjligheten att diskutera avsnitt ur mitt pågående avhandlingsarbete med såväl Peter Burke som Natalie Zemon Davis. 

2021-05-24

Inlägget postades i

Barbro Bergner internat

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Irene Selsvold

Irene Selsvold var doktorand i antikens kultur och samhällsliv vid Göteborgs universitet 2014–2019. Hon kom direkt från Norge och forskarskolans tvärvetenskapliga miljö blev särskilt viktig eftersom hennes avhandlingsämne förvandlades från arkeologi till antikens kultur och samhällsliv i samband med Sverigeflytten. Efter disputationen har Irene använt sin erfarenhet bland annat i forskarskolans kurs Historiska problem, där hon hållit i ett seminarium om tvärvetenskap och källpluralism.

Jeg ble introdusert for FS da jeg ble antatt som doktorand i AKS i 2014. Min FS-kohort var den første tverrfaglige gruppen med doktorander fra andre historiske emner. Mitt første år som doktorand ble på grunn av det intense programmet FS legger opp til for førsteårsdoktorander for meg en reell introduksjon og konfrontasjon med mitt eget emnestverrfaglighet. Jeg kommer fra en akademisk bakgrunn der klassisk arkeologi kommer innenfor rammene av arkeologiemnet, og vi hadde lite kontakt med antikk historie og de andre fagretningene innen antikkfaget. Gjennom introduksjonsuken, Historiska Problem, PM-internatet og FS’ teorikurs i 2014–2015 gikk det gradvis opp for meg – og mange andre i FS tror jeg – hvor forskjellige tanker og praksiser vi har rundt særlig teoribruk, metode og skrivestil i de nye samarbeidsemnene som nå skulle inngåi FS. Etter ”det tverrfaglige sjokket” synes jeg at vi klarte å snu forskjellene til styrker og bli inspirert av hverandre. Jeg måtte selv forklare aspekter arkeologer ser på som selvsagte, men som ikke nødvendigvis er det for historikere, og jeg ble inspirert til å behandle skriftlige kilder annerledes og i mer detalj i avhandlingen enn jeg hadde planlagt opprinnelig. Mine lærdommer fra det første tverrfaglige året kunne jeg også bringe videre da jeg var med å kommentere og diskutere tekster av doktorander i andre emner enn mitt eget på internater og workshops arrangert av FS.

I 2014 var jeg ikke bare ny i FS-sammenheng. Jeg hadde akkurat flyttet til Göteborg fra Norge, var helt ny i den svenske akademiske sammenhengen og hadde begrenset nettverk. Gjennom deltakelse i kurs og internater i FS fikk jeg mulighet til å møte og bli kjent med doktorander og seniore forskere fra andre universiteter i Sverige og bygge nettverk på en helt annen måte enn jeg ville klart på egenhånd. Særlig satt jeg pris på å bli så godt kjent med min egen kohort gjennom et intenst første år og å deretter få ”catche opp” med dem på internater senere. FS har også assistert meg når jeg har opparbeidet meg nettverk internasjonalt. I 2016 ble jeg tildelt mobilitetsstipendiet og fikk muligheten til å reise til University of Michigan en termin for å knytte kontakter internasjonalt, og i 2018 var jeg på skrivebordsutbytte ved Universitetet i Oslo. Begge utenlandsoppholdene bidro til at jeg fikk knyttet kontakter jeg fremdeles har god nytte av, og å få inntrykk av hvordan folk arbeider i andre akademiske kulturer.

Etter min disputas i 2019 hadde jeg gleden av å få gi litt tilbake til FS gjennom å undervise på en av modulene i Historiska Problem-kurset. Inspirert av mine lærdommer i mitt første år i FS valgte jeg å fokusere seminaret på tverrfaglighet og kildepluralitet. Nå i 2021 har jeg nettopp startet på mitt første selvstendige forskningsprosjekt (riktignok fra kjøkkenbordet og ikke på mitt splitter nye kontor i den nyoppussede Humanisten i Göteborg). De neste tre årene skal jeg gjøre en kildepluralistisk undersøkelse av forandringer i gravskikk i den romerske senantikken. Jeg skal ikke se bort fra at min nåværende interdisiplinære tilnærming er inspirert av mine erfaringer i FS!

Hjertelige lykkeønskninger til Nationella forskarskolan i historiska studier med 20-årsjubileet, og jeg ser fram til å følge de neste 20 årene også!

2021-05-20

Inlägget postades i

Göteborgs universitet mobilitetsstipendium

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar
Nyare inlägg Äldre inlägg