Magnus Linnarsson var doktorand i historia 2006–2010. När han blev antagen vid Södertörns högskola flyttade han sina bopålar från Skåne till Stockholm, där han sedan blivit kvar. För honom var forskarskolan inte minst en välkommen möjlighet att ha kontakt både med sin nya och sin gamla forskningsmiljö. Som forskarskolans tjugofemte doktorand att disputera blev han förärad en rejäl spettekaka, heroiskt transporterad (i helt skick!) från Lund till Stockholm av forskarskolans ledningsgrupp.
Telefonen ringde den 17 maj 2006. I andra änden fanns Kekke Stadin, professor i historia på Södertörns högskola, som meddelade att jag var aktuell för en doktorandtjänst inom Nationella forskarskolan i historia. Omtumlad av beskedet tackade jag ja, packade lådorna och flyttade från Skåne till Stockholm. Ett beslut jag inte ångrat.
Hösten 2006 var forskarskolan en intensiv och dynamisk miljö att kliva in i. Det är i alla fall så jag minns det i efterhand. Vi var tolv doktorander som började vår utbildning samtidigt och de inledande kurserna blev därför både välbesökta och intensiva. För egen del läste jag min grundutbildning i Lund och blev doktorand på Södertörns högskola inom ett projekt om kommunikationer i östersjöområdet. Det betydde att jag bytte till en ny forsknings- och högskolemiljö, samtidigt som jag genom forskarskolan behöll min kontakt med Lund. Förmodligen överdriver jag såhär efteråt det rosenskimrande intrycket, men det känns som att anknytningen till både Lund och Södertörn var en stor fördel för mig personligen.
Bland det jag minns som ett av de viktigaste, och också roligaste, inslagen från forskarskolan var de återkommande internaten. Jag uppskattade dem alltid mycket och deltog vad jag kan minnas på samtliga som erbjöds. Kombinationen av vetenskapligt program och sociala aktiviteter gjorde dessa träffar till en av de stora styrkorna med forskarskolan under min tid som doktorand. Eftersom forskarskolan bestod av flera lärosäten blev det naturligt att ha kollegor runt om i landet och seminariediskussionerna begränsades därför inte till ett dominerande perspektiv vid en institution eller från en viss grupp av forskare. Detta tror jag är en av de stora poängerna med forskarskolan också framöver. I takt med att antalet doktorander i historia tenderar att bli färre ger forskarskolan en utmärkt möjlighet att skapa större doktorandkollektiv, göra bättre kurser och bredda erfarenhetsutbytet under forskarutbildningen. Det är inte för inte som organisationsmodellen har kopierats i andra sammanhang.
Avslutningsvis en liten anekdot. När jag disputerade i oktober 2010 gjorde jag det som forskarskolans doktorand nummer tjugofem. I det ursprungliga uppdraget när forskarskolan etablerades stod att målet var att utbilda tjugofem doktorer i historia. För att uppmärksamma händelsen (att det blev just jag var naturligtvis en slump) åkte forskarskolans ordförande Hanne Sanders och utbildningskoordinator Charlotte Tornbjer till Stockholm för att övervara min disputation. Deras största bedrift bestod emellertid i att i oskadat skick transportera en rejäl spettekaka på tåget från Lund till Stockholm, för att avnjutas till kaffet efteråt! Skånska bakverk i Stockholm. Det blir inte mycket bättre.