Rikard Heberling är doktorand i bokhistoria vid Lunds universitet sedan 2020. Han har en bakgrund som grafisk formgivare med masterexamen från Konstfack. I likhet med de andra doktorander som antogs hösten 2020 har Rikard tvingats leva forskarlivet digitalt, från den intervju som gav honom tjänsten till forskarskolans kurser och PM-internat. Trots formatets begränsning har zoom-aktiviteterna ändå varit värdefulla, inte minst för att de gett en glimt av den värld som existerar bortom skärmen.
I skrivande stund är det ganska precis ett år sedan jag blev antagen till forskarutbildningen i bokhistoria vid Lunds universitet. Under antagningsprocessen blev jag intervjuad och detta var mitt första möte med några av mina blivande kollegor. På grund av pandemin var det tillika mitt första möte med programvaran Zoom. Det var en ny upplevelse att vara på jobbintervju i mitt eget sovrum. Trots att jag befann mig i en trygg hemmiljö var nervositeten dubblerad; det kändes som om situationens utgång inte bara hängde på min förmåga att svara redigt på frågorna utan även på internetuppkopplingens dagsform.
Under intervjun blev jag informerad om något som kallas Nationella forskarskolan i historiska studier. Det handlade om ett nätverk av forskarstuderande med historisk inriktning, ett samarbete mellan olika svenska lärosäten. Inte visste jag då vilken betydande roll forskarskolan skulle spela under mitt första år som doktorand.
I början av september 2020 hade den andra pandemivågen ännu inte tagit fart och forskarskolan arrangerade ett introducerande seminarium för nya doktorander. Några av oss hade då förmånen att träffas fysiskt. Det talades om alla möjliga internat på olika slott och kursgårdar och utbyten i Tyskland och England, som vi skulle få chans att ta del av framöver – om inte läget med pandemin förvärrades. Men kort därefter blev det uppenbart att vi inte skulle kunna samlas fysiskt igen under lång tid. Den första kursen, Historiska problem, som normalt är förlagd till de olika deltagande lärosätena runtom i Sverige, fick nu hållas digitalt. Ett viktigt syfte med kursen – att vi doktorander skulle lära känna de olika forskningsmiljöer som ingår i forskarskolan – gick därmed förlorat. Och så har det fortsatt. Även PM-internatet och den andra kursen, Historisk teori, som ägde rum under vintern och våren 2021, har genomförts via videolänk. Trots detta så har alla dessa tillfällen, då jag fått diskutera mitt eget och andras projekt och därtill blivit exponerad för en mängd olika teorier, metoder och resurser, varit enormt lärorika.
Det första året som doktorand har präglats av distansarbete och flera gånger har seniora kollegor bekymrat frågat mig hur det känns att börja ett nytt jobb i en ny stad under pandemin. Med tanke på hur ensamt det kan vara att doktorera har de med rätta visat oro för att känslan av ensamhet bara ska växa genom pandemins isolering. Men på grund av forskarskolan och de återkommande internaten, som visserligen inte har ägt rum i slottsmiljöer men som ändå har kunnat genomföras digitalt, har denna känsla kunnat dämpas betydligt. Med det sagt måste det förstås understrykas att videokonferenser – som substitut för fysiska möten – är ett allvarligt hinder för det intellektuella utbytet och organiseringen kollegor emellan. Men under rådande förhållanden har forskarskolans ”Zoom-internat”, åtminstone för min del, varit bättre än ingenting, och mycket mer än så. Genom internaten har jag fått en inblick i den bredd av olika kompetenser och inriktningar som forskarskolan består av. Inte minst har de gett förhoppningar om det kollegiala sammanhang och de utbyten som existerar bortom skärmen och som väntar oss den dag då vi kan mötas i fysiska rum igen.