Cecilia Riving var doktorand i historia 2002–2008, antagen vid Lunds universitet. Här minns hon forskarskolan som en stimulerande och utvecklande miljö som också erbjöd trygghet när det behövdes. Sedan 2018 är Cecilia tillbaka i forskarskolan, nu som utbildningskoordinator.
Jag började som doktorand i forskarskolan 2002 och tillhörde andra kullen. Jag hade drömt om att få forska i historia sedan gymnasiet så när antagningsbeskedet kom kunde jag knappt tro det. De första veckorna var fantastiska. Kontrasten mellan studenttidens anonyma tillvaro och forskarskolans kollegiala sammanhang var enorm. Verksamheten drevs av en fenomenal trojka – Eva Österberg, Lars Edgren och Barbro Bergner – som hade förstått att god forskning stimuleras av välbefinnande och gemenskap.
För mig fick den fina inledningen på doktorandtiden ett abrupt slut när jag drabbades av flera nära dödsfall i familjen. Jag försökte hänga mig kvar i forskarskolan för att behålla en fot i någon sorts vardag men till sist blev det övermäktigt och jag fick vara borta i nära ett halvår. Först var det svårt att komma tillbaka. Jag hade till exempel ingen aning om vad min avhandling skulle handla om. På den tiden behövde man nämligen ingen avhandlingsplan när man sökte doktorandtjänst.
Men under vårterminen växte en idé fram och när sommaren kom var jag igång. Jag hade bestämt mig för att skriva om psykisk sjukdom under 1800-talets andra hälft. Ursprungligen var det tänkt att studien skulle ha genus i fokus men efter att ha inventerat källmaterialet insåg jag att det fanns andra frågor som pockade på svar. Jag upptäckte samspelet mellan läkarna och de lekmän som fyllde i intagningsdokumenten och att denna relation präglade både bedömningen av psykisk sjukdom och psykiatrins vetenskapliga utveckling. Detta kom att bli temat för min avhandling Icke som en annan människa. Psykisk sjukdom i mötet mellan psykiatrin och lokalsamhället under 1800-talets andra hälft. Jag disputerade i november 2008, en glädjefylld dag som jag bär med mig i hjärtat.
Att disputationsdagen blev så fin berodde inte minst på att jag under de år som passerat sedan 2003 fått en stark och nära relation till forskarskolan och historiska institutionen i Lund. Efter den turbulenta starten kom de att bli de trygga platser jag behövde. Den intellektuella stimulansen i att få diskutera allt mellan himmel och jord och uppleva att de egna vyerna ständigt vidgades var en ren njutning. Att få umgås med sympatiska och kloka människor, där många blev fina vänner, var jag dagligen tacksam över. Forskarskolans internat på vackra platser runt om i landet gav upplevelser och minnen för livet. Måste jag välja något minne som särskilt stannat kvar är det kanske när Thomas Laqueur kommenterade min seminarietext på det internationella internatet på Gripsholms värdshus 2004. Eller när jag gick en kurs om historiska synteser för Eva Österberg och Torbjörn Nilsson 2005 på Dufveholms herrgård, vackert belägen vid en skogssjö utanför Katrineholm, och vi nio personer som var där gick sjungande genom skogen i solnedgången.
Jag lämnade universitetet efter disputationen, inte för att jag ville bort från miljön utan för att jag var utled på min egen prestationsångest. Jag har arbetat som kulturredaktör på en dagstidning, som redaktör på förlag och tidskrifter och som frilansande språkgranskare. Med jämna mellanrum har jag ändå återvänt till institutionen och forskningen. En del av mitt hjärta finns kvar. Sedan 2018 arbetar jag dessutom som utbildningskoordinator vid forskarskolan.
Det har varit intressant att komma tillbaka till verksamheten efter alla år, nu på andra sidan. Mycket är annorlunda men mycket är sig också likt. Ambitionen att vara en vetenskaplig och social gemenskap för doktorander med historiska ämnen är fortfarande stark. Och jag tycker att det är enormt spännande att få träffa nya generationer av doktorander och följa dem framåt. Det är en speciell situation att doktorera och det är inte alltid lätt. Min förhoppning är att forskarskolan ska kunna vara just en så öppen och stimulerande plats som jag upplevde den under min doktorandtid.