Tommy Gustafsson var doktorand i historia i Lund 2003–2008. Hans avhandling var det första större historievetenskapliga arbete som använde populär spelfilm som primärt källmaterial. Tommy är nu professor i filmvetenskap vid Linnéuniversitetet och han är tacksam för de möjligheter forskarskolan gav honom, både att skapa viktiga internationella nätverk och att få en inblick i hur akademin fungerar.
Jag tillhör den tredje generationens forskarskoledoktorander och var med andra ord en del av de stora kullarna om 10–12 doktorander som antogs i samband med att forskarskolan fortfarande var ny och hade, som det föreföll, obegränsat med resurser som materialiserade sig i nya datorer, kontorsplats, ett digert kursutbud, flotta internat och inte minst möjligheten att söka och alltid erhålla pengar till nationella och internationella konferenser samt en termins internationellt utbyte som jag tillbringande vid University of East Anglia i Norwich hösten 2007. Detta lade grunden till nationella såväl som internationella kontaktnät och samarbeten som jag drar nytta av än idag.
Avhandlingen, En fiende till civilisationen: manlighet, genusrelationer, sexualitet och rasstereotyper i svensk filmkultur under 1920-talet, utgjorde det första större arbetet inom svensk historievetenskap som använde den populära spelfilmen och kulturen kring denna som primärt källmaterial och här skrev jag om stora delar av den filmvetenskapliga historieskrivningen kring denna mytomspunna period. Boken erhöll STINT/RJ:s stora översättningspris Pro Lingua 2009 och gavs i redigerad form ut i USA under titeln Masculinity in the Golden Age of Swedish Cinema: A Cultural Analysis of 1920s Films.
Mitt valda ämne var tvärvetenskapligt och det fanns vid den tiden ett visst motstånd inom svensk historievetenskap mot att använda populärkultur som källa. Historisk tidskrift vägrade exempelvis först att ta in min kanske mest lästa artikel, ”Filmen som historisk källa”, med hänvisning till att filmen var en konstart och inte ett pålitligt källmaterial. Forskarskolan skapade dock med sin pluralistiska forskningsmiljö utmärkta förutsättningar för att växa både som människa och som forskare. Dels på grund av dess storlek som innebar ett storskaligt seminariesammanhang med flera seminarier varje vecka där ens texter diskuterades och dissekerades utifrån alla tänkbara perspektiv och tidvis på ett ganska hårt sätt. Jag deltog därtill i både film- och genusvetenskapens seminarier. Dels eftersom doktoranderna fick tillgång till tre handledare, i mitt fall Kristian Gerner, Erik Hedling och Irene Andersson, som på radikalt olika sätt bidrog till att utveckla mig som forskare och som lärde mig hur akademin fungerade utanför ”Barnkammaren”, som vi i tredje generationen ironiskt hade döpt vårt gemensamma kontorsrum till.
Efter disputationen har jag i min forskning fortsatt att använda film- och tv-mediet som mina primära källmaterial, alltid utifrån ett historievetenskapligt perspektiv. Den internationellt gångbara kombinationen av historia och rörliga bildmedier har tagit mig ut i världen där jag bland annat varit gästforskare vid University of Rwanda i Kigali och Arizona State University i Phoenix. Utan de möjligheter som forskarskolan erbjöd hade jag aldrig hamnat där jag är idag och det kommer jag alltid att vara tacksam för. Jag kommer fortfarande ihåg när jag med klappande hjärta, endast en månad in i doktorandtiden, gick in till dåvarande studierektorn Lars Edgren och frågade om jag möjligtvis kunde få ett litet resebidrag för att åka till en stumfilmskonferens i Pordenone. ”Självklart!”, var svaret och därefter började det stora äventyret.