Jubileumsblogg 2001–2021

Nationella forskarskolan i historiska studier firar 20 år!

Visa rutor

Cecilia Riving

I roddbåt vid Dufveholms herrgård maj 2005.

Cecilia Riving var doktorand i historia 2002–2008, antagen vid Lunds universitet. Här minns hon forskarskolan som en stimulerande och utvecklande miljö som också erbjöd trygghet när det behövdes. Sedan 2018 är Cecilia tillbaka i forskarskolan, nu som utbildningskoordinator.

Jag började som doktorand i forskarskolan 2002 och tillhörde andra kullen. Jag hade drömt om att få forska i historia sedan gymnasiet så när antagningsbeskedet kom kunde jag knappt tro det. De första veckorna var fantastiska. Kontrasten mellan studenttidens anonyma tillvaro och forskarskolans kollegiala sammanhang var enorm. Verksamheten drevs av en fenomenal trojka – Eva Österberg, Lars Edgren och Barbro Bergner – som hade förstått att god forskning stimuleras av välbefinnande och gemenskap.

För mig fick den fina inledningen på doktorandtiden ett abrupt slut när jag drabbades av flera nära dödsfall i familjen. Jag försökte hänga mig kvar i forskarskolan för att behålla en fot i någon sorts vardag men till sist blev det övermäktigt och jag fick vara borta i nära ett halvår. Först var det svårt att komma tillbaka. Jag hade till exempel ingen aning om vad min avhandling skulle handla om. På den tiden behövde man nämligen ingen avhandlingsplan när man sökte doktorandtjänst. 

Men under vårterminen växte en idé fram och när sommaren kom var jag igång. Jag hade bestämt mig för att skriva om psykisk sjukdom under 1800-talets andra hälft. Ursprungligen var det tänkt att studien skulle ha genus i fokus men efter att ha inventerat källmaterialet insåg jag att det fanns andra frågor som pockade på svar. Jag upptäckte samspelet mellan läkarna och de lekmän som fyllde i intagningsdokumenten och att denna relation präglade både bedömningen av psykisk sjukdom och psykiatrins vetenskapliga utveckling. Detta kom att bli temat för min avhandling Icke som en annan människa. Psykisk sjukdom i mötet mellan psykiatrin och lokalsamhället under 1800-talets andra hälft. Jag disputerade i november 2008, en glädjefylld dag som jag bär med mig i hjärtat.

Att disputationsdagen blev så fin berodde inte minst på att jag under de år som passerat sedan 2003 fått en stark och nära relation till forskarskolan och historiska institutionen i Lund. Efter den turbulenta starten kom de att bli de trygga platser jag behövde. Den intellektuella stimulansen i att få diskutera allt mellan himmel och jord och uppleva att de egna vyerna ständigt vidgades var en ren njutning. Att få umgås med sympatiska och kloka människor, där många blev fina vänner, var jag dagligen tacksam över. Forskarskolans internat på vackra platser runt om i landet gav upplevelser och minnen för livet. Måste jag välja något minne som särskilt stannat kvar är det kanske när Thomas Laqueur kommenterade min seminarietext på det internationella internatet på Gripsholms värdshus 2004. Eller när jag gick en kurs om historiska synteser för Eva Österberg och Torbjörn Nilsson 2005 på Dufveholms herrgård, vackert belägen vid en skogssjö utanför Katrineholm, och vi nio personer som var där gick sjungande genom skogen i solnedgången.

Jag lämnade universitetet efter disputationen, inte för att jag ville bort från miljön utan för att jag var utled på min egen prestationsångest. Jag har arbetat som kulturredaktör på en dagstidning, som redaktör på förlag och tidskrifter och som frilansande språkgranskare. Med jämna mellanrum har jag ändå återvänt till institutionen och forskningen. En del av mitt hjärta finns kvar. Sedan 2018 arbetar jag dessutom som utbildningskoordinator vid forskarskolan.

Det har varit intressant att komma tillbaka till verksamheten efter alla år, nu på andra sidan. Mycket är annorlunda men mycket är sig också likt. Ambitionen att vara en vetenskaplig och social gemenskap för doktorander med historiska ämnen är fortfarande stark. Och jag tycker att det är enormt spännande att få träffa nya generationer av doktorander och följa dem framåt. Det är en speciell situation att doktorera och det är inte alltid lätt. Min förhoppning är att forskarskolan ska kunna vara just en så öppen och stimulerande plats som jag upplevde den under min doktorandtid.

2021-05-17

Inlägget postades i

Barbro Bergner Eva Österberg

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Jagger Andersen Kirkby

Jagger Andersen Kirkby är doktorand i historia vid Lunds universitet sedan 2017. Som ny och grön doktorand kändes det lätt ångestframkallande att på egen hand behöva bygga upp ett stort vetenskapligt nätverk. Genom forskarskolan hamnade han redan från start i ett tryggt akademiskt sammanhang. Forskarskolans viktigaste uppgift, menar Jagger, är att rusta doktoranden för det akademiska livet. Och rustad är just vad han känner sig. 

Jeg er historiker fra Københavns Universitet og blev i 2017 optaget som doktorand ved Historiska institutionen i Lund. Mit afhandlingsprojekt behandler udøvelsen af såkaldt ”petty” apartheid i Sydafrika fra 1948 til 1990. Gennem en følelseshistorisk analyse undersøger jeg, hvilken rolle følelser spillede i opretholdelsen, naturaliseringen og undermineringen af de racemæssige logikker, som lovgivningen reflekterede og skulle stadfæste. Jeg er især interesseret i, hvordan følelser på samme tid kan definere sociale fællesskaber og markere forskelle mellem individer.

Som så mange andre af mine doktorandkolleger mindes jeg opstarten i FS som en tid fuld af forventning. Som aspirerende forsker er det selvsagt vigtigt, at man starter godt ud. Som ”grøn” forsker kan det imidlertid være svært at vide, hvor man skal begynde. For mig var tanken om selv at skulle opbygge et akademisk netværk fra bunden særligt angstprovokerende. Her fungerer forskarskolan som en inspirerende og tryg ramme inden for hvilken, man allerede fra dag ét får muligheden for at diskutere sin forskning med doktorandkolleger og mere etablerede forskere i et konstruktivt og gæstfrit regi.

De halvårlige doktorandinternater er både givende og udfordrende. Det kan være noget af en mundfuld at skulle gå op og ned ad hinanden i tre hele dage fra tidligt morgen til sen aften. Det forventes, at man ”giver” noget, både fagligt og socialt, for at få noget igen. Hvis ikke man præsenterer sin egen forskning, så opponerer man på andres, agerer som tovholder på en diskussion, eller stiller gode spørgsmål. På denne måde er alle deltagerne i samme båd. Ved middagsselskaberne om aftenen, hvor jeg som dansk har været begejstret for den tilhørende vin, har man mulighed for at fordøje strabadserne. Her lyder ofte komplimenter mellem kollegerne for deres respektive roller i dagens aktiviteter, og så er man parat til næste dag. Selvom internaterne kan være intense, har jeg altid oplevet at forlade dem med fornyet gåpåmod og en taknemlighed for et forum, hvor man som doktorand bliver hørt – og hvor også det sociale fællesskab plejes.

På internater og ved andre arrangementer har jeg særligt lært af den svenske seminarieform, som FS gør en dyd ud af at opretholde, og som jeg ikke kendte til fra Danmark. Det at skulle opponere på en andens tekst eller artikel er langt sværere end som så. For den hvis arbejde fremlægges, er det noget specielt at høre sin egen forskning blive præsenteret med andres ord. Det er en enestående mulighed for at få klargjort, hvordan ens eget arbejde modtages og forstås af omverdenen. For den der opponerer, er det en prøvelse at skulle sætte sig ind i et stof, som forfatteren ofte er meget fortrolig med. Her bliver opgaven at skulle ”prikke” til teksten og dens ophavsperson fra et udgangspunkt som generel historisk fagfælle. Det har jeg oplevet som en kunstform, der er spændende at forsøge at mestre. 

Slutteligt har forskarskolan også haft betydning for internationaliseringen af min forskning. I kraft af det formelle samarbejde med York og Bielefeld mødte jeg en gæstedoktorand fra Bielefeld, som gennem skrivebordsbyttet tildeltes en plads i Lund. Hun blev en god ven og var den direkte årsag til, at jeg året efter for første gang præsenterede min forskning på en international konference i Tyskland. Desuden gjorde forskarskolans mobilitetsstipendium det muligt for mig at tilbringe tre måneder som gæsteforsker ved University of London, hvor en af de fremmeste Sydafrikahistorikere agerede ”gæstevejleder” for mig og åbnede nogle døre for mig, som jeg ikke selv havde nøglen til. Dette var en uundværlig tid for mig i arbejdet med afhandlingen. 

Forskarskolans helligste opgave er at ruste doktorander til livet som forsker. I mit tilfælde føler jeg mig godt klædt på.

2021-05-10

Inlägget postades i

doktorand forskarutbildning internationalisering Universität Bielefeld University of York

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Göran Malmstedt

Göran Malmstedt är professor i historia vid Göteborgs universitet. Sedan 2010 ingår Institutionen för historiska studier vid GU i forskarskolans samarbete. Här lyfter Göran fram betydelsen av den ämnesbredd som doktorander kommer i kontakt med i forskarskolan och som är särskilt viktig i krympande doktorandmiljöer. Därför beklagar han beslutet att forskarskolan bara finansierar doktorander vid LU.

Jag har varit aktiv som handledare, lärare och suppleant i samarbetsrådet sedan 2011, då Göteborg kom med i forskarskolan. När frågan om vårt deltagande blev aktuell 2010 var jag prefekt för Institutionen för historiska studier. Vi fick en officiell förfrågan om deltagande i december det året. Förslaget kom inte helt oväntat då jag tidigare förstått att en sådan lösning skulle kunna vara en del av forskarskolans nysatsning. Som prefekt tyckte jag det var ett spännande och lockande förslag. Det var också den allmänna uppfattningen bland historikerna i Göteborg. Vi befann oss då i en expansiv fas med nya forskningsprojekt och god tillgång till nya doktorandtjänster. Samtidigt hade emellertid övergången från utbildningsbidrag till doktorandtjänster genomförts fullt ut vid den humanistiska fakulteten, vilket innebar att antalet nyantagna doktorander skulle minska framöver. Det medförde i sin tur att underlaget för att regelbundet starta nya kurser inom institutionens forskarutbildning skulle krympa och därmed ökade behovet av samverkan med andra institutioner. Situationen var likartad i hela landet och det var väl en av orsakerna till att Uppsala och Stockholm då redan hade börjat samverka inom forskarutbildningen i historia. I det perspektivet var det logiskt att de historiska institutionerna i vår del av landet också började samarbeta. 

Det fanns tydliga skillnader när det gällde forskningsinriktningen bland historiker i Lund, Malmö, Växjö, Södertörn och Göteborg. Det tyckte vi var en klar fördel. Genom samarbetet i forskarskolan skulle den samlade kompetensen bli imponerande bred och för doktorander och lärare skulle mötet med nya perspektiv och inriktningar vara utvecklande. Att forskarskolan dessutom skulle medverka vid finansieringen av ett antal nya doktorandtjänster var också positivt.

I februari 2011 hölls ett första möte i Lund med representanter från Göteborg och forskarskolans ledning för att diskutera detaljer för det framtida samarbetet. Förhandlingarna gick smidigt och senare under våren slöt vi ett fyraårigt samarbetsavtal med forskarskolan. I augusti samma år deltog lärare från Göteborg i det första internatet med forskarskolan på Häckeberga slott. Det blev ett mycket lyckat möte och jag tror att alla reste hem därifrån inspirerade och entusiastiska inför det framtida samarbetet. 

Deltagandet i forskarskolan infriade alla positiva förväntningar som vi hade när det startade. Det kvalificerade kursutbudet har tillsammans med seminarier, internat och olika arrangemang för att främja internationalisering garanterat en hög kvalitet på forskarutbildningen. Forskarskolan har också inneburit att breda nätverk för såväl doktorander som lärare har utvecklats, vilket haft betydelse även utanför forskarutbildningen. Skrivbordsbytena och systemet med biträdande handledare från andra lärosäten har också förstärkt kontaktytorna. Internaten har jag upplevt som kronan på verket. När man möts och diskuterar på seminarier, vid lunch- och middagsbord eller i andra sammanhang, då uppstår ofta kloka och inspirerande tankar. Internaten har också präglats av en superb organisation, mycket tack vare Barbro Bergners engagemang. Det är enkelt och lockande att delta när reseplaneringen alltid har varit smidig och boendet förnämligt.

När det gäller framtiden finns det utmaningar. Den process som jag inledningsvis nämnde med ett minskat antal doktorander har på sistone accelererat, i takt med försämrade ekonomiska villkor på flera håll. När fakulteten i Lund för ett par år sedan beslutade att dra in medfinansiering av nationella doktorander i historia för att i stället satsa på närliggande ämnen vid den egna fakulteten har historiedoktorandernas skara krympt. Att nya ämnen tillkommer där doktoranderna visserligen har en historisk inriktning men likafullt inte ska utbildas till historiker är onekligen en utmaning. Det finns en risk att forskarskolan efter hand kan få karaktär av en allmänhumanistisk utbildning. Därmed skulle dess unika ställning i landet upphöra. Förhoppningsvis inser också fakulteten i Lund vikten av att äga en nationell forskarskola i historia och låter den frodas också i framtiden. 

2021-05-06

Inlägget postades i

forskarutbildning Göteborgs universitet internat internationalisering

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Petra Preisler

Petra Preisler är doktorand i konsthistoria och visuella studier vid Lunds universitet sedan 2019. För en konsthistoriker är det en spännande utmaning att behöva relatera till andra traditioner och forskningsdiscipliner – en utmaning som accentuerar det egna ämnets särart men också förfinar arbetet. I Petras forskning om sjukrummet i nordiskt måleri kring sekelskiftet 1900 har det historiska perspektivet en central roll – hon undersöker de olika tidsrum som finns inbäddade i det konstnärliga motivet.

Innan doktorandstudierna inleddes fick jag erbjudande om att vara med i Nationella forskarskolan i historiska studier. Att få ingå i ett tvärvetenskapligt sammanhang jämte doktorandstudierna lockade och jag tackade ja direkt. För mig är forskarskolan ett viktigt nätverk att vara del av, som öppnar upp för både väntade och oväntade aspekter av historieskrivningens alla utmaningar. Det är också ett sammanhang som accentuerar den egna disciplinen och vad som är unikt för konsthistoria i relation till andra historiska discipliner. Att tvingas tänka till i relation till ett sammanhang som inte omedelbart bär på samma traditioner som det konsthistoriska utgör en viktig utmaning som förfinar det egna arbetet. Det är därtill ett levande nätverk som är fyllt av spännande samtal och möten och därför också roligt och spännande att vara del av. Det väcker också tankar om framtida samarbetsprojekt, små och stora.

I mitt avhandlingsprojekt undersöker jag ett specifikt motiv i det nordiska måleriet kring sekelskiftet 1900. Motivet fångar sjukrummet. Typiskt föreställer det en sängliggande person och runt sängen är en eller flera personer samlade. Det händer också att den sjuka personen är ensam. Variationer på motivet förekommer i utomhusmiljöer men i de flesta fall är interiören betonad. Genren går tillbaka till 1600-talet och Holland men blir åter populär under 1800-talets andra hälft och förekom då också på salongen i Paris. Att motivet var populärt vid denna tid är inte konstigt eftersom det fanns ett stort intresse för att skildra vardagen. Trots detta är det inte sjukdomen i sig som är avhandlingens fokus utan snarare det tillstånd som denna framkallar, den kontrast som får livet att framträda. Det är erfarenheterna av moderniteten som undersöks. Moderniteten präglas av olika berättelser som sammantaget fångar den komplexa relationen till tid. Nuet brottas med det större erfarenhetsrum som utgörs av det förflutna och förväntningarna på framtiden.

I måleriet märks en övergång från impressionismens hastiga skildringar av ögonblicket till ett stillsammare och mer reflekterande måleri mot seklets slut. I detta sammanhang växer intresset för sjukrummet fram bland flertalet nordiska konstnärer. Flera av de verk som under denna tid produceras utstrålar en särskild närvaro som kan relateras till de många tidslager som finns investerade och de olika erfarenheter som härigenom antyds. Genom att undersöka de tider som sammantaget utgör verkens liv är avhandlingens syfte att låta verkens samlade erfarenheter tydligare träda fram. Projektet rör sig hela tiden i skärningspunkten mellan estetik och konsthistoria, mellan den närvaroeffekt som verken framkallar och den fördjupade förståelse som skapas genom att undersöka verkens många historiska kontexter såväl synkront som diakront.

2021-05-03

Inlägget postades i

konsthistoria Lunds universitet

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Stefan Nyzell

Stefan Nyzell blev doktorand i historia vid Malmö högskola i september 2001, en av tolv doktorander i forskarskolans första kull. Direkt efter disputation blev Stefan utbildningskoordinator och studierektor i forskarskolans ledningsgrupp och idag är han studierektor vid Malmö universitet. I sitt inlägg reflekterar Stefan kring vad forskarskolan betytt och hur den har utvecklats de senaste 20 åren.

Jag är biträdande professor i historia vid Malmö universitet. I september 2001 tillhörde jag den grupp av tolv nyantagna och förväntansfulla doktorander som påbörjade sin forskarutbildning inom ramen för Nationella forskarskolan i historia. Jag själv var antagen vid Lunds universitet men hade min placering vid Malmö högskola som på den tiden inte hade egen examensrätt på forskarutbildningsnivå. Det senare kom med tiden att förändras och redan innan högskolan blev universitet erhölls rätt att utfärda examen på forskarutbildningsnivå; detta till stor del som ett resultat av forskarskolan. För Historiska studier och forskarutbildningsämnet vid Malmö universitet har forskarskolesamarbetet på många sätt varit avgörande för att skapa en stark forskningsmiljö.

På ett personligt plan har forskarskolan haft stor betydelse. Betydelsen av att det för 20 år sedan skapades en utbildningsmiljö och ett sammanhang med flera olika lärosäten i södra Sverige och de nätverk mellan doktorander och etablerade forskare som därmed uppstod kan knappast överskattas. De kontaktytor jag som forskare har idag genom alla de kurser, workshops och internat som forskarskolan arrangerat genom åren är oerhört värdefulla. Även de möjligheter till internationalisering som forskarskolan bidragit till från första början med uppmuntran att nätverka och delta i konferenser har varit synnerligen betydelsefulla.

Efter disputationen hamnar den nyblivna filosofie doktorn ofta i en stundtals osäker tillvaro. Jag hade i det sammanhanget turen att det just i samma stund som jag stod utan arbete öppnades en anställning som utbildningskoordinator för forskarskolan vid Historiska institutionen i Lund som jag sökte och erhöll. Under ett par års tid därefter arbetade jag med forskarskolan genom att tillhöra dess ledningsgrupp, på slutet med uppdraget som studierektor. Även de erfarenheter av forskarutbildning som jag fick genom dessa uppdrag har varit mycket betydelsefulla i min fortsatta yrkeskarriär.

Idag har jag en anställning på Malmö universitet och arbetar fortsatt med forskarutbildning, både som handledare åt flera doktorander och som studierektor för Historia och historiedidaktik. Nu fyller forskarskolan 20 år och mycket har hänt under denna tid. Nya lärosäten har anslutit sig, tidigare högskolor har blivit universitet och samarbetet har breddats till flera ämnen. Forskarskolan har även ändrat skepnad och är idag mer av ett väletablerat samarbete kring forskarutbildning i historiska studier än den statligt finansierade forskarskola den en gång var. Men grunduppdraget, att med god kvalitet utbilda doktorander och samtidigt verka för utvecklingen av morgondagens forskarutbildning, kvarstår som en hörnsten i verksamheten.

2021-04-29

Inlägget postades i

forskarutbildning ledningsgruppen nätverk

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Johannes Ljungberg

Fotograf: Victor Norgren

Johannes Ljungberg var doktorand i historia vid Lunds universitet 2012–2017. När han ser tillbaka på sin tid i forskarskolan framstår den som en bildningsresa; en närmast eskapistisk tillvaro fylld av akademiska diskussioner, promenader och social samvaro. Allt eftersom åren går har Johannes kommit till insikt om vilken betydelse forskarskolan haft för hans akademiska karriär. Inte minst har den gett honom en kunskapsmässig bredd som inte är alla förunnad.

Forskarskolan utgör basen för min akademiska skolning. Det förstår jag alltmer som åren går efter disputation. De arbetsformer som utgjorde ramarna för oss som doktorander har varit till stor hjälp för de olika uppgifter jag har tagit mig an. Det var inte självklart för mig att fortsätta inom akademin. Jag behövde disputera först för att närmare kunna överväga vad som var rätt väg att gå. När jag väl landade i ett lektorsvikariat och senare i ett forskningsprogram så märkte jag hur präglad jag är av forskarskolans arbetssätt.

Under mina år i forskarskolan sökte jag mig i första hand till några av de platser där doktorander och postdocs med mitt tema samlas. Så gör många unga forskare och det utvecklar oss till att bli både ämnesmässigt djupa och mer välorienterade om pågående forskning inom vårt specialiseringsområde. Framför allt fick jag stor behållning av gemenskaper med andra unga forskare vid Institut d’histoire de la réformation i Genève och Institut für Europäische Geschichte i Mainz. Men inom forskarskolan har jag ständigt utmanats på andra sätt som stärkt andra delar av mitt yrkeskunnande: dels genom att läsa texter med alla möjliga historiska teman och teoretiska inriktningar; dels genom återkommande övningar i konsten att diskutera alla dessa olika ämnen. Det är erfarenheter som jag uppfattar som ganska sällsynta för doktorander i ett internationellt perspektiv.

När jag tänker tillbaka på tiden i forskarskolan ser jag den framför allt som en aptitlig bildningsresa. Det framstår nästan som ett uttryck för eskapism att ha suttit på alla dessa internat och lyssnat till varierande diskussioner, med såväl nationella som internationella experter som kommentatorer, för att sedan gå promenader och inta måltider under vilka diskussionerna fortsatt bölja.

Men ibland går det upp för mig att den här verksamheten också har rustat mig väl för mina nuvarande arbetsuppgifter. Allt detta har jag haft stor nytta av som lärare på översiktskurser, som tidskriftsredaktör och som medarbetare i forskningsprogrammet PRIVACY vid Köpenhamns universitet, där jag utöver uppgifter i anknytning till våra empiriska fallstudier har fått ett särskilt ansvar för att tänka kring de långa linjerna och historisk kontinuitet och förändring. Jag inser också att det ofta var i de friare samtalen efter seminarierna som jag växte och (ganska långsamt) blev bättre på att också dryfta mina tankar i plenum. Möjligheten att få samtala väldigt mycket vid sidan om, och låta tankar och ord sväva iväg på prov, var ovärderlig för mitt lärande.

Också i materiella termer spelade forskarskolan en viktig roll. Jag erhöll två månaders mobilitetsstöd för att åka till Lyon, och framför allt ett generöst workshop-stöd genom vilket jag kunde bjuda in doktorander som jag träffat på andra orter. Kollegor från andra länder häpnade över hur dessa möjligheter ställdes oss till buds som doktorander. Banden stärktes inom en ny forskargeneration.

Som forskare behöver man i grund och botten vara specialiserad, men många uppgifter i forskarvärlden blir svåra att klara av utan ämnesmässig bredd och kollegialt utbyte. Mina uppgifter inom akademien har sedermera blivit att undervisa brett, arbeta gemensamt i forskningsprogram och utveckla det redaktionella arbetet i tidskriften 1700-tal. I allt detta bär jag nog fortfarande med mig mycket av forskarskolans hälsoämnen i form av bredd, utbyte och kollegialitet.

Johannes Ljungberg tjänstgör som huvudredaktör för den multidisciplinära peer review-tidskriften 1700-tal: Nordic Journal for Eighteenth-Century Studies (https://septentrio.uit.no/index.php/1700) och twittrar som @johannes_lju (https://twitter.com/johannes_lju).

2021-04-26

Inlägget postades i

mobilitetsstipendium workshop

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Maria Nyman

Maria Nyman var doktorand i historia 2002–2013, knuten till Södertörns högskola. Hennes väg till disputation var inte spikrak och nu är hon glad över alla de erfarenheter hon fick på vägen. I den tjänst hon har på utvärderingsavdelningen vid UKÄ kommer många av forskarutbildningens erfarenheter och kunskaper till nytta, och också den kompetens hon fick genom att undervisa. Maria ger här konkreta tips till aktiva doktorander att våga ta chansen att prova på nya arbetsuppgifter.

Jag antogs till den andra kullen av doktorander vid forskarskolan 2002. Det var en spännande tid och jag uppskattade verkligen den gemenskap och de kontaktytor som forskarskolan erbjöd. Min tid som doktorand var dock inte så spikrak. Jag fick två barn, undervisade en hel del, tog en paus och funderade på vad jag ville arbeta med efter disputation, för att därefter slutföra mina forskarstudier. Som doktorand hade jag börjat undervisa en del och skulle så småningom komma att uppskatta undervisningen mycket. Jag fortsatte med det efter disputationen och skulle under fyra år arbeta som lektor vid Södertörns högskola och Stockholms universitet.

Undervisningen i historia inom lärarutbildningen var det jag uppskattade allra mest. Det var väldigt givande att träffa och samtala med de blivande lärarna. De hade ett tydligt mål med sin utbildning och funderade mycket över hur deras ämneskunskaper skulle kunna överföras i egen undervisning. De ämnesdidaktiska moment som ofta fanns insprängda i undervisningen bidrog till extra spännande undervisningsmoment och diskussioner.

På sätt och vis var det undervisningen som fick mig att börja se mig om efter ett arbete utanför akademin och att fundera över hur jag kunde omvandla det jag lärt mig inom forskning och undervisning till något annat. Jag visste att undervisning och utbildning var något jag brann för, men jag ville också ha en tryggare anställning utanför akademin.

När UKÄ under våren 2017 utlyste en tjänst som utredare vid utvärderingsavdelningen sökte jag och fick den. Jag har nu arbetat vid myndigheten sedan 2017 och arbetet innebär bland annat att projektleda och vara medarbetare i olika utbildningsutvärderingar och examenstillståndsprövningar. En stor del av mitt arbete innebär att samordna, administrera och kvalitetssäkra det arbete som görs i olika bedömargrupper. Att göra analyser, svara på remisser och granska texter är andra delar av arbetet där jag tycker att jag haft stor nytta av min forskarbakgrund. Att tycka om att leda och strukturera arbetet i större och mindre grupper, samt att få människor att på kort tid kunna samarbeta på ett bra sätt är också en viktig grund för arbetet. Här tycker jag att den erfarenhet av undervisning som jag fick som doktorand och senare som lektor, har varit mycket användbar.

Att just få möjlighet att undervisa, eller att få möjlighet att utföra andra arbetsuppgifter vid lärosätet, tror jag är en viktig erfarenhet som berikar doktorandtiden och som kan vara till stor nytta efter disputation. Utanför akademin kan det ibland vara svårt att förklara vad en forskarutbildning innebär utöver att du skriver en avhandling. Att kunna visa att du också har arbetat med andra områden utöver den egna forskningen är ibland helt nödvändigt, då det visar att du kan fungera utanför akademin. Att arbeta med texter, leda grupper, ha ett kritiskt och analytiskt förhållningssätt, att på ett pedagogiskt sätt presentera resultat och ställa frågor, är några av de många meriter du får med dig från forskarutbildningen. Det behöver du kunna förklara.

Ett tips till de som nu är doktorander är att se till att de dels försöker skapa ett CV där de sätter ord på alla de kunskaper och erfarenheter de får i sin utbildning som också kan vara användbara utanför akademin, dels tar de chanser de får att pröva andra arbetsuppgifter som kan vara aktuella vid den egna institutionen eller utanför. Det brukar ju också ordna sig till slut för de allra flesta så det är ingen vits med att oroa sig alltför mycket. Ta chanser när de kommer, vårda era kontakter, njut av doktorandtiden och den frihet den också innebär. Livet ”efter” är både lättare och svårare, men själv tyckte jag att det var skönt att få ett lite mer tryggt och strukturerat arbetsliv, även om jag ibland saknar friheten i akademin och undervisningen som jag uppskattade väldigt mycket.

2021-04-22

Inlägget postades i

Södertörns högskola UKÄ

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Peter Eriksson

Peter Eriksson är doktorand i historia och historiedidaktik vid Malmö universitet sedan 2018. Här berättar han om sitt skrivbordsbyte i Bielefeld och hur forskarskolan öppnat dörrar både till utländska lärosäten och till olika forskarmiljöer i Sverige.

Jag antogs till forskarutbildningen vid Malmö universitet sommaren 2018 på ett avhandlingsprojekt som behandlar kopplingen mellan migrations- och skolpolitik under 1900-talets andra hälft. Mer konkret syftar projektet till att undersöka hur beslutsfattare inom stat och kommun definierade ”invandrargruppen” samt hur denna definition sedan påverkade såväl skolpolitiken som skolans praktiker. En stor del av denna formulering fanns dock inte med i den ursprungliga forskningsplanen. I stället har jag under resans gång kommit att tänka på nya sätt och intresserat mig för nya perspektiv inom historievetenskapen, vilket till betydande del är forskarskolans förtjänst. 

Som doktorand har jag varit aktiv i forskarskolan på några olika sätt som har påverkat mitt avhandlingsämne. Förutom det inledande året har jag även försökt vara så aktiv jag kan i forskarskolans internationella samarbeten med University of York respektive Bielefeld Universität. Deltagandet i forskarskolans internationella konferens och internat har lett till att jag fått möjlighet att få feedback från doktorandkollegor och seniora forskare vid samarbetsuniversiteten. Genom detta har jag inte bara fått inblick i hur historieämnet står sig internationellt utan även fått möjlighet att ta del av perspektiv som finns på andra lärosäten. Hösten 2019 var jag även två veckor i Bielefeld på ett skrivbordsbyte som finansierats av forskarskolan. Där fick jag möjlighet att diskutera mitt projekt med professorer och doktorander, vilket bidrog till att min syn på hur jag teoretiskt kunde närma mig förhållandet praktik-politik förändrades. Även andra doktorander jag talat med framhåller forskarskolans möjligheter till internationalisering som något väldigt positivt, oavsett om det rör sig om internationella internat, konferenser eller skrivbordsbyten. 

I ett mer nationellt perspektiv tror jag att forskarskolan har betytt mycket för doktorander ifråga om ämnets identitet och möjlighet att skapa sammanhållning över lärosätena. Detta blir kanske allra tydligast på kursen ”Historiska problem” som innehåller besök på de deltagande lärosätena där man som doktorand får en inblick i andra svenska forskningsmiljöer. Samtidigt är det väldigt givande att dessa ämnen inte inskränker sig till enbart historia utan att andra närliggande ämnen deltar. För min egen del har detta till exempel inneburit att jag fått kännedom om en kurs i äldre texters förmedling, vilket ligger nära min tidigare yrkesutbildning som arkivarie och en möjlighet att utvecklas som historiker. Utöver detta möjliggör forskarskolans bas i andra ämnen att man som doktorand lär känna personer utanför det egna ämnet, vilket mycket möjligt kan öppna framtida dörrar för intressanta samarbeten. 

Sammantaget tror jag att forskarskolan fyller en viktig roll för många doktorander, även för oss som befinner oss i en relativt stor historievetenskaplig miljö. Detta eftersom forskarskolan möjliggör kunskaps- och erfarenhetsutbyten på en rad olika sätt såväl internationellt som nationellt. 

2021-04-19

Inlägget postades i

doktorand skrivbordsbyte Universität Bielefeld University of York

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

John Hennessey

John Hennessey var doktorand i historia vid Linnéuniversitetet 2012–2018. Med ett globalhistoriskt ämne var det givet att han skulle dra nytta av forskarskolans satsning på internationalisering – bland annat tillbringade han en månad vid Waseda University i Japan och har fått en artikel publicerad i den ledande tidskriften Japan Review.

Jag disputerade i historia vid Linnéuniversitetet 2018 och sysslar huvudsakligen med globalhistoria, modern kolonialhistoria, nationalism, propaganda samt vetenskapshistoria. Just nu jobbar jag som postdoktor i studiet av nationella minoriteter vid Hugo Valentin-centrum, Uppsala universitet.

Det har varit oerhört värdefullt att lära känna doktorander från andra lärosäten och presentera artikelutkast och avhandlingsavsnitt vid forskarskolans internat. En artikel som jag ventilerade på internatet vid Bäckaskogs slott 2014 ska publiceras (efter många revideringar) i den ledande tidskriften Japan Review i december. Jag var doktorandrepresentant i forskarskolans samarbetsråd 2012–2015, vilket var en mycket lärorik erfarenhet. Jag har också deltagit i de allra flesta av forskarskolans internat under min doktorandtid (2012–2018) samt deltagit i skrivbordsbytet, med Oslo universitet 2016. Forskarskolans mobilitetsstipendium möjliggjorde en forskningsresa till Waseda University i Japan 2014 som var mycket viktig för avhandlingsarbetet.

Man brukar få höra att det är bra att utveckla ett sidospår från avhandlingsarbetet till ett postdok-projekt, och det är precis vad jag har kunnat göra. I min doktorandforskning om amerikanska rådgivare som jobbade för den japanska staten i bosättarkolonin Hokkaido på 1870-talet upptäckte jag en märklig diskurs. Amerikanerna (och andra européer) i Hokkaido beskrev ursprungsfolket Ainu som ”vita” eller till och med som ”arier” samtidigt som detta folk konsekvent beskrevs som en ”primitiv” ”döende ras”. Denna beskrivning innehöll till viss grad ett klassiskt kolonialt synsätt på ursprungsfolk, men ”ras”-beskrivningen stämde inte överens med den i västerländsk vetenskap spridda idén om ”vit överlägsenhet” som man kanske hade förväntat sig. Därför bestämde jag mig för att göra en vetenskapshistorisk undersökning om rasbiologisk forskning kring Ainu före andra världskriget. Hur har amerikanska och europeiska vetenskapsmän klassificerat och förstått Ainufolket i ett rasbiologiskt perspektiv och hur har detta påverkat deras syn på, till exempel, Japans uppgång?

Jag har verkligen haft tur att kunna driva projektet vid Hugo Valentin-centrum i Uppsala. Uppsalas ökända tidigare kopplingar till rasbiologin har på senare år lett till en bred, interdisciplinär forskning om rasism. Dessutom har Hugo Valentin-centrum en stark koppling till Hiroshi Maruyama, en världsledande expert på Ainufolket och ursprungsfolks rättigheter. Det har även varit berikande att få lära känna historiker från Uppsala universitet som jag inte träffade under doktorandtiden, då Uppsala och Stockholm ingår i en egen forskarskola. Jag hoppas att de båda forskarskolorna kommer att samordna vissa evenemang i framtiden för att öka det givande utbytet mellan de svenska lärosätena ännu mer.

2021-04-15

Inlägget postades i

doktorand internat internationalisering Linnéuniversitetet mobilitetsstipendium PM-internat

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Ida Jansson

Ida Jansson är sedan 2016 doktorand i mänskliga rättigheter vid Lunds universitet. När hon tackade ja till att vara med i forskarskolan hade hon i princip inga erfarenheter av historievetenskap, hon kom från samhällsvetenskapliga ämnen. Den första tiden i forskarskolan kom därför att bli smått överväldigande. Under åren som gått har Ida inte bara anammat historiska perspektiv, hon har också engagerat sig i många av forskarskolans aktiviteter och suttit i samarbetsrådet.

Innan jag kom till Lund hade jag läst en politices kandidat med statskunskap som huvudämne och en tvärvetenskaplig master i mänskliga rättigheter i Uppsala. Jag hade inte läst historia överhuvudtaget, men när jag skrev masteruppsats insåg jag hur roligt det var att jobba med äldre källmaterial och att undersöka förändring över tid. Därför blev det ett historiskt perspektiv också i mitt avhandlingsprojekt. Jag fick frågan om jag ville vara med i forskarskolan i historiska studier och tyckte det lät spännande.

Min erfarenhet av humaniora var då begränsad till några kurser om filosofiska perspektiv på mänskliga rättigheter. Forskarskolan blev på så sätt min introduktion både till historia som vetenskap och också till humaniora i stort. Det var därför lite överväldigande att gå Historiska problem och teorikursen det första året – i princip allt var nytt. Sedan dess har jag lärt mig massor tack vare forskarskolan, vilket jag har insett varje termin när det har varit dags för internat i september och januari. De första gångerna fick jag kämpa för att komma på saker att säga om de texter jag skulle kommentera på, numera går det hur lätt som helst.

Det har dock inte varit helt lätt att lägga fram egna texter inom forskarskolan – jag har oftast inte alls fått de kommentarer jag förväntat mig att få. Dels beror det nog på att man inom mänskliga rättigheter undersöker andra sorters problem och ställer andra sorters frågor än inom de andra ämnen som är med i forskarskolan. Dels beror det på att mina texter varit mer av det beskrivande slaget eftersom jag inte har kunnat bestämma mig för vad det är jag vill analysera – jag skriver om Åland och jag kommer själv därifrån, så jag tycker att allt i mitt material är oerhört intressant och ser hur många möjliga ingångar som helst. Kanske jag har väntat mig att alla historiekunniga personer ska komma och berätta för mig vilken ingång som är den allra intressantaste, men med tiden har jag insett att jag ser en massa saker som andra inte ser, just för att jag kommer från Åland. Det har varit en värdefull lärdom och har tvingat mig att tydliggöra både för mig själv och mina läsare vad det är jag undersöker och varför det är intressant för andra än mig.

Utöver att delta i internaten har jag åkt på två skrivbordsutbyten genom forskarskolan, till Bielefeld hösten 2017 och Åbo våren 2019. Båda vistelserna var fantastiska upplevelser och jag rekommenderar alla att åka. Jag var också med på konferensen i York i juni 2018. Det var en extra rolig upplevelse, eftersom jag då fick träffa flera av dem jag lärt känna i Bielefeld tidigare. Jag har också varit med på en doktorandarrangerad workshop om världskrigen, en skrivretreat och en skrivworkshop, och säkert något mer som jag inte kommer ihåg just nu. Jag har dessutom suttit i samarbetsrådet i två år. Jag har verkligen uppskattat alla möjligheter till sociala möten som forskarskolan har erbjudit, vilket har gjort det annars ganska ensamma doktorandlivet mycket roligare!

2021-04-12

Inlägget postades i

doktorand

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Lars Eric Jönsson

Lars Eric Jönsson är professor i etnologi vid Lunds universitet och handledare inom forskarskolan. Här berättar han om hur stor betydelse forskarskolan haft för etnologerna vid Lunds universitet, inte minst genom möjligheten till mångvetenskap och samverkan över gränser.

Jag disputerade 1998 på en avhandling om psykiatrihistoria. Vid tiden för disputation hade jag turen att redan ha ett nytt arbete. Ett par år framöver arbetade jag som utredningssekreterare, framför allt på Kulturdepartementet, och med frågor som handlade om kulturarv, ett område jag redan hade fleråriga erfarenheter från. Under en period arbetade jag dessutom under Carl Gustaf Andrén i 1997 års Steriliseringsutredning.

Efter utredningsåren kom jag till Lund och en forskarassistenttjänst. Här har jag också stannat för att arbeta med forskning, undervisning, administration och samverkan. Forskningsmässigt har jag rört mig i flera empiriska fält. Förutom medicinhistoria har jag genomfört undersökningar om kulturarv, mediehistoria och mobilitetsstudier. Gemensamt för dessa forskningsinsatser är att de har tagit utgångspunkt i historiska perspektiv.

Glädjen var mycket stor hos mig och mina etnologikollegor när vi 2012 fick frågan om att delta i forskarskolan. Omedelbart var vi förstås glada över att kunna få lysa ut ytterligare en doktorandtjänst. Men minst lika viktigt var, och är, möjligheten att ge våra doktorander möjligheten att ingå i fler akademiska nätverk och vetenskapliga samtal i allmänhet och i en miljö byggd på historiska ämnens samverkan i synnerhet.

I forskarskolan hamnar både doktoranden och handledaren i en produktiv, stimulerande och utvecklande miljö som kretsar kring historiska perspektiv. Doktoranderna springer ju inte endast ur historieämnet utan också ur andra historiska discipliner, varav några numera ingår i forskarskolan. Dessutom ingår ju också fler lärosäten än Lunds universitet. Härutöver finns det goda möjligheter till internationella utbyten. Det är genuint berikande. Mångvetenskap och samverkan över gränser handlar ju som bekant inte om att bli som de andra utan snarare om att bidra med de disciplinära perspektiv, handlag och kunskaper man kommer in med. Från en sådan synvinkel tror jag att vi etnologer kan bidra med delvis annorlunda historiska teman, perspektiv och arbetssätt. I den utsträckning som jag har deltagit i seminarieverksamheten och kursgivningen har jag kunnat se ett stort intresse för just utbytet mellan discipliner med avseende på hur man ställer frågor, vilka källor som används, teoretiska begrepp, ämnestraditioner et cetera. 

För min del har våra doktorander varit nyckeln in till forskarskolan. Jag har haft nöjet att handleda en doktorand fram till disputation och handleder sedan 2019 en annan doktorand med lika stort nöje – båda har aktivt tagit del av forskarskolans verksamhet. I framtiden hoppas jag givetvis att vi etnologer spelar en fortsatt aktiv roll i forskarskolan. Det är inte svårt att inse utmaningarna som samarbetet mellan många ämnen och lärosäten innebär. Men det är heller inte svårt att inse att dessa samarbeten är den livsluft som forskarskolan lever i och av.

2021-04-08

Inlägget postades i

doktorand forskarutbildning

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Emma Severinsson

Emma Severinsson var doktorand i historia 2013–2018, antagen i Lund. För henne var doktorandtiden en tid av stimulerande forskningssamtal, goda vänskaper och engagemang i frågor om jämställdhet och psykisk hälsa. Men den var också – inte minst viktigt – en värdefull övning i att utmana sig själv och våga.

Jag disputerade i oktober 2018. Min avhandling har titeln Moderna kvinnor. Modernitet, femininitet och svenskhet i svensk veckopress 1920–1933 och handlar om hur det internationella fenomenet moderna kvinnor togs emot, debatterades och formerades i en svensk kontext. 

Jag blev doktorand i Nationella forskarskolan i historiska studier 2013. Under min doktorandtid läste jag flera kurser, deltog i internaten och var doktorandrepresentant i samarbetsrådet. Som doktorandrepresentant drev jag frågor om jämställdhet och doktorandernas psykiska hälsa. Internaten innehöll givande seminarier och väldigt trevliga sociala aktiviteter men det var också en tillgång att få lära känna ett så stort nätverk av historiker. Det har jag haft stor nytta av i efterhand. Det var också en bra övning att lägga fram texter i sammanhang utanför institutionen i Lund. När jag var ny doktorand var jag så nervös på de högre seminarierna att jag satt på mina egna händer för att de skakade. Genom att jag utmanade mig själv och ofta lade fram texter avdramatiserades situationen och förberedde mig för slutseminariet och disputationen.

Seminarierna inom forskarskolan var extra givande eftersom det deltog forskare med olika inriktningar och från andra universitet och högskolor. Allra mest betydde de informella mötena. Det var givande att lära känna doktorander från andra lärosäten och dela alla de erfarenheter som doktorandtillvaron innebär, både de positiva och de negativa. Genom forskarskolan har jag fått nära vänner vilket betyder mycket. Jag har många fina minnen från de olika internatet inom forskarskolan och saknar fortfarande att träffa de som var aktiva samtidigt som jag. En av de roligaste erfarenheterna var att anordna workshops om modehistoria ihop med andra doktorander. Vi kunde hjälpa varandra att utveckla våra projekt men bjöd också in forskare som kommenterade våra texter och presenterade sin egen forskning. 

För ungefär ett år sedan fick jag ett lektorat i modevetenskap, vilket jag drömde om under nästan hela doktorandtiden. På modeprogrammet undervisar jag bland annat i historia, modehistoria, på teorikurser och uppsatskurser. Min forskning just nu handlar om folkhemmets mode och jag har sakta börjat arbeta med min andra bok. Jag har ett projekt om Svenska herrmoderådet och ett om svenska modetidningar under 1900-talet.

2021-03-29

Inlägget postades i

doktorand forskarutbildning internationalisering

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar
Nyare inlägg Äldre inlägg