Norbert Götz är professor i samtidshistoria vid Södertörns högskola, sitter i forskarskolans samarbetsråd sedan 2010 och handleder för närvarande tre FS-doktorander. Norbert anser att forskarskolan har varit en enorm tillgång för de medverkande lärosätena men är kritisk till den ekonomiska konstruktion som lett till att FS inte längre finansierar doktorandtjänster utanför LU.
Jag kom först i kontakt med forskarskolan 2008 som en av det internationella internatets utländska gäster från Tyskland (vid tillfället var jag forskare vid Centrum för Nordenstudier i Helsingfors). Min föreläsning handlade om svensk politik, måhända utifrån ett perspektiv som endast en icke-svensk skulle vilja exponera sig med: ”Opposition and Inquisition: The ’Hjalmarson Affair’ Revisited”. Tillsammans med de andra internationella gästerna deltog jag i en paneldiskussion ledd av Eva Österberg, ”Sweden Viewed from Abroad – What is Interesting in Swedish History and Why?” Kan det hända att omvärlden aldrig på allvar trängt sig på, att Sverige numera är Europas minst internationaliserade land? Eller pekade vi snarare på den bristande ansvarsskyldigheten i Sveriges institutionella kultur?
Internatet höll till i universitetslokaler i Lund, forskarskolans värdhögskola. Inget slott, men nog så fint. Bland många givande möten fanns ett med Ainur Elmgren, som då skrev klart sin avhandling om den finska Sverigebilden under mellankrigstiden. Lite senare kunde jag anställa henne i ett forskningsprojekt i Helsingfors. Det blev ett fruktbart samarbete och inkörsporten för hennes fortsatta akademiska karriär i Finland.
På internatet kommenterade jag kapitel av två av forskarskolans doktorander, av vilka Johanna Ringarp blev min nära kollega när jag två år senare började min professur vid Södertörns högskola (SH). Vid middagsbordet satt jag bredvid en annan framtida kollega, den sprudlande Kekke Stadin. Jag kunde från början se vilken betydelse forskarskolan hade och formulerade senare detta i större detalj när jag tillsammans med Kekke skrev SH-historieämnets självutvärdering för UKÄ. Vårt största misstag som representanter i forskarskolans samarbetsråd var att hysa för stort förtroende för den praktiserade partnerskapsmodellen. Vi väntade med utlysning av en doktorandtjänst finansierad av forskarskolan för att uppnå en doktorandgrupp på SH följande år. När vi sedan ville utlysa hade forskarskolan slutat att finansiera doktorander på partnerhögskolorna. En lektion för livet: Vänta aldrig i god tro när du själv är den svaga parten i en maktrelation.
Det nerskalade stödet till partnerhögskolorna liknade den till en början ovanliga modellen som praktiserades inom vissa nationella forskarskolor i tekniska ämnen. Omfördelningen från periferi till centrum som genomfördes mot forskarskolans ledning visade hur befogad prognosen i 2008 års utvärdering av samtliga nationella forskarskolor hade varit. Bedömargruppen höll sig inom sitt beskrivande uppdrag när den försiktigt kritiserade: ”På grund av den speciella ekonomiska konstruktion, som innebär att värdhögskolorna självständigt beslutar om tilldelade medels fortsatta användning, bedömer vi dock att den aktiva samverkan i fortsättningen troligen kommer att vara av mer begränsad omfattning.” Att en sådan utveckling inträffade i realiteten är sorgligt. Starka skäl talar nu för ett utökat mandat till nästa utvärdering som behöver omfatta rekommendationer för ansvarsskyldighet och en adekvat fördelning av doktorandplatser bland samtliga samarbetspartner. Det är ironiskt att SH numera har en etablerad forskarutbildning men med endast en bråkdel av de doktorander som fanns under 00-talet när utbildningen byggdes upp.
Den förminskade ömsesidigheten inom forskarskolan aktualiserar också internationaliseringsfrågan. I ett läge där bara doktorander i Lund finansieras av forskarskolan är det doktorander från andra program som bildar partnerhögskolornas underlag för möjligt deltagande. Dessa program är oftast internationella. Bortsett från enstaka fall av projektdoktorander kan vi vid SH ta in en doktorand vartannat år i historia och idéhistoria. Eftersom dessa finansieras av Östersjöstiftelsen har deras forskning en Östersjö- eller Östeuropaprofil. I många fall har dessa doktorander en bakgrund i regionen och kan inte svenska. För sådana doktorander är en forskarskola på svenska inget alternativ. Forskarskolans språkbyte till engelska, som med jämna mellanrum diskuteras och avvisas, blir en nödvändig innovation för att säkerställa dess relevans för partnerhögskolorna (och för att fortsätta vara relevant i 2020-talets akademiska värld överhuvudtaget).
Nationella forskarskolan i historiska studier har varit en oerhörd tillgång för de inblandade lärosätena och för historievetenskapen i Sverige. Men 20-årsjubileet ger anledning till att ifrågasätta och avveckla dess ”speciella ekonomiska konstruktion” som främjar institutionella särintressen och som frånkopplar makten över forskarskolan från det praktiska ansvaret för verksamheten som involverar fem lärosäten.