Peter Eriksson är doktorand i historia och historiedidaktik vid Malmö universitet sedan 2018. Här berättar han om sitt skrivbordsbyte i Bielefeld och hur forskarskolan öppnat dörrar både till utländska lärosäten och till olika forskarmiljöer i Sverige.
Jag antogs till forskarutbildningen vid Malmö universitet sommaren 2018 på ett avhandlingsprojekt som behandlar kopplingen mellan migrations- och skolpolitik under 1900-talets andra hälft. Mer konkret syftar projektet till att undersöka hur beslutsfattare inom stat och kommun definierade ”invandrargruppen” samt hur denna definition sedan påverkade såväl skolpolitiken som skolans praktiker. En stor del av denna formulering fanns dock inte med i den ursprungliga forskningsplanen. I stället har jag under resans gång kommit att tänka på nya sätt och intresserat mig för nya perspektiv inom historievetenskapen, vilket till betydande del är forskarskolans förtjänst.
Som doktorand har jag varit aktiv i forskarskolan på några olika sätt som har påverkat mitt avhandlingsämne. Förutom det inledande året har jag även försökt vara så aktiv jag kan i forskarskolans internationella samarbeten med University of York respektive Bielefeld Universität. Deltagandet i forskarskolans internationella konferens och internat har lett till att jag fått möjlighet att få feedback från doktorandkollegor och seniora forskare vid samarbetsuniversiteten. Genom detta har jag inte bara fått inblick i hur historieämnet står sig internationellt utan även fått möjlighet att ta del av perspektiv som finns på andra lärosäten. Hösten 2019 var jag även två veckor i Bielefeld på ett skrivbordsbyte som finansierats av forskarskolan. Där fick jag möjlighet att diskutera mitt projekt med professorer och doktorander, vilket bidrog till att min syn på hur jag teoretiskt kunde närma mig förhållandet praktik-politik förändrades. Även andra doktorander jag talat med framhåller forskarskolans möjligheter till internationalisering som något väldigt positivt, oavsett om det rör sig om internationella internat, konferenser eller skrivbordsbyten.
I ett mer nationellt perspektiv tror jag att forskarskolan har betytt mycket för doktorander ifråga om ämnets identitet och möjlighet att skapa sammanhållning över lärosätena. Detta blir kanske allra tydligast på kursen ”Historiska problem” som innehåller besök på de deltagande lärosätena där man som doktorand får en inblick i andra svenska forskningsmiljöer. Samtidigt är det väldigt givande att dessa ämnen inte inskränker sig till enbart historia utan att andra närliggande ämnen deltar. För min egen del har detta till exempel inneburit att jag fått kännedom om en kurs i äldre texters förmedling, vilket ligger nära min tidigare yrkesutbildning som arkivarie och en möjlighet att utvecklas som historiker. Utöver detta möjliggör forskarskolans bas i andra ämnen att man som doktorand lär känna personer utanför det egna ämnet, vilket mycket möjligt kan öppna framtida dörrar för intressanta samarbeten.
Sammantaget tror jag att forskarskolan fyller en viktig roll för många doktorander, även för oss som befinner oss i en relativt stor historievetenskaplig miljö. Detta eftersom forskarskolan möjliggör kunskaps- och erfarenhetsutbyten på en rad olika sätt såväl internationellt som nationellt.