Lars Edgren är professor emeritus i historia vid Lunds universitet och tillika forskarskolans första studierektor. Det var han och Eva Österberg, professor emerita i historia i Lund, som ledde den första forskarskolan och lade grunden för den höga kvalitet som utmärkt verksamheten alltsedan. Här berättar Lars om hur det gick till när forskarskolan växte fram, alltifrån den varma sommardag 2000 då regeringen ringde upp och frågade om Historiska institutionen i Lund möjligen var intresserad av en egen forskarskola.
Det började en het dag tidigt i augusti 2000. Jag var uppe på en tämligen obefolkad institution. Där mötte jag institutionens dåvarande prefekt, Kim Salomon. Han tittade allvarligt på mig och sade: ”Lars, vi har fått ett erbjudande vi inte kan tacka nej till. Vi har erbjudits 12 miljoner kronor om året för att organisera en forskarskola tillsammans med Malmö, Södertörn och Växjö!”
Detta kom som en total överraskning. Att regeringen avsåg att föreslå ett betydande antal forskarskolor visste vi. Däremot hade vi inte på något sätt varit inblandade. Till skillnad från andra forskarskolor hade vi inte utarbetat någon ansökan. Det som tycks ha hänt var att när de olika forskarskolor som hade gått den vanliga ansökningsvägen och som prioriterats av sina lärosäten diskuterades på ett möte före sommaren så hade det påpekats att det var alldeles för få humanistiska utbildningar. Någon på departementet i Stockholm fick tydligen för sig att historikerna i Lund nog skulle kunna ta på sig uppdraget. Enligt rykten som nått mig var det Carl Gustaf Andrén, före detta universitetskansler och rektor för Lunds universitet, som planterade idén.
Tacka nej kunde vi förstås inte. Det ville vi förstås inte heller. Vid denna tid hade forskarutbildningen påbörjat en genomgående förändring genom att kravet på full finansiering för doktoranderna hade införts. Vid det första svenska historikermötet i Linköping 1999 uttrycktes fruktan för forskarutbildningens urholkning genom att antalet doktorander skulle bli för litet. Vi fick ekonomiska resurser att förverkliga en forskarutbildning som vi tidigare visserligen kunnat föreställa oss hur den skulle se ut, men aldrig kunnat drömma om att vi skulle kunna realisera.
Under hösten väntade ett hektiskt planerande. De första doktoranderna skulle börja sin utbildning hösten 2001. Jag var vid tillfället studierektor för forskarutbildningen och det var jag som fick uppdraget att samordna arbetet. Vi måste bli överens på institutionen – som på den tiden bara omfattade ämnet historia – och vi behövde ta reda på vad Lunds universitet och fakulteten önskade. Vi måste etablera kontakter med våra partners och komma överens om praktikaliteter som att doktoranderna skulle vara anställda i Lund, antagna i Lund (med undantag av Växjödoktoranderna), men ha sin arbetsplats vid andra lärosäten. Vi skulle skapa en studieplan och en programförklaring att presentera för Högskoleverket och forskarskolan skulle få en formell ställning och organisation. På institutionen tillkom ett problem vi först inte alls tänkt på: var skulle vi kunna ge de nya doktoranderna en arbetsplats? Vi fick helt enkelt bygga om en lärosal till en forskarsal. Snart hade vi inrett två forskarsalar i anslutning till varandra, den ena med fem platser, den andra med sju. Dessa salar fick så småningom olika fantasifulla namn, som till exempel postrummet (flera av doktoranderna ansågs postmodernt inspirerade), barnkammaren och lekrummet.
Arbetet inleddes direkt under hösten. På institutionen samlades vi till idémöten i konferensrummet på Magle Kyrkogata där pizza serverades. Att det var Eva Österberg som skulle bli ordförande var det inte mycket diskussion om. Hon hade vid denna tidpunkt handlett fler doktorander till disputation än någon annan i Lund. Hon var också väl etablerad både nationellt och internationellt och hade tillgång till ett mycket värdefullt nätverk. Medan jag skötte det mesta av det praktiska arbetet var Eva ett stort stöd i detta arbete.
Lunds universitet visade inte så stort intresse för oss, eller uttryckt mer positivt: de gav oss stor frihet. Deras enda krav var att alla doktorander skulle vara anställda i Lund. Fakulteten behandlade oss med stor generositet. Vi fick ett förbluffande bra avtal när vi diskuterade kostnadsersättningar. Det allra mesta av våra pengar kunde därför gå till doktorandanställningar. När Eva och jag lämnade våra uppdrag efter läsåret 2003–2004 hade vi 31 anställda doktorander.
Kontakterna med våra partners löpte också väl. Det fanns en gemensam entusiasm för projektet. Det besvärligaste beslutet rörde fördelningen av studiestöden, något som var lätt att förutse. Det underlättades säkert av att Lund bara gjorde anspråk på hälften av platserna. Svårare var att få Växjö att gå med på att få färre platser än partnerna, något som motiverades med att de redan hade egen forskarutbildning.
Ansökningstiden till det första läsårets studiestöd gick ut den 8 maj. Vi fick in 124 ansökningar, ett antal vi saknade all tidigare erfarenhet av. De närmaste veckorna ägnade många av forskarskolans lärare sig åt att läsa ansökningar – minst fyra lärare bedömde varje sökande – och att rangordna. Redan den 5 juni fastställde forskarskolans styrelse förslaget till de 12 första doktoranderna i forskarskolan. Efter två terminers intensivt arbete stod allt klart för att välkomna våra första doktorander till en introduktion i Lund i början av september 2001. När jag nu blickar tillbaka på den tiden är det inte utan en viss känsla av stolthet över allt vi hann med. Arbetet med kollegorna i Lund och hos partnerna var positivt och Eva var för mig en ständigt närvarande samtalspartner och stöd.
Andra delen av Lars berättelse kommer nästa vecka!