Lina Sturfelt är lektor i mänskliga rättigheter vid Lunds universitet. När forskarskolan höll sitt första PM-internat i januari 2002 var Lina doktorand i historia och inbjuden för att kommentera de nya doktorandernas projekt. Hon minns en småländsk kursgård inbäddad i snö, animerade avhandlingsdiskussioner och en snöpligt utebliven whisky. Långt senare återvände Lina till forskarskolan, nu som handledare.
Forskarskolan i historiska studier förknippas stundom med slott och herresäten. Men mitt första möte med denna skola – som frambringat så många duktiga historiker – ägde rum på en i mitt minne inte alltför lyxig kursgård på småländska höglandet. I Hestra i januari 2002 låg snön djup. Vi ”äldre” doktorander var inbjudna kommentatorer på vad jag tror måste ha varit de allra första forskarskoledoktorandernas PM. Det blev animerade diskussioner om minnet av Förintelsen och heteronormativitetens genealogi. Till kvällen ryktades det om dyr whiskyprovning på någons rum, men Rouzbeh Parsi, Marie Cronqvist och jag hittade aldrig den magiska dörren.
Sedan dröjde det ganska många år innan jag återkom till forskarskolan, nu som handledare. En annan kursgård, Åkersberg, men med Barbro Bergners osvikliga känsla för lyx och Hanne Sanders som föreståndare. Hanne kände jag sedan hon var min inspirerande lärare på kandidatnivån, en lärare som särskilt såg och uppmuntrade kvinnor som ville bli historiker. Vi har även arbetat ihop i forskningsprojekt och på Centrum för Danmarksstudier. Men frågan är om inte Hanne kommit allra mest till sin rätt som forskningsledare, kollega och visionär i forskarskolans brokiga sammanhang, mitt i världen.
Inte minst verkar Hanne ha trivts i det internationella samarbete som byggts upp och konsoliderats under hennes ledning. Själv hade jag nöjet att vara med på konferensen i York i juni 2018. Snön låg inte djup utan det var skir försommar. Första kvällen var vi en skara seniora och juniora forskare från Lund och Malmö som anförda av föreståndaren skulle ut och äta. Hanne ledde oss genom medeltidsstadens portar och gränder på en lång vandring som slutade med att vi efter alltför mycket beslutsvånda åt fish’n’chips på en parkbänk. Kvällen efter bjöds det stor buffé med tal och skålar ute på det något mindre medeltida universitetet. Däremellan en dag av doktorandprojektpresentationer, samtal om historia och identitet, föredrag om immigranter i Storbritannien på 1200-talet och ett stycke järnvägshistoria på järnvägsmuseet.
Forskarskolan rymmer alltså både det lilla och det stora, bredden och exklusiviteten. För mig som numera är lektor i mänskliga rättigheter har den varit viktig som ett forum där jag kan hålla mig ajour med den senaste historiska forskningen och ohämmat få diskutera historiska perspektiv med en större krets av nya och gamla kollegor. Som handledare är den ett värdefullt stöd, och det är en annan sorts lyx att se de nätverk och möjligheter som forskarskolans väv ger doktoranderna, kanske särskilt de som kommer från små forskningsmiljöer.
Jag är övertygad om att den nationella forskarskolan – och i förlängningen historievetenskapen och historieforskningen i Sverige – har tjänat på denna öppenhet mot och nyfikenhet på omvärlden. En generositet mot såväl andra historiskt orienterade ämnen som mot lösare associerade medverkande, som när jag tänker tillbaka fanns med redan i det något mer insnöade Hestra. En tro på att bra forskning görs som ett kollektiv. Eller för att parafrasera Hanne: Att den som är nyfiken på andra blir klokare på sig själv. Att vi tillsammans kan glänta på den där dörren till historiens förtrollning.