Jubileumsblogg 2001–2021

Nationella forskarskolan i historiska studier firar 20 år!

Visa rutor

Hugo Nordland

Hugo Nordland var doktorand i historia i Lund 2010–2015. Efter disputationen kände han sig lockad att arbeta med historia utanför universitetet och började söka jobb. Femtio ansökningar senare utan en enda intervju var han nära att kasta in handduken. Då dök det gyllene tillfället upp. Nu arbetar Hugo i mediebranschen – sedan några år som redaktör på Historiska Media – och han uppmuntrar alla doktorander att odla kontakter utanför akademin – man vet aldrig när tillfället dyker upp.

Med sprudlande entusiasm började jag som doktorand hösten 2010. Avhandlingsprojektet hade jag tjuvstartat på och en stor del av källmaterialet var redan insamlat. Det skulle handla om svenska officerares känsloliv under 1700-talet. Bara att sätta igång.

Att doktorera tillsammans med flera andra är få förunnat. I Sverige är det snarast norm att de forskarstuderande inom humaniora inte är fler än två–tre per institution, ibland ännu färre. Med andra ord måste det rika utbyte med seminarier, diskussioner och träffar som forskarskolan tillhandahöll betraktas som ett privilegium att få ta del av. Särskilt givande var de informella utbytena: luncherna, kaffepauserna, middagarna och samtalen över ett glas vin på internatkvällarna. Här var det inte bara idéer om forskningsdesign som tog form, utan också vänskaper och kontaktnät. Med tiden brottades jag dock alltmer med den återkommande frågan: Var forskarlivet trots allt rätt för mig?

Jag började sondera arbetsmarknaden utanför universitetet, men runt femtio jobbansökningar senare hade jag inte fått en enda intervju. Livskrisen hade närmast blivit ett faktum när platsannonsen dök upp i flödet som en blixt från klar himmel. Tidskriften Militär Historia sökte en ny chefredaktör.

Hjälpt av min skickliga coach från Trygghetsstiftelsen utarbetade jag en välsminkad ansökan. Inte med ett ord adresserade jag det krav på ”mångårig erfarenhet av tidskriftsproduktion” som stod på annonsens första rad. Jag hade dock skrivit artiklar för tidningen vid sidan av avhandlingsarbetet och skulle dessutom snart vara disputerad inom ett militärhistoriskt ämne. En förlösande känsla infann sig när jag efter två intervjuer läste mailet från förlagschefen där han erbjöd mig tjänsten.

Så hamnade jag alltså i mediebranschen. Från att ha varit van vid deadlines som ofta sattes månader eller till och med år fram i tiden skulle jag nu leverera återkommande resultat med endast några få veckors mellanrum. Det var också svindlande att nu skriva för tusentals läsare, i stället för en mindre cirkel av forskare och studenter. Allt var nytt och spännande.

Min forskarbakgrund sågs emellertid inte som enbart positiv. Ganska snabbt förstod jag att som direktimporterad från universitetsvärlden hade jag en del att bevisa. Det är tyvärr så att det för många arbetsgivare framstår som riskfyllt att anställa en disputerad. Akademin skiljer sig ofta radikalt från övriga arbetslivet, där fokus oftare ligger på produktion än på att analytiskt bryta ner saker i sina beståndsdelar. Trots att jag var noga med hur jag uttryckte mig fick jag ofta höra: ”Hugo, nu blir det för akademiskt igen.” Så småningom hade jag anpassat mig tillräckligt, och kanske gjort lite avtryck, för att invändningarna skulle bli färre. Jag har fått bilden bekräftad av andra som gjort liknande resor, att det ofta tar två–tre år av arbetsliv innan en doktorsexamen börjar ses som enbart en resurs och inte på något plan som en belastning. Så länge kontakterna är få mellan akademi och arbetsmarknad kommer det nog att vara på det sättet. Det kan ta tid att bli helt accepterad, men det blir bättre.

Att räkna upp allt jag lärde mig under de tre åren som tidningsredaktör låter sig inte göras här. Men det var otroligt mycket. Sista året tillbringades i Danmark, sedan tidningens ägare Bonnier Publications valt att omlokalisera redaktionen dit. Jag hamnade förvisso i brännpunkten av Danmarks medielandskap och mötte otroligt kompetenta människor. Men en pendlartillvaro över sundet med småbarn hemma är ingen optimal situation. En lyckosam oktobereftermiddag 2018 tog jag kontakt med chefen för bokförlaget Historiska Media i Lund. Han sa först att han inte hade någon tjänst åt mig, men när vi lunchade några veckor senare erbjöd han mig ett spännande redaktörsjobb vid sittande bord. Jag var tillbaka i Lund.

Allt tydligare började jag nu märka hur attityden mot mig förändrades. Jag var inte längre värd att ta på allvar trots min akademiska titel utan i tilltagande grad tack vare den. Allt oftare blev jag konsulterad i olika frågor, ofta historiska sådana men också om mina försänkningar i forskarsamhället. Det vidsträckta kontaktnät jag byggt upp som doktorand blev en allt tyngre merit.

Ska jag dra några slutsatser kring vad forskarskolan betytt för min karriär är det nog just det. Visst var avhandlingsarbetet formativt och viktigt, men framför allt var det mötena som på sikt blev mest värdefulla. Varje gång jag får chansen rekommenderar jag doktorander att inte stänga dörren om sig och kedja fast sig vid datorn. Det är också viktigt att inte stirra sig blind på akademin som mötesplats. Doktorandtiden är ett unikt gynnsamt tillfälle att knyta kontakter med externa aktörer som museer, arkiv och förlag. Endast fantasin sätter gränser. Utan denna fantasi riskerar man, med alltför stort fokus på upptrampade stigar, att missa möjligheter som kan komma som en blixt från klar himmel. Även när skrivångestens piska kallar till pulpeten kan mingel bli en nyckel till framgång.

2021-03-25

Inlägget postades i

doktorand forskarutbildning Historisk Media internat

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Magnus Linnarsson

Magnus Linnarsson var doktorand i historia 2006–2010. När han blev antagen vid Södertörns högskola flyttade han sina bopålar från Skåne till Stockholm, där han sedan blivit kvar. För honom var forskarskolan inte minst en välkommen möjlighet att ha kontakt både med sin nya och sin gamla forskningsmiljö. Som forskarskolans tjugofemte doktorand att disputera blev han förärad en rejäl spettekaka, heroiskt transporterad (i helt skick!) från Lund till Stockholm av forskarskolans ledningsgrupp.

Telefonen ringde den 17 maj 2006. I andra änden fanns Kekke Stadin, professor i historia på Södertörns högskola, som meddelade att jag var aktuell för en doktorandtjänst inom Nationella forskarskolan i historia. Omtumlad av beskedet tackade jag ja, packade lådorna och flyttade från Skåne till Stockholm. Ett beslut jag inte ångrat.

Hösten 2006 var forskarskolan en intensiv och dynamisk miljö att kliva in i. Det är i alla fall så jag minns det i efterhand. Vi var tolv doktorander som började vår utbildning samtidigt och de inledande kurserna blev därför både välbesökta och intensiva. För egen del läste jag min grundutbildning i Lund och blev doktorand på Södertörns högskola inom ett projekt om kommunikationer i östersjöområdet. Det betydde att jag bytte till en ny forsknings- och högskolemiljö, samtidigt som jag genom forskarskolan behöll min kontakt med Lund. Förmodligen överdriver jag såhär efteråt det rosenskimrande intrycket, men det känns som att anknytningen till både Lund och Södertörn var en stor fördel för mig personligen. 

Bland det jag minns som ett av de viktigaste, och också roligaste, inslagen från forskarskolan var de återkommande internaten. Jag uppskattade dem alltid mycket och deltog vad jag kan minnas på samtliga som erbjöds. Kombinationen av vetenskapligt program och sociala aktiviteter gjorde dessa träffar till en av de stora styrkorna med forskarskolan under min tid som doktorand. Eftersom forskarskolan bestod av flera lärosäten blev det naturligt att ha kollegor runt om i landet och seminariediskussionerna begränsades därför inte till ett dominerande perspektiv vid en institution eller från en viss grupp av forskare. Detta tror jag är en av de stora poängerna med forskarskolan också framöver. I takt med att antalet doktorander i historia tenderar att bli färre ger forskarskolan en utmärkt möjlighet att skapa större doktorandkollektiv, göra bättre kurser och bredda erfarenhetsutbytet under forskarutbildningen. Det är inte för inte som organisationsmodellen har kopierats i andra sammanhang.

Avslutningsvis en liten anekdot. När jag disputerade i oktober 2010 gjorde jag det som forskarskolans doktorand nummer tjugofem. I det ursprungliga uppdraget när forskarskolan etablerades stod att målet var att utbilda tjugofem doktorer i historia. För att uppmärksamma händelsen (att det blev just jag var naturligtvis en slump) åkte forskarskolans ordförande Hanne Sanders och utbildningskoordinator Charlotte Tornbjer till Stockholm för att övervara min disputation. Deras största bedrift bestod emellertid i att i oskadat skick transportera en rejäl spettekaka på tåget från Lund till Stockholm, för att avnjutas till kaffet efteråt! Skånska bakverk i Stockholm. Det blir inte mycket bättre.

2021-03-22

Inlägget postades i

Charlotte Tornbjer doktorand Hanne Sanders nätverk

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Lovisa Olsson

Lovisa Olsson är doktorand i historia vid Södertörns högskola sedan 2017. För henne är forskarskolan viktig inte minst som forskningsnätverk, ett sammanhang där hon kan träffa andra med liknande ämnen och intressen. I en forskarvardag som lätt kan bli ensam är det värdefullt att bli påmind om att det finns en värld utanför, en värld där människor tycker att det man gör är både intressant och viktigt.

Jag är doktorand i historia vid Södertörns högskola och skriver min avhandling om 1500-talets handelsnätverk över Östersjön. Nu befinner jag mig i mitten av mitt avhandlingsarbete och det betyder att jag spenderar mycket tid med mina källor. Att arbeta med gamla rättegångsprotokoll och stadsböcker kan vara ensamt och det är viktigt att med jämna mellanrum bli påmind om att det finns ett intresse för det man gör och andra människor som arbetar med liknande saker. Därför är det värdefullt för mig att få chansen att träffa andra doktorander och forskare som delar eller åtminstone kan förstå mina forskningsintressen, så att jag kan få kommentarer som hjälper mig att inte fastna i källorna och missa skogen för träden. Eftersom Södertörns högskola är en liten forskningsmiljö och många av mina kollegor här arbetar med ämnen som ligger ganska långt ifrån mitt, så bidrar forskarskolan på så vis med ett större sammanhang för mig och mina doktorandkollegor på högskolan. 

Tiden med forskarskolan har gett många fina minnen. Särskilt minns jag de fantastiska internaten som hölls på teorikursen under mitt första år som doktorand, det var verkligen ett privilegium att få möjlighet att lära känna de doktorander som började samma år, i vackra miljöer och med många intressanta diskussioner och roliga samtal som följd. Även det internationella internatet på Bäckaskogs slott 2018 är värt att nämna som inspirationskälla. Dels var det härliga dagar i trevligt sällskap på en mycket vacker plats, dels bjöd internatet på intressanta internationella gäster. Särskilt Mark Roodhouses presentation av sin nätverksbaserade forskning kring Londons undre värld blev en inspiration för mig i hur man kan arbeta kring nätverk. Dessutom gav de internationella gästerna goda, och för mig delvis nya, råd och förslag till hur man ska tänka och positionera sig när det gäller internationell publicering.

För framtiden tror jag att forskarskolan har hjälpt – och kommer att hjälpa – mig att bygga nätverk, nå ut till fler med min forskning samt få större insikter i vilka möjligheter som finns och i vad som pågår i den större forskarvärlden. Jag har inte bestämt vad jag vill göra när disputationen är avklarad, det finns så mycket jag tycker är roligt. Både att forska, att undervisa och att söka mig tillbaka till museivärlden som jag kom ifrån och där arbeta mot en bredare allmänhet, är lockande. Jag hoppas på att kunna hitta vägar att förena alla dessa intressen och vill gärna ta med mig mina kontakter från forskarskolan in i den framtiden. 

2021-03-18

Inlägget postades i

doktorand Södertörns högskola Universität Bielefeld University of York

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Henrik Rosengren

Henrik Rosengren var doktorand i historia 2002–2007, antagen i Lund. För honom blev forskartiden ett lite oväntat karriärsbyte – han hade aldrig tänkt sig att doktorera i historia men blev uppmuntrad att söka och kom in, något han aldrig ångrat. Tiden i forskarskolan gav mersmak och Henrik återvände inte till sitt gamla jobb som lärare – idag är han prefekt vid Historiska institutionen i Lund. 

Jag tillhör den andra generationens forskarskoledoktorander. Jag antogs 2002 och disputerade 2007 på en biografiskt inriktad avhandling om tonsättaren och musikskribenten Moses Pergament. För mig ledde forskarskolan till att jag bytte karriär, från gymnasielärare till akademiker. Jag hade aldrig tidigare föreställt mig att jag skulle doktorera men blev uppmuntrad av mina handledare och forskarskolans dåvarande studierektor Lars Edgren att söka, och för denna uppmuntran är jag mycket tacksam. Den akademiska världen är speciell och kanske en miljö som man kan ha alltför stor respekt för, i bemärkelsen att respekten kan vara hämmande för att överhuvudtaget söka sig till den. Jag har aldrig ångrat mitt yrkesval och de fem åren i forskarskolan var oerhört roliga och utvecklande för mig. Åren gav mig otaliga tillfällen att träffa kreativa och tänkande människor, resa runt i landet, ta del av fina konferensanläggningar, utveckla mitt skrivande och tänkande och min förmåga att såväl muntligt som skriftligt problematisera och argumentera. Forskarskolan innebar också oöverträffade möjligheter att knyta kontakter och skapa nätverk, odla vänskaper och lära känna andra akademiska miljöer än lundamiljön.

Under min tid som doktorand hade jag förmånen att tillsammans med Johan Östling arrangera en konferens om biografiskrivande som senare ledde till en antologi, ett initiativ som hade varit betydligt mer omständligt och kanske omöjligt att genomföra om det inte vore för det stöd vi fick från forskarskolan. Vi fick inte bara ovärderlig praktisk hjälp i själva konferensarrangemanget utan också ekonomisk stöttning. Som noviser i sammanhanget uppmuntrades vi att genomföra konferensen och erhöll ovärderliga tips från de mer garvade seniora lärarna inom forskarskolans krets. För mig blev detta en ögonöppnare och jag insåg vilka intellektuella och erfarenhetsmässiga resurser som är samlade under forskarskolans breda tak och som under alla år utgjort fundamentet i verksamheten. 

I efterhand kan jag tycka att jag borde deltagit i fler sammanhang än jag gjorde, huvudsakligen i syfte att bredda min kompetens. Att skriva avhandling är oftast en mycket specifik verksamhet. Avhandlingsgenren är en egen genre med unika krav och förutsättningar, det du skriver om i regel smalt och specificerat. Prioriteringen under forskarutbildningen ska förstås vara att skriva klart avhandlingen men som färdig doktor, reda att kasta sig ut i projektansökningsracet, i undervisningssammanhang eller i världar utanför den akademiska, inser man snart betydelsen av färdigheter som inte är specifikt förknippade med att skriva avhandling. Forskarskolan erbjuder inblickar i många av dessa färdigheter och en möjlighet att bredda sig, både ämnesmässigt och färdighetsmässigt.

Något som har blivit mer framträdande sedan jag var doktorand är internationaliseringen, vilken främst kännetecknats av samarbetet med universiteten i York och Bielefeld, men också av de internationella seminarierna, stöden för internationell publicering och möjligheterna till utlandsvistelser. Det internationella arbetet är viktigt och något jag hoppas forskarskolan kan vidmakthålla och utveckla också i framtiden.

Den öppenhet som präglade och fortfarande präglar samarbetet och verksamheten i stort är förstås helt avgörande för att det hela ska fungera. Som delaktig inom forskarskolan ska man försöka ta tillvara de möjligheter som erbjuds. Hela verksamheten vilar på engagemang, deltagande och initiativ. Här har inte bara de forskarstuderande en nyckelroll utan också seniorer och handledare. Och det är förstås detta engagemang som gjort forskarskolans tjugoåriga verksamhet till en succé och det är också detta engagemang som ska bära dess verksamhet mot ytterligare framtida framgångar.

2021-03-15

Inlägget postades i

forskarutbildning nätverk Universität Bielefeld University of York

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Ylva Haidenthaller

Ylva Haidenthaller är doktorand i konsthistoria och visuella studier vid Lunds universitet. Gåtfulla medaljer lockade henne från Uppsala till Lund och till ett avhandlingsprojekt om tidigmodern visuell kultur. Som konsthistoriker har Ylva ofta behövt positionera sig i forskarskolans tvärvetenskapliga miljö, vilket hon tycker har hjälpt avhandlingen framåt. När hon ser tillbaka på doktorandtiden är det ändå stunderna av social samvaro som hon minns bäst – på en terrass i Ljungskile, en krog i Gamla Stan, en ljunghed i Brösarp.

I samband med en praktiktjänst på Uppsala universitets myntkabinett våren 2012 fastnade jag för numismatik och medaljer. Det fanns, märkte jag, otroligt många frågetecken kvar inom fältet och inga tydliga svar, vilken gjorde att jag drogs djupare och djupare in i ämnet. Till slut bestämde jag mig för att själv försöka bidra till ökad kunskap och så blev jag också antagen till forskarutbildningen i konsthistoria i Lund. I januari 2017 flyttade jag så från en lärdomsstad till en annan och fick äntligen möjlighet att på heltid förkovra mig i tidigmodern visuell kultur. Mitt avhandlingsprojekt handlar om hur medaljer användes i Sverige från 1500-talet till slutet av 1700-talet och hur bruket kunde påverka medaljens yttre och materiella gestaltning.

I samma veva som jag kom till Lund nämnde min biträdande handledare att det fanns en forskarskola i historiska studier och undrade om jag ville delta. Han varnade mig för att andra doktorander hade tyckt att de obligatoriska kurserna var tämligen arbetsintensiva, men menade att det kunde vara en givande möjlighet. Jag tyckte att det lät som en kul idé. Som nyantagen på forskarutbildningen vill man ju göra allt – helst samtidigt.

Det blev som utlovat en arbetsintensiv första period med kurserna och alla resor fram och tillbaka till svenska lärosäten och herrgårdar, men det var samtidigt en otroligt rolig tid. För mig blev forskarskolan en kontaktyta för att träffa andra doktorander och forskare. Internaten generellt, och de gemensamma middagarna i synnerhet, har varit härliga tillfällen där jag har hittat oväntade vänner och inspiration.

Jag trivs i tvärvetenskapliga miljöer men för mig – jag var ofta den enda konsthistorikern – var dominansen av historiker tydlig. Det blev uppenbart att det trots alla likheter finns en hel del skillnader och missförstånd mellan ämnena, men detta var inte nödvändigtvis till min nackdel, utan har snarare bidragit till att jag tydligare positionerat mig och min forskning. Jag har framför allt uppskattat möjligheten att lägga fram texter för en bredare läsekrets och att därigenom få en mängd olika kommentarer från skilda perspektiv. De har ibland varit mindre relevanta, ibland genuint överraskande och genomtänkta. Jag blev ofta glad för att få möjligheten att diskutera, vrida och vända på problem, men lika irriterad när jag kände mig missförstådd eller inte lyckades få fram mina tankar. Men just de misslyckade svaren har i slutändan hjälpt mig att slipa mina argument och förbättra min avhandling.

Jag har under åren deltagit i flera internat, konferenser och reträtter och har haft möjlighet att samla på mig många minnen. Jag måste nog erkänna att de flesta är kopplade till de sociala sammanhangen före eller efter arbetet. Jag tänker på en kopp te på en terrass i Ljungskile med utsikt över havet, det var vårvinter och morgonsolen sken i mitt ansikte. Jag minns diskussioner om avhandlingsskrivandet med doktorander från York och Bielefeld, när vi satt på en liten avskild krog i staden, eller en snöig luciakväll i Gamla stan efter en heldag med seminarier på Södertörn. Likaså minns jag en vandring till fyren på Kullaberg med samtal om livet som doktorand och den fantastiska ljungheden och måltiderna på Drakamöllan.

Nu lider min tid som doktorand snart mot sitt slut. Sammanhangen med forskarskolan har varit en välkommen del i denna tid. De har höjt kvalitén på min avhandling och bidragit till att jag har utvecklats som forskare.

2021-03-11

Inlägget postades i

Lunds universitet tvärvetenskap Universität Bielefeld University of York

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Martina Böök

Martina Böök är doktorand i historia vid Linnéuniversitetet sedan 2015. Här berättar hon om sina erfarenheter som doktorandrepresentant i forskarskolans samarbetsråd och några av de nya aktiviteter och förändringar som doktoranderna initierat. Martina understryker vikten av att tillhöra en generation – de doktorander som antogs samtidigt som hon har följts åt och är aldrig längre bort än ett telefonsamtal.

Jag är doktorand sedan 2015 och undersöker hur vi kan förstå varför allmogen i vissa områden klädde sig mer konservativt än på annat håll under perioden 1750–1850. Kläderna hade vid denna tid sannolikt en större betydelse än idag eftersom de var en stor ekonomisk post och gav möjlighet att visa sig själv och andra vilka olika kapital man besatt. I bouppteckningar finns männens och kvinnornas ”ifärdskläder”, det vill säga, gångkläder, nedtecknade. Dessa analyserar jag för att förstå individernas förhållande till sina kläder, vilka val de gjorde och hur dessa val förhöll sig till sin samtid. Utifrån teorier hämtade från etnologi och kulturhistoria kan jag se att människorna valde att behålla en mer ålderdomlig stil men att det också skedde en förändring, fast på den lokala gruppens villkor. Hur det lokala samhället samverkade med kläderna kommer belysas i avhandlingen.

Under min doktorandtid har jag både undervisat och arbetat administrativt, vilket gett mig många inspirerande och insiktsfulla stunder. Jag finner en sådan glädje i att få undervisa, speciellt som jag är lärare i botten. Jag har undervisat på flera kurser och i ämnen som historia, religion, bibliotek- och informationsvetenskap samt musikpedagogik. Inom historia ligger min tyngdpunkt på lärarutbildningen och då främst de tidigare åren, eftersom jag har erfarenhet därifrån. Administrativt har jag framför allt varit mycket aktiv som doktorandrepresentant i fakultetsstyrelsen på Linnéuniversitetet och doktorandrepresentant för samma universitet i forskarskolan. 

Jag hade turen att rätt så tidigt bli doktorandrepresentant i forskarskolan. Detta har gett mig en fin inblick i hur samarbetet fungerar mellan de olika högskolorna. Som doktorandrepresentant har jag deltagit både i samarbetsrådet och i dialogmötet med ledningen. Jag har nu avverkat fem år som representant och det är alltid roligt att se hur idéer från oss doktorander i samarbete med ledningen tar form och genomförs, som till exempel mer geografiskt spridda kurser, bättre samtalsklimat på internaten, en större medvetenhet om psykiskt mående, mittavstämningar och skrivretreat. Genom min roll som representant har jag lärt känna många doktorander och seniora, vilket jag har haft glädje av.

Eftersom jag är i slutet på min forskarutbildning kan jag konstatera att jag har haft stor nytta av forskarskolan. Det har varit väldigt givande att tillhöra en generation; vi som började samtidigt har, enligt mig i alla fall, haft väldigt roligt tillsammans och vi är aldrig längre bort än ett mail eller telefonsamtal. Alla de kontakter jag fått genom forskarskolan skulle jag vilja lyfta som en stor fördel. På mitt första svenska historikermöte fick jag höra från en deltagare att det kan vara svårt när man inte känner så många – för min del handlade det snarare om att jag inte hann prata med alla. Jag har heller inte tagit några läskurser, det har funnits ett kursutbud i forskarskolan som jag har kunnat delta i.

Något jag vill rekommendera doktorander är att göra workshops. Detta gjorde jag med andra doktorander i början av min doktorandtid. Vi bjöd in föredragshållare som vi var intresserade av att höra på, i vårt fall på temat kläder och mode, och resultatet var väldigt givande. Det tyngsta och mest utmanande har för mig varit det internationella internatet, textinläsningen till del ett i teorikursen samt att på kort tid läsa in alla texter till internaten. Här har jag fått slita. Som avslutning vill jag säga att det finns många fina minnen från min tid i forskarskolan men att det jag framför allt minns är alla fina och roliga informella stunder, av vilka vissa inte ska sättas på pränt!

2021-03-08

Inlägget postades i

doktorand internat skriv-retreat

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Pavol Jakubec

Pavol Jakubec är doktorand i historia vid Göteborgs universitet sedan 2015. För honom har forskarskolan inneburit inte bara ett intellektuellt och socialt sammanhang, utan också en möjlighet att djupdyka i svensk historia och upptäcka olika svenska landsändar. Pavol berättar om en minnesvärd episod från den mest sydliga änden: dagen då himlen höll på att falla ner över Österlen.

Jeg ankom til Sverige, så som mange andre, på sensommer 2015. Også jeg ville starte et nytt liv i et nytt land. I motsetning til mange kom jeg utrustet med et fersk svensk identitet – forskarskolans doktorand, ansatt ved Göteborgs universitet. Forskarskolan og universitetet, nærmere sagt dets Institutionen för historiska studier, har på ulike måter forankret meg i et land som jeg har vært interessert i i lengre tid, men som jeg aldri før har besøkt. Instituttet har blitt mitt «hjemmebane», mens forskarskolan har vist meg i rike farger at det virkelig finnes et Sverige utenfor Västra Götaland og Bohuslän (dvs. langs Nettbuss 600-linjen som kjører mellom Göteborg og Oslo J) Dette har skjedd rent fysisk – hvor enn ellers ville jeg få anledning til gjentatte reiser til og rundt landets sørlige trakter? – men i enda større utstrekning intellektuelt.

Min egen reise med historiefaget begynte for en god del år siden. Likevel var det først her, på forskarskolans internater, der jeg leste meg fram til en fyldigere forståelse av mangfoldet som det byr på, tematisk, metodologisk og – for å ikke glemme livets farger – kulinarisk. Visst vil jeg gjerne få prate oftere om internasjonal samtidshistorie med mine doktorandkolleger, om ministrer og diplomater, avtaler og konvensjoner. Men dette kunne sannsynligvis bare skje på bekostning av den dypdykken i Sveriges historie som jeg fikk nyte godt av. Man kan vel lese Norstedts 10 tjukke bind isteden, skjønt dette ville være utrulig mindre morsom, ikke sant?

Det er meg en gledje at jeg møter mange kunnskapsrike og hyggelige kolleger, hver og én med sin unik erfaring og interesse for fortiden, nettopp gjennom forskarskolan. Jeg trives i dens imøtekommende klimat, og jeg er sikker på at mange andre trives her også. Når dette samarbeidet fyller 20 år nå, kan man påstå at det har skapt et felleskap, en liten «republic of letters» som forstår betydelsen av intellektuell samspill.

Doktorandlivet med forskarskolan leverer også overraskelser, av og til av noe irriterende slag. Jeg husker særlig godt en sånn.

Det nærmet seg teorikurset, på den sagnomsuste Drakamöllan, men først var det Påske. Der jeg kommer fra er Påske et viktig familiefest, og så dro jeg hjem for å være sammen med slekten i sirka en uke. Mens jeg fortsatt satt i Slovakia, regnet det e-poster med teorikurset i temafeltet. Jeg har ikke ignorert dem helt, men noen har jo gått tapt forbi meg. Så var det først på Drakamöllan at jeg fikk med at hver doktorand hadde fått tildelt to kollegers teoriskisser å kommentere på, kun en kaffepause før øvelsen skulle gå ut av stapel. Nå skal himmelen falle!, tenkte jeg. I all sjokk klarte jeg ikke finne noe nærmere om hvilke doktorandtekster ventet på mine ønskelig konstruktive tanker. Jeg åpnet alle samtidig på laptopen og forsøkte å lese raskt gjennom så mange som jeg kunne, i et desperat håp at jeg vil få noen poeng klare når det blir min tur. Jeg hadde flaks, den kom ikke straks, og skisseantallet minsket som tiden gikk. Da det var fire (?) stykker igjen, ble det kaffepause – og det ble sagd at jeg skal kommentere etter pausen på den og den skissen. Jeg var reddet!  

Min historie med forskarskolan gikk videre uten noe som helst havari. Slik lyder også min lykkeønske til forskarskolan, og til dem som sørger for dens velstand og framvekst – må den rulle på uten havarier! Det er ytterst viktig at den fortsetter som en platform, der yngre og erfarne forskere fra ulike miljøer møter hverandre i en regelmessig takt.

2021-03-04

Inlägget postades i

doktorand forskarutbildning internat PM-internat

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Carolina Jonsson Malm

Carolina Jonsson Malm var doktorand i historia 2006–2011, antagen vid dåvarande Malmö högskola. Hon minns forskarskolan som en pluralistisk och öppen miljö där det sällan rådde konsensus i diskussionerna och där det gavs rika möjligheter att vidga vyerna, få flervetenskaplig kompetens och odla fina vänskaper.

Jag disputerade 2011 på avhandlingen Att plantera ett barn: Internationella adoptioner och assisterad befruktning i svensk reproduktionspolitik. I avhandlingen problematiseras, utifrån feministiska och postkoloniala perspektiv, hur diskurser kring kön och sexualitet samt tillhörighet och ursprung påverkat lagstiftningen på det familjepolitiska området. 

Mycket har hänt sedan disputationen. Jag har flyttat runt en del (bland annat bodde jag ett år i Kanada), fortsatt mina studier (jag har numera en masterexamen i Kreativt skrivande och läser för närvarande vidare till skrivpedagog) och arbetat utanför akademin med både forskning och utbildning. Jag har också bytt forskningsfält från familjehistoria till kulturarv. En anställning som forskare inom kulturarvspedagogik vid Jämtlands läns museum och Riksarkivet i Östersund förde mig in på detta område och sedan var jag med och byggde upp en liknande FoU-miljö vid Kalmar läns museum och Linnéuniversitetet med inriktning mot tillämpad kulturarvsvetenskap.

Idag är jag tillbaka på Malmö universitet, där jag satt under doktorandtiden, men i rollen som forskningsrådgivare vid Grants Office. Tjänsten innebär dels att hjälpa forskare att utveckla sina projektidéer, skriva ansökningar och söka externa medel, dels att tillsammans med ledningen arbeta med forskningsstrategiska frågor och kompetensutveckling på universitetsövergripande nivå. Men jag kan inte låta bli att fortsätta att forska lite vid sidan om och är fortsatt engagerad i nätverk och projekt. 

En sak som var väldigt rolig med att vara doktorand inom Nationella forskarskolan i historia var att komma i kontakt med så många forskare som sysslade med så olika saker. Det enda som egentligen förenade oss var att vi utgick från ett historiskt perspektiv i vår forskning, men i övrigt skilde sig ämnen, tidsperioder, geografiska kontexter, teoretiska utgångspunkter och metodologiska tillvägagångssätt otroligt mycket åt. Våra internat och seminarier då vi träffades för att diskutera pågående forskning var därför alltid intressanta tillställningar med berikande och stimulerande samtal där det sällan rådde full konsensus. Denna pluralistiska forskningsmiljö tror jag har gett mig en ovanligt bred forskarutbildning och fått mig att trivas bra i flervetenskapliga sammanhang. Kulturarvsvetenskap är exempelvis ett mångfacetterat fält och jag har de senaste åren samarbetat mer med arkeologer, etnologer och konstnärer än med andra historiker, vilket har varit oerhört lärorikt och roligt. Nuförtiden ser jag kanske mig själv mer som en humanistisk forskare än som ”bara” historiker. 

Jag har massor med fina minnen från forskarskolan; resor, konferenser, middagar och fester, men det absolut bästa var ändå alla härliga människor jag träffade och fina vänskaper som jag fick – många som förhoppningsvis kommer att bestå livet ut. 

2021-03-01

Inlägget postades i

ABM-sektorn doktorand internat

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Kekke Stadin

Kekke Stadin är professor emerita i historia vid Södertörns högskola. Hon har varit aktiv i forskarskolan ända sedan start och har många goda minnen från internat, workshops och möten. Särskilt minns hon internatet på Gripsholms värdshus 2004, då den kungliga sviten väckte stor förtjusning hos de internationella gästerna.

Jag är sedan ett år professor emerita vid Södertörns högskola, där jag varit verksam sedan högskolans begynnelse 1997. Mellan 2009 och 2019 satt jag i forskarskolans styrelse och senare i samarbetsrådet som representant för Södertörns högskola. Dessförinnan hade jag förmånen att få delta i FS:s internat som handledare. Som sessionsordförande på internaten införde jag ordningen med två talarlistor, så att doktoranderna får företräde framför oss seniora forskare. Annars kan det bli svårt för doktorander att komma till tals, om tio närvarande professorer tar ordet först. 

För oss på Södertörn, som från början var en ny högskola med bara några doktorander inom BEEGS (Baltic and East European Graduate School) och några projektdoktorander, innebar de doktorander som var finansierade av forskarskolan ett viktigt tillskott. Det gjorde att vi mellan 2003 och 2015 hade omkring 15 doktorander, vilket skapade ett livfullt högre seminarium. Därefter har miljön tyvärr krympt, som på många andra håll. Därför har forskarskolan blivit ännu viktigare då den ger möjlighet för alla doktorander inom historiska studier att få diskutera sin forskning med många forskare från olika miljöer och med olika perspektiv. Forskarskolan var från början en relativt exklusiv verksamhet med finansierade doktorander i historia från fyra lärosäten med interna kurser och internat men blev senare alltmer utåtriktad och inkluderande med fler discipliner och nationella och internationella samarbeten. En fantastisk utveckling. Beslutet från fakulteten i Lund att forskarskolan enbart ska finansiera doktorander från LU är baksidan av detta, särskilt för oss på Södertörn som inte har fakultetsdoktorander. 

Det har varit oerhört stimulerande att genom forskarskolan få möta doktorander från andra lärosäten och discipliner med andra perspektiv. Det tvingar oss att tänka nytt och det är alltid bra. Inom forskarskolan har jag också träffat doktorander och seniora forskare vid andra lärosäten som jobbar med liknande frågor som jag. En period var vi exempelvis några som studerade kläder och mode som träffades vid internaten. Doktoranderna ordnade även workshops inom temat som blev väldigt bra.

Internaten var något av terminens höjdpunkt, något som jag ogärna missade. De innebar också att jag med åren hann få många goda vänner. Jag saknar detta! Skånska slott och konferensanläggningar, med Barbro Bergners alltid välgenomtänkta planering, har skapat fantastiska miljöer som stimulerat de vetenskapliga samtalen. Det mest minnesrika internatet var ändå det som hölls på Gripsholms värdshus 2004. Perfekt sommarväder och god mat bidrog givetvis. Natalie Zemon Davies och Tomas Laqueur var intresserade och initierade kommentatorer på mina doktoranders texter, vilket var fantastiskt givande. 

Slutligen en liten anekdot: När Thomas Laqueur vid första morgonfikat ute i solen glatt berättade att han fått kungasviten nämnde jag att det var en kunglig svit på riktigt; kungaparet hade använt den senast året innan när de firat silverbröllop. Utan att inse att det var mitt i natten hemma i USA ringde han omedelbart upp sin fru och berättade nyheten, så exalterad som väl bara en amerikan kan bli över kungligheter.

2021-02-25

Inlägget postades i

Barbro Bergner forskarutbildning Gripsholms Wärdshus

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Lars Edgren (del 2)

Här fortsätter Lars Edgren, forskarskolans första studierektor, att berätta om hur det gick till när forskarskolan drog igång för 20 år sedan.

Forskarskolan invigdes den 3 september med mousserande vin, snittar, jazzmusik och tal på institutionens gamla fina gård. I Lund hade vi för första gången möjlighet att samtidigt anta en hel grupp doktorander som alla omedelbart fick arbetsplats och datorer, något som tidigare inte alls varit självklart. Det var en mycket god erfarenhet med en större samlad grupp. Detta kunde vi göra under flera år och i en del av dessa årgångar skapades en stark sammanhållning. Tyvärr har det inte varit möjligt för forskarskolan att anta lika många doktorander senare.

Under det första året lades grunden för det fortsatta arbetet. Det första internatet hölls i slutet av januari och nu som då förväntades doktoranderna presentera PM. I slutet av våren hade vi vårt första internationella internat, även om vi den gången inskränkte oss till att bjuda in nordiska forskare som kommentatorer. Utöver de på den tiden obligatoriska teori- och metodkurserna gavs också en kurs i historieförmedling. Den modell som användes för kurserna hade utarbetats i ett nationellt projekt som Kenneth Johansson i Lund och jag tagit initiativ till. Det gav upphov till en nätbaserad kurs i praktiskt tillämpad teori och metod, en kurs som än i denna dag ges i samarbete mellan Stockholm och Uppsala. Vi kallade upplägget ”internat och internet”. Forskarskolans geografiska utbredning krävde nya upplägg. Även om både Kenneth och jag trodde på internets möjligheter krävdes också personliga möten. Varje kurs skulle inledas och avslutas med ett internat. Traditionen att träffas på trivsamma konferenscenter eller kursgårdar med god mat etablerades redan under detta år. Förtjänsten för detta faller inte minst på Barbro Bergner som under hösten knöts till forskarskolan för att ordna med resor och inkvarteringar. Vad hon betytt för forskarskolan vet nog alla som varit inblandade, inte minst hennes roll för matkulturen. För mig innebar hennes engagemang att en allt mer omöjlig arbetsbörda minskade. Internatdelen av kurserna var mycket uppskattade. Internet-inslagen väckte nog mindre entusiasm. Inte minst plattformen Luvit som länge användes, skapade irritation och vrede hos många doktorander.

Vi visste att avgörande för vår framgång var att realisera målet om en fyraårig forskarutbildning. Under det förra seklet var det inte vanligt att någon disputerade inom den angivna tiden. Ett viktigt syfte med statens satsning på forskarskolor var att visa att det var möjligt att organisera forskarutbildningen så att detta mål nåddes. Lyckades vi med detta? Många av de doktorander som antogs under de första åren skulle så småningom bli färdiga inom relativt kort tid efter att deras finansiering tog slut; studietiden hade verkligen kortats. En särskilt viktig erfarenhet av de första åren var betydelsen av att ha många doktorander i en miljö vilka startar samtidigt och kan skapa en grupp med samhörighet. Det skapar också en kollegial miljö som kan verka stimulerande och pådrivande i arbetet.

Eva och jag fortsatte i våra roller för forskarskolan fram till och med läsåret 2003–04. Det sista internatet vi var ansvariga för ägde rum på Gripsholms Wärdshus i juni 2004 med 24 doktorander närvarande. Som kommentatorer hade vi bland annat internationellt ledande historiker som Natalie Zemon Davis, Thomas Laqueur och Jörn Rüsen. Eva och jag kände att det nu var dags att lämna över våra roller till nya innehavare. För min del hade det varit roliga år men också väldigt arbetsamma.

Det är en särskild glädje för mig att konstatera att forskarskolan överlevt i nu tjugo år. Mycket har förändrats men en del finns kvar, till exempel internaten. Att forskarskolan skulle överleva så lång tid var aldrig givet. Vid flera tillfällen har vi varit tvungna att försvara den. Den har förändrats, men den förblir ett centralt inslag i historieämnets liv i Lund och nu alltmer för integrationen av olika ämnen med historiska perspektiv. När jag tänker tillbaka på tiden i forskarskolans ledning, men också åren därefter, minns jag särskilt alla de stimulerande möten med doktorander och kollegor som jag fått uppleva. Vilket privilegium att få vara med om detta!

2021-02-22

Inlägget postades i

"internat och internet" Barbro Bergner Eva Österberg Gripsholms Wärdshus Lunds universitet PM-internat

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Lars Edgren

Lars Edgren är professor emeritus i historia vid Lunds universitet och tillika forskarskolans första studierektor. Det var han och Eva Österberg, professor emerita i historia i Lund, som ledde den första forskarskolan och lade grunden för den höga kvalitet som utmärkt verksamheten alltsedan. Här berättar Lars om hur det gick till när forskarskolan växte fram, alltifrån den varma sommardag 2000 då regeringen ringde upp och frågade om Historiska institutionen i Lund möjligen var intresserad av en egen forskarskola.

Det började en het dag tidigt i augusti 2000. Jag var uppe på en tämligen obefolkad institution. Där mötte jag institutionens dåvarande prefekt, Kim Salomon. Han tittade allvarligt på mig och sade: ”Lars, vi har fått ett erbjudande vi inte kan tacka nej till. Vi har erbjudits 12 miljoner kronor om året för att organisera en forskarskola tillsammans med Malmö, Södertörn och Växjö!”

Detta kom som en total överraskning. Att regeringen avsåg att föreslå ett betydande antal forskarskolor visste vi. Däremot hade vi inte på något sätt varit inblandade. Till skillnad från andra forskarskolor hade vi inte utarbetat någon ansökan. Det som tycks ha hänt var att när de olika forskarskolor som hade gått den vanliga ansökningsvägen och som prioriterats av sina lärosäten diskuterades på ett möte före sommaren så hade det påpekats att det var alldeles för få humanistiska utbildningar. Någon på departementet i Stockholm fick tydligen för sig att historikerna i Lund nog skulle kunna ta på sig uppdraget. Enligt rykten som nått mig var det Carl Gustaf Andrén, före detta universitetskansler och rektor för Lunds universitet, som planterade idén.

Tacka nej kunde vi förstås inte. Det ville vi förstås inte heller. Vid denna tid hade forskarutbildningen påbörjat en genomgående förändring genom att kravet på full finansiering för doktoranderna hade införts. Vid det första svenska historikermötet i Linköping 1999 uttrycktes fruktan för forskarutbildningens urholkning genom att antalet doktorander skulle bli för litet. Vi fick ekonomiska resurser att förverkliga en forskarutbildning som vi tidigare visserligen kunnat föreställa oss hur den skulle se ut, men aldrig kunnat drömma om att vi skulle kunna realisera.

Under hösten väntade ett hektiskt planerande. De första doktoranderna skulle börja sin utbildning hösten 2001. Jag var vid tillfället studierektor för forskarutbildningen och det var jag som fick uppdraget att samordna arbetet. Vi måste bli överens på institutionen – som på den tiden bara omfattade ämnet historia – och vi behövde ta reda på vad Lunds universitet och fakulteten önskade. Vi måste etablera kontakter med våra partners och komma överens om praktikaliteter som att doktoranderna skulle vara anställda i Lund, antagna i Lund (med undantag av Växjödoktoranderna), men ha sin arbetsplats vid andra lärosäten. Vi skulle skapa en studieplan och en programförklaring att presentera för Högskoleverket och forskarskolan skulle få en formell ställning och organisation. På institutionen tillkom ett problem vi först inte alls tänkt på: var skulle vi kunna ge de nya doktoranderna en arbetsplats? Vi fick helt enkelt bygga om en lärosal till en forskarsal. Snart hade vi inrett två forskarsalar i anslutning till varandra, den ena med fem platser, den andra med sju. Dessa salar fick så småningom olika fantasifulla namn, som till exempel postrummet (flera av doktoranderna ansågs postmodernt inspirerade), barnkammaren och lekrummet.

Arbetet inleddes direkt under hösten. På institutionen samlades vi till idémöten i konferensrummet på Magle Kyrkogata där pizza serverades. Att det var Eva Österberg som skulle bli ordförande var det inte mycket diskussion om. Hon hade vid denna tidpunkt handlett fler doktorander till disputation än någon annan i Lund. Hon var också väl etablerad både nationellt och internationellt och hade tillgång till ett mycket värdefullt nätverk. Medan jag skötte det mesta av det praktiska arbetet var Eva ett stort stöd i detta arbete.

Lunds universitet visade inte så stort intresse för oss, eller uttryckt mer positivt: de gav oss stor frihet. Deras enda krav var att alla doktorander skulle vara anställda i Lund. Fakulteten behandlade oss med stor generositet. Vi fick ett förbluffande bra avtal när vi diskuterade kostnadsersättningar. Det allra mesta av våra pengar kunde därför gå till doktorandanställningar. När Eva och jag lämnade våra uppdrag efter läsåret 2003–2004 hade vi 31 anställda doktorander.

Kontakterna med våra partners löpte också väl. Det fanns en gemensam entusiasm för projektet. Det besvärligaste beslutet rörde fördelningen av studiestöden, något som var lätt att förutse. Det underlättades säkert av att Lund bara gjorde anspråk på hälften av platserna. Svårare var att få Växjö att gå med på att få färre platser än partnerna, något som motiverades med att de redan hade egen forskarutbildning.

Ansökningstiden till det första läsårets studiestöd gick ut den 8 maj. Vi fick in 124 ansökningar, ett antal vi saknade all tidigare erfarenhet av. De närmaste veckorna ägnade många av forskarskolans lärare sig åt att läsa ansökningar – minst fyra lärare bedömde varje sökande – och att rangordna. Redan den 5 juni fastställde forskarskolans styrelse förslaget till de 12 första doktoranderna i forskarskolan. Efter två terminers intensivt arbete stod allt klart för att välkomna våra första doktorander till en introduktion i Lund i början av september 2001. När jag nu blickar tillbaka på den tiden är det inte utan en viss känsla av stolthet över allt vi hann med. Arbetet med kollegorna i Lund och hos partnerna var positivt och Eva var för mig en ständigt närvarande samtalspartner och stöd.

Andra delen av Lars berättelse kommer nästa vecka!

2021-02-18

Inlägget postades i

Carl Gustaf Andrén Eva Österberg forskarutbildning Högskoleverket Kim Salomon

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Björn Lundberg

Björn Lundberg var doktorand i historia 2012–2018, placerad vid Lunds universitet. Här delar han med sig av forskarlivets berg- och dalbana: den nyblivna doktorandens vilsenhet och sedan tillfredsställelsen i att upptäcka hur mycket man har lärt sig och utvecklats. Forskarskolan hade en viktig roll i denna process ­– ett exempel är att Lite passé, den framgångsrika podd som Björn och några andra doktorander drev, föddes under forskarskolans internat 2014. Björn bloggar om forskning och skrivande på bjornlundberghistoria.wordpress.com

I januari 2013 deltog jag i mitt första internat i forskarskolans regi. Under de fyra månader som då gått sedan jag började min tjänst tyckte jag mig inte ha åstadkommit mycket, tiden hade gått åt till introduktionskurser, läsning med mera, och det var svårt nog att få ner några sidor text till detta internat. Det var som om jag hade rört till pjäserna på mitt schackbräde så till den grad att jag inte längre visste vad det var för spel jag spelade. Kommentarerna och råden jag fick ta emot – de allra flesta konstruktiva och välmenande – blev också överväldigande. Efteråt kände jag mig som ett rådjur fångat i strålkastarljuset: panikslagen, handlingsförlamad.

Men forskarskolan hade också en viktig roll i att tiden som doktorand vände till något mycket mer positivt. Mest av allt hjälpte den mig att skapa en vi-känsla som sträckte sig bortom min egen institutions väggar. Jag fick vänner och bekanta på andra lärosäten, och på slutet även bekanta i England och Tyskland, samt fick läsa texter och diskutera problem bortom min egen horisont. Under några år då jag verkligen behövde lära mig hur en historiker tänker erbjöd forskarskolan just det.

När jag ser tillbaka på det där internatet 2013 slår det mig hur lite jag visste då och hur mycket jag faktiskt lärt mig. Kunskaper och färdigheter som liksom krupit in obemärkt, utan att jag kan säga hur eller när jag lärt mig annat än att jag ”har jobbat på som vanligt”. Men en sak vet jag: nästan allt som är roligt är också utmanande och nästan allt som är utmanande kan kännas så förtvivlat svårt första gången att jag omöjligen kan förstå hur andra klarar av det. Det må vara att skriva ett PM, en konferenspresentation, en vetenskaplig artikel, en forskningsansökan. Det blir kanske aldrig enkelt, men det blir så pass mycket enklare med tiden att det roliga och stimulerande i uppgiften framträder. För mig var forskarskolan först och främst ett forum där jag fick tillfälle att öva mig på färdigheter av det här slaget i en miljö som nästan alltid var positiv, konstruktiv, inspirerande, lärorik.

Internatet som ägde rum 2014, alltså året efter mitt första, kan tjäna som exempel. Under en av middagarna började vi prata om att göra en podd (det här var i begynnelsen av podd-boomen och det fanns ännu ingen intervju-podd om historia på svenska). Mycket mer behövdes egentligen inte. Idé blev till handling och plötsligt var vi igång. Under tre års tid gjorde vi omkring 30 avsnitt av podden ”Lite Passé ” och när vi så småningom disputerade och gick vidare till nya projekt hade vi passerat 50 000 lyssningar, utan att egentligen veta vad vi höll på med. I alla fall inte i början. Men vi lärde oss, både om mediet och genom de intervjuer vi gjorde med erfarna forskare. Och det gav en känsla av att nästan allt är möjligt.

Det är just som sådan forskarskolan i sina bästa stunder var världsklassig: som en plats för lärande och för att vidga horisonten, bortom den egna institutionella miljön och bortom de egna, snäva frågorna. Jag är övertygad om att detta bidrar till såväl kompetens och glädje som socialiseringen in i forskarrollen.

Skrivbordsbyten, mobilitetsstipendier, gemensamma kurser och workshops var några av de möjligheter som stod till buds under min tid som doktorand. Av familjeskäl kunde jag tyvärr aldrig delta i skrivbordsbytet, men genom ett mobilitetsstipendium fick jag möjlighet att vistas vid Rutgers University, New Jersey, hösten 2014. Det var en mycket lärorik upplevelse och särskilt i dessa tider, när allt resande både inom och utom Sveriges gränser känns avlägset, ser jag tillbaka på den tiden och påminns om de möjligheter forskarskolan erbjöd.

2021-02-15

Inlägget postades i

doktorand Lite passé mobilitetsstipedium PM-internat Universität Bielefeld University of York

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar
Nyare inlägg Äldre inlägg