Forskarutbildningen är en erfarenhet som rymmer mycket mer än dess slutprodukt, avhandlingen. Den rymmer undervisning, breddande och specialiserande kurser, workshops, inspirerade samtal, mindre inspirerande byråkratiska obegripligheter att förhålla sig till, seminariediskussioner utifrån lyckade och misslyckade presentationer av texter, ändlösa möten med återkommande diskussionspunkter och, inte minst, timme efter timme ensam framför datorns ordprocessor frustrerad över det där stycket som aldrig riktigt vill sitta ihop. Bruno bloggar på https://efterhumanismen.com/
Visst fan kan man bli tokig. Men tack och lov finns det platser där vi doktorander ges möjlighet att utbyta frustration och lärdomar med varandra. Forskarskolan i historiska studier har varit en sådan plats och därmed också en central del av min doktoranderfarenhet. Dess två årliga internat har varit sociala höjdpunkter som gett näring åt mina breda humanistiska intressen genom den insikt jag fått i andra doktoranders arbete under olika delar av avhandlingsprocessen. Jag har både inspirerats och förfasats över andras texter och hoppas att andra både inspirerats och förfasats över mina. Man ska inte underskatta att förfasas. Ofta när jag opponerat på en text under något av forskarskolans internat och har tänk saker som: ”Teori, metod och frågeställningar hänger ju inte alls ihop,” eller: ”Det framgår ju inte varför denna forskning är meningsfull och för vem” så har jag sekunden efter tänkt: ”Helvete, detsamma kan ju sägas om min egen text!” Tillbaka till skrivbordet! Writing is rewriting. Try, fail. Try again, fail better. Visst blir det bättre, men int’ blir det bra. Forskningsprocessen är ett ständigt misslyckande och till slut får man nog – då är det dags att disputera.
Jag börjar få nog (och slut på pengar) och har målet inställt på disputation i december. Det är då fem år sedan jag påbörjade forskarutbildningen i idé(- och lärdoms)historia i Lund. Under hela perioden har jag varit en del av forskarskolan, där jag läst kurser, varit på återkommande internat, åkt på skrivbordsbyte i York, och tillsammans med Jens Norrby (GU) arrangerat en workshop. Genom forskarskolan har jag fått både vänner, fina minnen och värdefulla synpunkter på förvirrade utkast till min framväxande avhandling. Avhandlingen handlar om arvet efter den filosofiska idealismen i England och USA decennierna kring förra sekelskiftet, exemplifierat utifrån R. G. Collingwood och John Dewey, två personer som gett mig möjligheten att tänka kring filosofins, estetikens, vetenskapens och historiens funktioner och relation till varandra, både utifrån ett existentiellt och samhälleligt perspektiv. Den syntetiska ansatsen till kunskap och viljan att föra filosofi och historia, teori och praktik, närmare varandra är ett kall jag delar med min avhandlings huvudpersoner.
Jag kommer nog aldrig att älska min färdiga avhandling, men jag älskar den lärorika process som genererat den och som gör att jag önskar att jag nu kunde börja om forskarutbildningen för att ta vara på alla de lärdomar doktoranderfarenheten gett mig. L’esprit d’escalier kallas det visst, och i vissa fall är det nog bra. Efterklokheten som ett kvitto på att man trots allt kanske blivit lite klokare fast det ibland känns som att man inget begriper. En känsla som i sig är uttryck för den ständiga strävan att vilja begripa som gjorde att jag hamnade på Lunds universitet som doktorand i idéhistoria och som del av forskarskolan i historiska studier i första taget.