Jubileumsblogg 2001–2021

Nationella forskarskolan i historiska studier firar 20 år!

Maria Småberg

Maria Småberg är biträdande studierektor för forskarskolan sedan 2015. När forskarskolan kom till Historiska institutionen i Lund 2001 var Maria doktorand. Hon hade fullt upp med forskning, arkivresor och nätverk och kände att hon varken hade tid eller behov av fler forskningssammanhang. Många år senare tog Maria igen detta med besked – hon är nu inte bara en del av forskarskolan utan en central person i dess organisation och utveckling.

I berättelsen om forskarskolans historia beskrivs ofta dess tillblivelse som en oväntad gåva från ovan. Ingen hade anat att det fanns planer på att förlägga en nationell forskarskola till Lund och hur kom detta beslut egentligen till? När forskarskolan grundades 2001 hade jag varit doktorand i två år. Till en början hade jag varken doktorandlön eller skrivbordsplats. Tillsammans med de andra i doktorandkollektivet pushade vi för att de nya forskarskoledoktoranderna skulle få lön och inte bara studiestöd från dag ett. Det ordnades också med arbetsplatser. Efterhand blev detta allmänna villkor för fakultetens doktorander. Forskarskolan har alltsedan dess fortsatt att gå före och tänja på gränser inom forskarutbildningen.

För egen del stod jag länge utanför forskarskolan. Som fakultetsfinansierad doktorand var jag visserligen inbjuden att delta i kurser och internat men jag kände inte riktigt att jag hade tid eller behov. Jag hade fullt upp med att åka till mina arkiv i Oxford, London, Jerusalem, Rom och Genève. Där bodde jag ofta på internationella studenthem, blev en del av olika gemenskaper och vidgade mina vyer. Därtill odlade jag forskarnätverk inom ämnena freds- och konfliktvetenskap, interkulturell pedagogik och missionsvetenskap hemma i Lund. Seminarierna och doktorandgemenskapen på historiska institutionen var också givande. Jag kände därför inte att jag hade behov av fler sfärer. Kanske trodde jag att jag inte riktigt passade in i forskarskolan. Eller så var tiden inte mogen ännu.

Jag disputerade 2005 på en avhandling om fredsutbildning i Jerusalem under brittiska mandatstiden. Under doktorandtiden hade jag även undervisat, vikarierat som studievägledare och byggt upp mentorsverksamheten vid institutionen. När studievägledaren Leif Eliasson gick i pension i samband med min disputation sökte och fick jag tjänsten. Det var mycket lärorikt att arbeta som studievägledare. Jag började samtidigt undervisa inom freds- och konfliktvetenskap och snart blev jag även förälder. Sedan fick jag VR:s fyraåriga anställning som forskarassistent och därmed gåvan att fortsätta forska, nu om en svensk kvinnas roll som vittne och humanitär aktör i samband med det armeniska folkmordet. Under denna tid gick jag även luPOD (ett karriärprogram för unga forskare vid LU), åkte på internationella konferenser, utvidgade mina forskarnätverk och publicerade min forskning internationellt. Jag samverkade även med aktörer utanför akademin, bland annat med ett armeniskt filmteam. Dessutom blev jag tredjeläsare åt en av doktoranderna i forskarskolan, Malin Gregersen. Det blev mitt första steg in i forskarskolans värld.

När forskningsprojektet tog slut omvandlades min studievägledartjänst, som jag varit tjänstledig ifrån, till en anställning som utbildningskoordinator inom FS. Lotta Tornbjer hade precis fått ett nytt uppdrag och platsen behövde fyllas. Det var en trygghet att ha ett arbete men jag kände bara en stor tomhet. Jag ville ju fortsätta forska. Hanne betonade dock för mig att jobbet skulle bli roligt. Jag trodde väl inte riktigt på henne, men såg samtidigt att det fanns nya möjligheter här. Det visade sig faktiskt vara en gåva från ovan!

Mitt fokus för arbetet i forskarskolans ledningsgrupp har varit doktoranderna. Det första som slog mig när jag började arbeta här var hur fina doktoranderna är mot varandra och hur engagerade de är. Genom mitt arbete som utbildningskoordinator och sedan t f studierektor har jag också fått stor erfarenhet av att samarbeta med representanter från olika lärosäten och arbeta tvärvetenskapligt. Tillsammans med mina eminenta kollegor i ledningsgruppen, Hanne Sanders, Kajsa Weber, Cecilia Riving, Ariadne Fioretos samt tidigare Barbro Bergner, Stefan Nyzell och Hans Wallengren, har jag även arbetat med att etablera och upprätthålla nära internationella samarbeten med universiteten i York i England och Bielefeld i Tyskland. Därtill har jag arrangerat internat och konferenser, temadagar, workshops, skrivreträtter och skrivbordsbyten för doktorander, koordinerat kursverksamheten och mobilitetsstipendier samt lett ledningsmöten och dialogmöten med doktorander, handledare och fakultetsrepresentanter. Mycket av jobbet handlar om det strategiska och att utveckla forskarskolans verksamhet. Vi försöker så långt det går att lyssna in doktorandernas behov och åsikter. Jag vill tro att forskarskolan gör skillnad för dem.

Det har varit ett privilegium att få arbeta inom forskarskolan sedan 2015. Jag känner mig nu väl förankrad i min roll som biträdande studierektor, ett uppdrag jag kombinerar med att vara lektor i freds- och konfliktvetenskap och forska i mindre skala, exempelvis som affilierad forskare vid Centrum för Mellanösternstudier i Lund. Forskarskolan är en rolig, utvecklande och inspirerande miljö att verka i. Jag är tacksam för alla vänliga, intressanta och smarta människor som jag får möta dagligen. Det är förstås också en förmån att få jobba i en välskött och resursrik organisation – som dessutom inkluderar att åka på internat två gånger per år. Med privilegier kommer även skyldigheter. Jag hoppas och vill verka för att vi i forskarskolans ledning också i fortsättningen kommer ta det ansvar vi fått och att forskarskolan kommer tänja och överskrida fler gränser – vara en gåva ”från ovan” för doktoranderna så att de i sin tur förändrar och förbättrar världen.

Write a comment

Din e-postadress kommer inte publiceras.