Martin Hansson är historisk arkeolog vid Lunds universitet och prefekt vid institutionen för arkeologi och antikens historia. Han är ansvarig för institutionens forskarutbildning och ser forskarskolan som en möjlighet för doktoranderna, inte minst för de nätverk och nya perspektiv som tvärvetenskapliga miljöer erbjuder. Samtidigt är det inte helt okomplicerat för en arkeolog att delta i en verksamhet styrd av historiker: forskning kan skava. Därför är det viktigt att värna den ömsesidiga respekten och nyfikenheten.
Forskarskolan i historiska studier som nu firar sitt 20-årsjubileum måste sägas vara en framgångssaga. Ett stort antal doktorander har tagit sig hela vägen fram till disputation och nu är det inte längre bara historiker som disputerar inom ramen för forskarskolan. Hösten 2014 blev institutionen för arkeologi och antikens historia inbjuden att delta i forskarskolans verksamhet genom att vi fick en doktorandtjänst i ämnet historisk arkeologi. Våren 2020 disputerade Kenth Hansen på sin avhandling om det medeltida stadsfrälset i de skånska städerna, en studie som kombinerade en mängd olika typer av materiella och skriftliga källor, på ett sätt typiskt för historisk arkeologi. Även ämnet antikens kultur och samhällsliv vid vår institution har erhållit tjänster inom ramen för forskarskolan. Precis som vid andra institutioner har våra fakultetsfinansierade doktorander i dessa ämnen, och även i arkeologi-ämnet, deltagit i forskarskolans verksamhet i varierande grad sedan dess. Det här har öppnat nya möjligheter.
Framför allt erbjuder forskarskolan våra doktorander, förutom kurser, internat och allt annat som finns i verksamheten, möjligheten att skaffa sig ett större nätverk och nya kontakter. Det gäller både med doktorandkollegor från andra ämnen/universitet och med lärare/forskare utanför det egna ämnet. Allt detta bidrar till att ge doktoranderna nya perspektiv på sin egen disciplin och det egna avhandlingsämnet. Betydelsen av detta kan inte överskattas när man kommer från en relativt liten forskningsmiljö. Detta är bra på alla sätt och vis men forskarskolan sätter även skilda ämnestraditioner, materialval och teoretiska perspektiv i fokus.
Det är faktiskt inte helt okomplicerat att som arkeolog delta i en verksamhet styrd av historiker. Relationerna kan ibland komma att skava när olika forskningstraditioner möts och det är viktigt att erkänna att så kan vara fallet. Som arkeolog i forskarskolan är man ofta ensam i en grupp med historiker som sätter agendan. Kommentarer som ”vad ska de materiella lämningarna bidra med?” – underförstått, finns inte redan det du behöver veta i de skriftliga källorna – är något man kan få höra. Samtidigt som ett sådant påstående kan vara irriterande, är det också en utmaning till mig som arkeolog att skärpa argumenten kring varför och på vilket sätt materiell kultur är betydelsebärande.
För att forskarskolan ska fortsätta vara en framgångssaga nu när flera discipliner är engagerade i verksamheten, gäller det att man är medveten om att forskning kan skava. Att så är fallet är egentligen ganska naturligt, vi är alla mest förtrogna med vår egen disciplin. Den miljö av ömsesidig respekt och nyfikenhet på varandras ämnen, frågor, perspektiv och metoder som idag ändå kännetecknar forskarskolan är viktig att bibehålla och utveckla. Oavsett var vi har vår ämnesmässiga bakgrund är vi ju alla intresserade av att ta reda på något om hur människor hade det i det förflutna. Det kan göras med skilda utgångspunkter och med olika frågor, och vad jag som enskild forskare tycker är det bästa sättet utgår till syvende och sist från mina personliga preferenser.