Victoria Höög är docent i idéhistoria vid Lunds universitet och har varit engagerad i forskarskolan sedan 2016. Som handledare till en ny doktorand blev hon förtjust över alla möjligheter som stod till buds i form av internat, kurser och internationella utbyten. Dessutom har hon fått upp ögonen för den intressanta dynamik som uppstår i ett tvärvetenskapligt sammanhang och som lovar gott inför framtiden.
Under 2014 öppnades forskarskolan upp för doktorander med hemvist utanför de historiska institutionerna i Lund, Malmö, Södertörn och Göteborg. Glada blev vi idéhistoriker som i mer än ett decennium sneglat på den framgångsrika forskarskolan. Som teoretiskt ämne har de lundensiska idéhistorikerna gott självförtroende, men ifråga om organisation och kvantitet i forskarutbildningen har vi inte kunnat mäta oss med Lundahistorikerna. När jag blev handledare för en ny doktorand i september 2016 innebar det tillgång till hela forskarskolans rika utbud av kurser, internat, så kallade skrivbordsbyten och stipendier. Sedan dess har samtliga idéhistoriska doktorander i Lund deltagit i verksamheten. Som handledare blev jag förtjust. Genom forskarskolan fick de idéhistoriska doktoranderna tillgång till en verksamhet jag inte ens kunde föreställa mig under den egna doktorandtiden då ensamarbetet var legio och motiverades med elitistiska argument.
Ganska omedelbart såg jag vilken fröjd och nytta doktoranderna hade av verksamheten. Vid det första internatet i januari 2017 på Stiftsgården Åkersberga i Höör, umgicks doktoranderna självklart över ämnesgränserna. Den ombonade salongsmiljön med djupa lädersoffor användes flitigt av oss alla både morgon, middag och kväll. Umgänget fick också ett vetenskapligt djup genom att varje nyantagen doktorand presenterade sitt avhandlings-PM och fick det kommenterat av två andra doktorander vid ett mer än timslångt seminarium. Imponerad blev jag också över hur forskarskolans ledning aktivt såg till att alla doktorander fick tillfälle att yttra sig och uppmärksammade att talföra personer inte tog över. En självklarhet var också att doktorander yttrade sig först och därefter vi andra. God seminariekultur har det talats mycket om inom akademin i mer än tjugo år, men sällsynt så framgångsrikt praktiserad. Sannolikt har det lyckade resultatet att göra med kombinationen av intellektuell och social kultur som varit ett kännetecken för forskarskolans verksamhet. Barbro Bergner måste nämnas, den ansvariga för alla fina internat i miljöer som visar respekt för deltagarna genom den goda standarden. I de utdöda postseminariernas tid har forskarskolan gett en unik möjlighet för umgänge såväl med lokala kollegor som utsocknes och utflyttade yrkesfränder.
Till sist något om ämnesidentiteter, ett tema som forskarskolan gett mig anledning att fundera över. Verksamheten har varit präglad av den kulturhistoriska dominansen inom historieämnet vilken inte lämnat lika djupa spår inom idéhistoria. Filosofihistoria, vetenskapshistoria och politisk idéhistoria med betoning på tankeinnehåll har fortsatt format undervisning och forskning i Lund på ett avgörande sätt. Mötet med historiekollegor har visat att de gemensamma plattformarna av teori och metod är olika, men samtidigt att det humanistiska området befinner sig i en fas där förutsättningarna för diskussion är stora. Nya perspektiv som integrativ humaniora och kunskapshistoria har vitaliserat historiker och idéhistoriker. Må forskarskolan fortsätta att vara en mötesplats och katalysator för all intressant historia som framtiden bringar!