Martin Andersson var doktorand i historia vid Södertörns högskola 2013–2018. Han uppskattade särskilt forskarskolans internationella aktiviteter, som doktorandkonferensen med York och Bielefeld och skrivbordsbytet han tillbringade i Bielefeld. Viktigast var nog mobilitetsstipendiet som förde Martin till Cambridge – de kontakter han fick då gjorde det möjligt att söka VR:s internationella postdoktoranslag. Just nu packar Martin för en ny vistelse i Cambridge. (Denna text skrevs sommaren 2021.)
Jag tror jag deltog i samtliga internat som forskarskolan anordnade under min tid som doktorand. Visst lockade skånsk luft och god mat men framför allt gav de årliga resorna söderut i januari och september alltid goda möjligheter att få pröva mina forskningsidéer och texter i andra sammanhang än de som erbjöds på den ändå relativt lilla institutionen hemmavid på Södertörn. Ibland kunde diskussionsklimatet visserligen vara ganska hårt – jag minns särskilt ett tillfälle då mitt projekt dömdes ut som omöjligt att genomföra – men nästan alltid återvände jag hemåt med en känsla av att jag fått nya uppslag och mer eller mindre konkreta idéer.
Det internaten mer sällan bidrog med var en möjlighet att sätta in min forskning i ett större internationellt sammanhang. Den utvidgade miljön med forskare från alla forskarskolans lärosäten och, från och med den på sin tid omdiskuterade utvidgningen, flera olika ämnestraditioner (om än inte de som hade legat mitt ämne allra närmare, som ekonomisk historia) var trots allt i stort sett en svensk miljö. Även om jag forskade på svensk historia med svenskt källmaterial var internationella jämförelser och deltagande i internationella forskningsdiskussioner centralt för vad jag ville åstadkomma. Som tur var erbjöd forskarskolan då de internationella internaten, vilka liksom doktorandkonferenserna med Bielefeld och York var bland de mest givande aktiviteter som anordnades under min tid, samt skrivbordsbytena, där jag fick nöjet att tillbringa ett par lärorika veckor just nere i Bielefeld –att det serverades westfalisk husmanskost i matsalen när vi var där gjorde ju inte saken sämre.
Jag tog också chansen att under det sista året av min doktorandtid söka ett mobilitetsstipendium från forskarskolan. Jag besökte den legendariska Cambridgegruppen eftersom jag ville diskutera mina forskningsresultat med de brittiska historikerna där. Besökets timing kunde dock ha varit bättre: i Storbritannien hotades de universitetsanställdas pensioner av kraftiga nedskärningar, och till följd av detta gick forskarna ut i strejk under stora delar av min tid där. Det blev därför många fler informella cafémöten och strejkmöten än de samtal i seminarierummen som jag väl hade sett framför mig. Å andra sidan var också detta ett bra sätt att knyta kontakter inför framtiden. Nu i höstas sökte jag nämligen VR:s internationella postdoktoranslag för att åter kunna besöka Cambridge och då var mina tidigare kontakter på plats avgörande för att jag skulle kunna få det rekommendationsbrev jag behövde. Anslaget beviljades, så nu är vi i full färd med att packa flyttkartonger, leta bostad och ansöka om visum – ack! vad mycket lättare allt hade varit om bara inte Brexit hade varit…
Jag vill därför passa på att uppmana dig som är doktorand i forskarskolan i dag: utnyttja de möjligheter som bjuds att diskutera och knyta kontakter på internat och kurser och sök, om du kan, ett internationellt utbyte – det ger inte bara perspektiv på den svenska doktorandtillvaron och nya forskningsuppslag, utan kan även innebära att du knyter kontakter som visar sig ha avgörande betydelse för den postdoktorala tillvaron. Och slutligen vill jag även rikta ett varmt tack till forskarskolans ledning som 2018 beviljade det bidrag som gjort mitt kommande utbyte och forskningsprojekt möjligt!