Ainur Elmgren var doktorand i historia 2003–2008, placerad i Lund, och är nu anställd som didaktiker i historia och samhällslära vid Uleåborgs universitet. I forskarskolan befästes hennes identitet som historiker, genom gemenskapen med kollegorna, ett ständigt bollande av idéer och några oförglömliga utlandsresor. Erfarenheten av att ro i land ett avhandlingsprojekt har varit ovärderlig, också för Ainurs arbete som serietecknare.
Så paff jag blev när telefonen ringde en dag och Klas-Göran Karlsson meddelade mig att jag blivit antagen till forskarskolan i historia och att han skulle fungera som min handledare!
Inte så att beslutet var helt oväntat – jag är en obotlig optimist. Och det var nog en fördel att börja sina forskarstudier med en lagom överdos självförtroende. I dag klarar jag inte riktigt av att läsa min ”teoretiska självreflektion” från hösten 2003 utan att skämskudden åker fram.
Min identitet som historiker skapades i forskarskolan.
Det var inte alls självklart att jag skulle läsa historia på universitetet. Som tonåring svärmade jag för filologiprofessorns habitus. I Lund studerade jag engelska med litteraturvetenskaplig inriktning, lingvistik, etnologi och annat smått och gott innan en väninna genom sitt exempel visade för mig vad en magister i historia innebar. Tack, Susanna!
Forskarskolan erbjöd oss doktorander en ovärderlig möjlighet att inte bara motivera våra egna projekt och bolla idéer på seminarier och internat, utan också ta in andras perspektiv kritiskt men respektfullt och lära oss värdesätta andra sätt att bedriva historisk forskning.
Forskarskolan skänkte mig en vision av historikerskrået som en transnationell yrkeskår. En vision med vissa realistiska begränsningar, förvisso. Men som vi som bott i Öresundsregionen vet, är det lokala och det regionala perspektivet ofta gränsöverskridande i praktiken.
En kollektiv identitet stärktes också av den solidariska andan i ”Barnkammaren” – arbetsrummet som jag delade med Louise Sebro, Magnus Olofsson, Fredrik Persson Lahusen och Tommy Gustafsson under många år. En oförglömlig gäst var den briljanta Linda Kaljundi, numera professor i kulturhistoria vid Estlands konstakademi.
Historiker sitter förstås inte bara på kammaren eller rotar i arkiv – de far också gärna ut på äventyr. Resan till Israel och Palestina med Klas-Göran Karlsson, Kristian Gerner och gänget var en upplevelse för livet. Också mindre dramatiska resmål som Kiel, Tallinn, Stockholm – och Åkersberg – fick en guldkant tack vare medresenärernas skarpa iakttagelseförmåga och speciella sinne för humor.
Forskarskolan – en svunnen guldålder. Vi var nog medvetna om att idyllen inte kunde vara för evigt. Middagar på slott och herresäten, menyer tillredda av juniorkocklandslaget… Det känns förtvivlat nostalgiskt att återuppliva dessa minnen under pandemins andra år, efter ett års distansundervisning och uppskjutna nationella och internationella konferenser.
Gebraucht der Zeit, sie geht so schnell von hinnen, doch Ordnung lehrt Euch Zeit gewinnen, sade Mephistopheles till studenten i Goethes Faust. Forskarskolan lärde mig att hålla ordning. Vi yngre doktorander siktade övermodigt på målet ”doktor före tretti”. Helt smärtfritt gick det inte! Men jag fick i alla fall lära mig att ro i land ett större projekt. Det har jag också haft nytta av i mitt andra yrke, som serietecknare.
Jag disputerade år 2008 på Den allrakäraste fienden – svenska stereotyper i finländsk press 1918–1939. En lättnad – och antiklimax. Vad skulle jag göra nu?
Under avhandlingsarbetet hade jag börjat knyta kontakter till finska historiker. Vid Helsingfors universitet fann jag tvärvetenskapliga, historikerpräglade forskarmiljöer som förenade regionala och transnationella perspektiv, som CENS – Centrum för Norden-studier och Centre for European Studies. Dessa miljöer motsvarade det ideal som forskarskolan hade gett en försmak av. Under ett decennium forskade jag i olika projekt inom idéhistoria, begreppshistoria och minoritetshistoria.
Nyligen bar ett av mina specialiseringsområden i forskarskolan, historiedidaktiken, frukt i form av en anställning som didaktiker i historia och samhällslära vid pedagogiska fakulteten på Uleåborgs universitet. Förhoppningsvis kommer jag snart att återse bekanta ansikten från forskarskolan på något kommande nordiskt ämnesdidaktiskt symposium – antingen live eller via Zoom.