Ylva Haidenthaller är doktorand i konsthistoria och visuella studier vid Lunds universitet. Gåtfulla medaljer lockade henne från Uppsala till Lund och till ett avhandlingsprojekt om tidigmodern visuell kultur. Som konsthistoriker har Ylva ofta behövt positionera sig i forskarskolans tvärvetenskapliga miljö, vilket hon tycker har hjälpt avhandlingen framåt. När hon ser tillbaka på doktorandtiden är det ändå stunderna av social samvaro som hon minns bäst – på en terrass i Ljungskile, en krog i Gamla Stan, en ljunghed i Brösarp.
I samband med en praktiktjänst på Uppsala universitets myntkabinett våren 2012 fastnade jag för numismatik och medaljer. Det fanns, märkte jag, otroligt många frågetecken kvar inom fältet och inga tydliga svar, vilken gjorde att jag drogs djupare och djupare in i ämnet. Till slut bestämde jag mig för att själv försöka bidra till ökad kunskap och så blev jag också antagen till forskarutbildningen i konsthistoria i Lund. I januari 2017 flyttade jag så från en lärdomsstad till en annan och fick äntligen möjlighet att på heltid förkovra mig i tidigmodern visuell kultur. Mitt avhandlingsprojekt handlar om hur medaljer användes i Sverige från 1500-talet till slutet av 1700-talet och hur bruket kunde påverka medaljens yttre och materiella gestaltning.
I samma veva som jag kom till Lund nämnde min biträdande handledare att det fanns en forskarskola i historiska studier och undrade om jag ville delta. Han varnade mig för att andra doktorander hade tyckt att de obligatoriska kurserna var tämligen arbetsintensiva, men menade att det kunde vara en givande möjlighet. Jag tyckte att det lät som en kul idé. Som nyantagen på forskarutbildningen vill man ju göra allt – helst samtidigt.
Det blev som utlovat en arbetsintensiv första period med kurserna och alla resor fram och tillbaka till svenska lärosäten och herrgårdar, men det var samtidigt en otroligt rolig tid. För mig blev forskarskolan en kontaktyta för att träffa andra doktorander och forskare. Internaten generellt, och de gemensamma middagarna i synnerhet, har varit härliga tillfällen där jag har hittat oväntade vänner och inspiration.
Jag trivs i tvärvetenskapliga miljöer men för mig – jag var ofta den enda konsthistorikern – var dominansen av historiker tydlig. Det blev uppenbart att det trots alla likheter finns en hel del skillnader och missförstånd mellan ämnena, men detta var inte nödvändigtvis till min nackdel, utan har snarare bidragit till att jag tydligare positionerat mig och min forskning. Jag har framför allt uppskattat möjligheten att lägga fram texter för en bredare läsekrets och att därigenom få en mängd olika kommentarer från skilda perspektiv. De har ibland varit mindre relevanta, ibland genuint överraskande och genomtänkta. Jag blev ofta glad för att få möjligheten att diskutera, vrida och vända på problem, men lika irriterad när jag kände mig missförstådd eller inte lyckades få fram mina tankar. Men just de misslyckade svaren har i slutändan hjälpt mig att slipa mina argument och förbättra min avhandling.
Jag har under åren deltagit i flera internat, konferenser och reträtter och har haft möjlighet att samla på mig många minnen. Jag måste nog erkänna att de flesta är kopplade till de sociala sammanhangen före eller efter arbetet. Jag tänker på en kopp te på en terrass i Ljungskile med utsikt över havet, det var vårvinter och morgonsolen sken i mitt ansikte. Jag minns diskussioner om avhandlingsskrivandet med doktorander från York och Bielefeld, när vi satt på en liten avskild krog i staden, eller en snöig luciakväll i Gamla stan efter en heldag med seminarier på Södertörn. Likaså minns jag en vandring till fyren på Kullaberg med samtal om livet som doktorand och den fantastiska ljungheden och måltiderna på Drakamöllan.
Nu lider min tid som doktorand snart mot sitt slut. Sammanhangen med forskarskolan har varit en välkommen del i denna tid. De har höjt kvalitén på min avhandling och bidragit till att jag har utvecklats som forskare.