Björn Lundberg var doktorand i historia 2012–2018, placerad vid Lunds universitet. Här delar han med sig av forskarlivets berg- och dalbana: den nyblivna doktorandens vilsenhet och sedan tillfredsställelsen i att upptäcka hur mycket man har lärt sig och utvecklats. Forskarskolan hade en viktig roll i denna process – ett exempel är att Lite passé, den framgångsrika podd som Björn och några andra doktorander drev, föddes under forskarskolans internat 2014. Björn bloggar om forskning och skrivande på bjornlundberghistoria.wordpress.com
I januari 2013 deltog jag i mitt första internat i forskarskolans regi. Under de fyra månader som då gått sedan jag började min tjänst tyckte jag mig inte ha åstadkommit mycket, tiden hade gått åt till introduktionskurser, läsning med mera, och det var svårt nog att få ner några sidor text till detta internat. Det var som om jag hade rört till pjäserna på mitt schackbräde så till den grad att jag inte längre visste vad det var för spel jag spelade. Kommentarerna och råden jag fick ta emot – de allra flesta konstruktiva och välmenande – blev också överväldigande. Efteråt kände jag mig som ett rådjur fångat i strålkastarljuset: panikslagen, handlingsförlamad.
Men forskarskolan hade också en viktig roll i att tiden som doktorand vände till något mycket mer positivt. Mest av allt hjälpte den mig att skapa en vi-känsla som sträckte sig bortom min egen institutions väggar. Jag fick vänner och bekanta på andra lärosäten, och på slutet även bekanta i England och Tyskland, samt fick läsa texter och diskutera problem bortom min egen horisont. Under några år då jag verkligen behövde lära mig hur en historiker tänker erbjöd forskarskolan just det.
När jag ser tillbaka på det där internatet 2013 slår det mig hur lite jag visste då och hur mycket jag faktiskt lärt mig. Kunskaper och färdigheter som liksom krupit in obemärkt, utan att jag kan säga hur eller när jag lärt mig annat än att jag ”har jobbat på som vanligt”. Men en sak vet jag: nästan allt som är roligt är också utmanande och nästan allt som är utmanande kan kännas så förtvivlat svårt första gången att jag omöjligen kan förstå hur andra klarar av det. Det må vara att skriva ett PM, en konferenspresentation, en vetenskaplig artikel, en forskningsansökan. Det blir kanske aldrig enkelt, men det blir så pass mycket enklare med tiden att det roliga och stimulerande i uppgiften framträder. För mig var forskarskolan först och främst ett forum där jag fick tillfälle att öva mig på färdigheter av det här slaget i en miljö som nästan alltid var positiv, konstruktiv, inspirerande, lärorik.
Internatet som ägde rum 2014, alltså året efter mitt första, kan tjäna som exempel. Under en av middagarna började vi prata om att göra en podd (det här var i begynnelsen av podd-boomen och det fanns ännu ingen intervju-podd om historia på svenska). Mycket mer behövdes egentligen inte. Idé blev till handling och plötsligt var vi igång. Under tre års tid gjorde vi omkring 30 avsnitt av podden ”Lite Passé ” och när vi så småningom disputerade och gick vidare till nya projekt hade vi passerat 50 000 lyssningar, utan att egentligen veta vad vi höll på med. I alla fall inte i början. Men vi lärde oss, både om mediet och genom de intervjuer vi gjorde med erfarna forskare. Och det gav en känsla av att nästan allt är möjligt.
Det är just som sådan forskarskolan i sina bästa stunder var världsklassig: som en plats för lärande och för att vidga horisonten, bortom den egna institutionella miljön och bortom de egna, snäva frågorna. Jag är övertygad om att detta bidrar till såväl kompetens och glädje som socialiseringen in i forskarrollen.
Skrivbordsbyten, mobilitetsstipendier, gemensamma kurser och workshops var några av de möjligheter som stod till buds under min tid som doktorand. Av familjeskäl kunde jag tyvärr aldrig delta i skrivbordsbytet, men genom ett mobilitetsstipendium fick jag möjlighet att vistas vid Rutgers University, New Jersey, hösten 2014. Det var en mycket lärorik upplevelse och särskilt i dessa tider, när allt resande både inom och utom Sveriges gränser känns avlägset, ser jag tillbaka på den tiden och påminns om de möjligheter forskarskolan erbjöd.