Bonnie Clementsson var doktorand i historia vid Lunds universitet 2012–2016. När hon inledde sin forskarutbildning kändes det som att kasta sig ut på djupt och främmande vatten. Under åren som doktorand fick hon ständigt utmana sina gränser genom att lägga fram texter, åka på internationella konferenser, presentera på engelska och föreläsa för allmänheten. Forskarskolan bidrog inte bara till att hon blev en kunnigare historiker, utan också en tryggare och starkare människa.
Det var med en känsla av bävan som jag påbörjade min doktorandutbildning på Lunds universitet i februari 2012. Att ge sig i kast med att skriva en hel avhandling var lite som att kasta sig ut på djupt okänt vatten. Jag kände mig liten, blyg och osäker men också försiktigt förväntansfull och beredd att ta mig an uppgiften. Jag visste vad jag ville åstadkomma och lade tidigt upp en tidsplan för min forskning. Första året läste jag in alla högskolepoäng jag behövde och sedan bet jag tag i mitt källmaterial.
Forskarskolan blev inträdesbiljetten till en helt ny akademisk och vetenskaplig gemenskap. Tidigare hade jag mest suttit ensam på min kammare och läst mina kurser och skrivit mina uppsatser. Nu öppnades en värld av seminarier och internat där möjligheten till samtal och diskussion aldrig sinade. De mer formella mötena kompletterades av informella fikapauser och lunchmöten där samtalen fortsatte att kretsa kring forskning, teorier och tolkningar.
Jag minns med värme alla internat som arrangerades av forskarskolan och bokades av Barbro Bergner på Skånes fina kursgårdar och slott. God mat och vackra omgivningar gav en känsla av avkoppling samtidigt som det vetenskapliga samtalet fortlöpte utan avbrott. Jag fick också vara med på de första internationella utbytena som forskarskolan arrangerade. Först fick vi besök i Lund av doktorander från York och året därpå åkte vi till York och besökte deras vackra universitet. Varje möte, varje text och varje presentation kändes som en utmaning, men också som en väg till ökad kunskap. Den text jag lade fram på forskarskolans internationella internat blev senare min första artikel på engelska.
Även skrivbordsbytet som forskarskolan erbjöd hade stor betydelse för mig. Jag tillbringade ett par veckor i Stockholm och året därpå ett par veckor i Göteborg. Genom att tillbringa några veckor på respektive institution fick jag tillfälle att lära känna de som jobbade där lite närmare och på eftermiddagar och kvällar kunde jag smita iväg till ett arkiv och fotografera mer källmaterial. Under doktorandtiden presenterades jag också för ”premods”, ett doktorandnätverk skapat av Stina Karlgren i Umeå, för de som intresserade sig för premodern history. Vi träffades en gång om året för att ta del av varandras forskning och utbyta erfarenheter med varandra.
Genom forskarskolan har jag fått inblick i, och kontakt med, en akademisk värld, där tankar och idéer byts på ett konstruktivt sätt. Jag har också gång på gång fått möjlighet att utmana mig själv och att växa som människa och historiker. Jag var osäker och nervös första gången jag presenterade min forskningsplan på forskarskolans introduktion, första gången jag presenterade en text på ett seminarium, första gången jag deltog ensam på en internationell konferens, första gången jag presenterade på engelska, första gången jag talade inför allmänheten. Varje nytt moment gjorde mig osäker, men genom att förbereda mig väl och ta mig igenom helskinnad, byggde jag upp min erfarenhet och min säkerhet. Tack vare forskarskolan är jag idag inte bara en kunnigare historiker, jag är också en starkare och tryggare människa.