Jesper Johansson antogs 2003 som doktorand i historia vid dåvarande Växjö universitet. Han upplevde framför allt den stora kritiska massan som en stor fördel med forskarskolan, inte minst de möjligheter som gavs att få sina texter kommenterade av internationellt erkända akademiker som Thomas Laqueur och Knut Kjeldstadli. Numera är Jesper docent och lektor i socialt arbete vid Linnéuniversitetet, ett fält med tvärvetenskaplig karaktär där han har nytta av sin historievetenskapliga kompetens.
Jag och min tillika nyantagna doktorandkollega och rumskamrat Lennart Karlsson satte oss på tåget från Växjö ner till Lund för introduktion av forskarstudierna och teorikursen i början av höstterminen 2003. Professor Eva Österberg och då docent, sedermera professor, Lars Edgren var ordförande respektive studierektor för forskarskolan och tog emot mig, Lennart och alla andra nyantagna doktorander på ett empatiskt och lyhört sätt.
Den stora fördelen som jag upplevde som doktorand inom forskarskolan – och som jag med distans till forskarstudierna fortsatt bedömer som oerhört viktigt – var tillgången till en större kritisk massa av forskare och en bredare akademisk miljö jämfört med vad traditionellt antagna doktorander på fakultetsmedel i små miljöer i många fall har. Som doktorand inom forskarskolan kunde jag presentera och få synpunkter på mina texter och diskutera historisk forskning dels på internat och kurser arrangerade av forskarskolan och dels bland doktorandkollegor och seniora forskare i min dagliga arbetsmiljö i Växjö. Jag upplevde att jag därigenom fick tillgång till ett stort akademiskt nätverk av doktorandkollegor och seniora forskare och handledare som var knutna till forskarskolan men som var verksamma på olika universitet och högskolor nationellt och internationellt.
Vid ett internat på Gripsholms värdshus i juni 2004 var exempelvis de internationellt erkända forskarna Thomas Laqueur och Knut Kjeldstadli utsedda kommentatorer på mitt avhandlings-PM. Kjeldstadli hade likt mig själv en inriktning mot arbetarhistoria och migrationshistoria och var mycket stöttande och hjälpsam i rollen som kommentator på mitt avhandlingsprojekt om den svenska fackföreningsrörelsen LO och dess invandrings- och invandrarpolitik under efterkrigstiden. Han fungerade senare också som sporrande ledamot i betygsnämnden på min licentiatuppsats som jag lade fram som ett delmål på vägen mot disputation och doktorsexamen 2008. Det var häftiga och inspirerande upplevelser att som doktorand få träffa och bli läst och kommenterad av två så internationellt framstående historiker, vilket deltagandet i forskarskolan möjliggjorde på ett så pass tidigt stadium i min och mina doktorandkollegors akademiska karriärer.
Sedan 2010 jobbar jag som lektor i socialt arbete vid Linnéuniversitetet. Jag var efter min disputation verksam inom en tvärvetenskaplig forskningsmiljö, Medborgaren i Välfärdssamhället (MIV), vid dåvarande Växjö universitet, samtidigt som jag hade olika visstidsanställningar som vikarierande lektor i historia med successivt minskande tjänstgöringsgrader. Jag blev med min samtidshistoriska inriktning och kompetens uppmanad av samhällsvetenskapliga kollegor inom MIV-miljön att söka undervisningsuppdrag inom socialt arbete, då det efterfrågades lektorer inom denna disciplin som har en tvärvetenskaplig historia och karaktär. Marknadssituationen för nydisputerade och juniora forskare och lärare var betydligt mer gynnsam inom socialt arbete än inom historievetenskapen. Jag har sedan dess blivit kvar och haft flera intressanta uppdrag och arbetsuppgifter samt utvecklat min kompetens inom det socialvetenskapliga fältet. Exempelvis är jag sedan 2019 docent i socialt arbete. Att söka docentur i socialt arbete och inte i historia var ett medvetet val från min sida, samtidigt som det sannolikt innebar en tidsfördröjning att uppnå befordringsgraden jämfört med om jag hade sökt i historia. Likväl har jag också i olika social- och tvärvetenskapliga sammanhang haft stor nytta av min kompetens som historiker. Idag identifierar jag mig både som socialvetare och historiker.
I forskarskolans fortsatta verksamhet ser jag med blida ögon på utvecklingen mot en mer tvärvetenskapligt och internationellt inriktad forskningsmiljö. Förhoppningsvis rustar denna miljö dagens doktorander inför en framtida karriär inom akademin eller andra delar av arbetsmarknaden. Den mer tvärvetenskapliga inriktningen på dagens forskarskola jämfört med min doktorandtid ser jag som fördelaktig, inte minst mot bakgrund av att internationell, tvärvetenskaplig och interkulturell kompetens och erfarenhet är efterfrågad i samtidens, och sannolikt också i framtidens, akademi och i övriga arbetslivet.