Martina Böök är doktorand i historia vid Linnéuniversitetet sedan 2015. Här berättar hon om sina erfarenheter som doktorandrepresentant i forskarskolans samarbetsråd och några av de nya aktiviteter och förändringar som doktoranderna initierat. Martina understryker vikten av att tillhöra en generation – de doktorander som antogs samtidigt som hon har följts åt och är aldrig längre bort än ett telefonsamtal.
Jag är doktorand sedan 2015 och undersöker hur vi kan förstå varför allmogen i vissa områden klädde sig mer konservativt än på annat håll under perioden 1750–1850. Kläderna hade vid denna tid sannolikt en större betydelse än idag eftersom de var en stor ekonomisk post och gav möjlighet att visa sig själv och andra vilka olika kapital man besatt. I bouppteckningar finns männens och kvinnornas ”ifärdskläder”, det vill säga, gångkläder, nedtecknade. Dessa analyserar jag för att förstå individernas förhållande till sina kläder, vilka val de gjorde och hur dessa val förhöll sig till sin samtid. Utifrån teorier hämtade från etnologi och kulturhistoria kan jag se att människorna valde att behålla en mer ålderdomlig stil men att det också skedde en förändring, fast på den lokala gruppens villkor. Hur det lokala samhället samverkade med kläderna kommer belysas i avhandlingen.
Under min doktorandtid har jag både undervisat och arbetat administrativt, vilket gett mig många inspirerande och insiktsfulla stunder. Jag finner en sådan glädje i att få undervisa, speciellt som jag är lärare i botten. Jag har undervisat på flera kurser och i ämnen som historia, religion, bibliotek- och informationsvetenskap samt musikpedagogik. Inom historia ligger min tyngdpunkt på lärarutbildningen och då främst de tidigare åren, eftersom jag har erfarenhet därifrån. Administrativt har jag framför allt varit mycket aktiv som doktorandrepresentant i fakultetsstyrelsen på Linnéuniversitetet och doktorandrepresentant för samma universitet i forskarskolan.
Jag hade turen att rätt så tidigt bli doktorandrepresentant i forskarskolan. Detta har gett mig en fin inblick i hur samarbetet fungerar mellan de olika högskolorna. Som doktorandrepresentant har jag deltagit både i samarbetsrådet och i dialogmötet med ledningen. Jag har nu avverkat fem år som representant och det är alltid roligt att se hur idéer från oss doktorander i samarbete med ledningen tar form och genomförs, som till exempel mer geografiskt spridda kurser, bättre samtalsklimat på internaten, en större medvetenhet om psykiskt mående, mittavstämningar och skrivretreat. Genom min roll som representant har jag lärt känna många doktorander och seniora, vilket jag har haft glädje av.
Eftersom jag är i slutet på min forskarutbildning kan jag konstatera att jag har haft stor nytta av forskarskolan. Det har varit väldigt givande att tillhöra en generation; vi som började samtidigt har, enligt mig i alla fall, haft väldigt roligt tillsammans och vi är aldrig längre bort än ett mail eller telefonsamtal. Alla de kontakter jag fått genom forskarskolan skulle jag vilja lyfta som en stor fördel. På mitt första svenska historikermöte fick jag höra från en deltagare att det kan vara svårt när man inte känner så många – för min del handlade det snarare om att jag inte hann prata med alla. Jag har heller inte tagit några läskurser, det har funnits ett kursutbud i forskarskolan som jag har kunnat delta i.
Något jag vill rekommendera doktorander är att göra workshops. Detta gjorde jag med andra doktorander i början av min doktorandtid. Vi bjöd in föredragshållare som vi var intresserade av att höra på, i vårt fall på temat kläder och mode, och resultatet var väldigt givande. Det tyngsta och mest utmanande har för mig varit det internationella internatet, textinläsningen till del ett i teorikursen samt att på kort tid läsa in alla texter till internaten. Här har jag fått slita. Som avslutning vill jag säga att det finns många fina minnen från min tid i forskarskolan men att det jag framför allt minns är alla fina och roliga informella stunder, av vilka vissa inte ska sättas på pränt!