Malin Gregersen var doktorand i historia vid Lunds universitet 2005–2010. Efter disputationen arbetade hon en tid som utbildningskoordinator vid forskarskolan och numera är hon utredare på universitetsledningens kansli vid Linnéuniversitetet och forskare vid ”Linnaeus University Centre for Concurrences in Colonial and Postcolonial Studies”. Både hennes minnen från doktorandtiden och de erfarenheter hon får som utredare har övertygat henne om betydelsen av social gemenskap i en forskarutbildning och om forskarskolornas viktiga roll i att skapa mötesplatser för doktorander.
Jag minns fortfarande den förlamande nervositeten det där första PM-internatet i Höör i början av 2006. Gick de nu och undrade vad jag gjorde där, tyckte de att jag var en bluff? Men så byttes oron mot adrenalinrushen, den som kom efteråt. All respons, all konstruktiv kritik, alla dessa människor som tagit sig tid att läsa det jag skrivit, som tagit det på allvar. Det var det första av en lång rad internat jag varit med på, internat som bundit samman forskarskolan och som fått gemenskapen att växa. Som tillsammans med alla seminarier, kurser och vardagslunken på institutionen fick mig att växa som forskare och som människa. Jag minns också sista gången jag var på ett forskarskoleinternat i Höör, då i egenskap av disputerad med några stapplande steg av Tiden Efteråt bakom mig. Med viss irritation noterade vi de seniora forskarnas varningar inför framtida karriärer: inte alla får plats i akademin, inte alla kan bli professorer. Men alla ville inte få plats, tänkte vi, alla ville inte bli professorer. Det fanns plats för oss, men det gällde att hitta den, och det krävde kreativitet, uthållighet och självförtroende. Forskarskolan skolade oss i självförtroende, akademiskt och socialt. Vi växte som forskare och vi växte i gemenskap.
Den gemenskapen är lätt att ta för given av den som befinner sig mitt i ett doktorandkollektiv i en levande forskningsmiljö. Men den är långt ifrån självklar. Som utredare sysslar jag särskilt med frågor som rör det universitetsövergripande arbetet med kvalitet i forskarutbildningen. Mitt fokus blir ofta de gemensamma nämnarna, förordningskraven, de övergripande principerna. Men med ett sådant fågelperspektiv blir även variationerna synliga; olikheterna och de skiftande förutsättningarna. Många ämnen har bara enstaka doktorander och varken resurser till nya antagningar eller egna kurser. I sådana sammanhang tror jag forskarskolor spelar en särskilt viktig roll genom att samla doktorander och låta dem ta del av större forskningsmiljöer med allt vad det innebär.
Just nu, när den kanske största utmaningen för forskarutbildningen är pandemins påverkan, blir det ännu tydligare. Många påverkas i sin utbildning, konkreta planer ställs på ända och avgörande moment skjuts upp när sådant som forskningsresor, arkivresor, konferenser och fältarbeten inte kan genomföras. Men mindre mätbart är nog alla de sociala sammanhang som försvinner eller förändras, och som leder till att många av de spontana möten och samtal som är en så viktig del av utvecklingen som forskare plötsligt är borta. Många måste hjälpas åt för att minska de negativa konsekvenserna och det kommer att behövas inte bara så länge pandemin pågår utan även efteråt. Samtidigt är det viktigt att ta vara på det som är positivt – till exempel att det blir lättare att hålla igång samtalen över större avstånd när fler vänjer sig vid digitala mötesplatser. Då kan samtalen fortsätta även när pandemier sätter käppar i hjulen och vi längtar efter att kunna ses igen, på riktigt.
Alla de möten som äger rum inom forskarskolan är så mycket värda. Mina minnen från samtal om högt och lågt, över internatens seminariebord och middagsbord, från handledningar, kurser och konferenser, från strövtåg i Berlin och Reykjavik, från krogen efter avslutad arbetsdag och från institutionens innergård en sommarkväll, har alla en alldeles särskild plats i hjärtat.