Yvonne Maria Werner är professor i historia vid Lunds universitet och var lärare på forskarskolans teorikurs 2011–2018. Här berättar hon om hur teorikursen kom till och hur den utvecklats under åren, inte minst sedan forskarskolan blev tvärvetenskaplig 2014. Varje år när våren kommer väcks minnen från teorikursens intensiva seminarier, nattliga diskussioner och promenader på ett blommande Österlen.
Den tidiga våren är för mig starkt förknippad med forskarskolans teorikurs, med vandringar och stimulerande intellektuella samtal – och med gårdshotellet Drakamöllan på Österlen. Drakamöllan med sin fantastiska mat har varit ett stående inslag på programmet, dit alltid ett av internaten har förlagts. Gården, vars äldsta delar är från 1600-talet, fungerade som ett centrum för forskare och kulturarbetare redan på 1950-talet. Men också de andra platserna där kursen hållits, som exempelvis Arild, Ellinge slott och Villa Sjötorp i Ljungskile, erbjuder en härlig miljö!
Under nästan hela 2010-talet hade jag ansvar för teorikursen, som jag utarbetade tillsammans med min kollega Johan Östling hösten 2010. I uppdraget ingick också att skapa en ny metodkurs, och det första året utgjorde dessa båda kurser en enhet, men det var bara teorikursen som hölls på internat. Vi gav kursen en kulturhistorisk inriktning med fokus på språk och kultur, med arbeten av bland Koselleck, Foucault och Skinner som konkreta exempel, jämte de då aktuella debatterna kring postmodernismen. Detta sistnämnda tema visade sig särskilt lämpat att generera engagerade diskussioner.
Vi införde också läsning av fritt valda teoretiska klassiker med en diger lista med exempel. Många doktorander föredrog dock att leta upp sina egna klassiker. Frågan om vad som utmärker en teoretisk klassiker och vilka kriterier som ska användas för att avgöra detta, har varit ett stående diskussionstema. Att ett arbete var viktigt i det egna avhandlingsarbetet accepterade vi inte som ett kriterium som gav klassikerstatus. För denna typ av teorier hade vi dessutom ett särskilt moment i kursen. I uppgiften ingick förutom en presentation av klassikern i sig också att exemplifiera hur den använts i konkret historievetenskaplig forskning.
Genom att forskarskolan inledde samarbete med Göteborgs universitet knöts Maria Sjöberg till lärarlaget. Från 2013 var det vi två som höll i kursen, vilken nu till delar ändrade karaktär genom att vi förde in postkolonial teoribildning och senare även, på Marias initiativ, posthumanismen samtidigt som postmodernismen fasades ut. Ett annat nytt inslag var att doktoranderna skulle leta upp och gruppvis presentera artiklar om teorier som pekade framåt och bortom det kulturhistoriska paradigmet. Detta nya moment utvecklades till något av en höjdpunkt på kursen, åtminstone för oss lärare, som med spänning tog del av dessa ofta kreativt gestaltade och med PowerPoint illustrerade presentationer. Presentationerna handlade bland annat om materialitet, ”big history”, miljö- och känslohistoria samt ”the animal turn”.
Forskarskolans ombildning i tvärvetenskaplig riktning var på många sätt en utmaning för teorikursen. När jag första gången agerade som lärare på denna kurs var alla deltagare historiker. På kursen 2015 var det endast en av deltagarna som kom från ämnet historia. Detta öppnade för spännande kulturmöten över disciplingränserna och kursens kulturhistoriska inriktning passade bra som en gemensam plattform. Samtidigt framstod det klart att mycket av det som utgör en självklar utgångspunkt för oss historiker inte har denna ställning i exempelvis antikvetenskap, arkeologi och etnologi. En annan intressant iakttagelse är att doktoranderna från dessa ämnen har ett annat förhållningssätt till metateoretiska analyser än vi historiker.
Ja, det är många glada minnen från dessa år med teorikursen. En gång var vi vittnen till ett polisingripande med hund, en annan gång gick vi vilse i trakterna runt Drakamöllan, men hunden Obama, vår ständige följeslagare på våra vandringar, förde oss tillbaka hem. De historieteoretiska diskussionerna var ofta livliga – och de fortsatte inte sällan under mer avslappnade former till sent inpå natten. Ja, det har varit både spännande och stimulerande att vara lärare på teorikursen – och mycket lärorikt därtill!