Här fortsätter Lars Edgren, forskarskolans första studierektor, att berätta om hur det gick till när forskarskolan drog igång för 20 år sedan.
Forskarskolan invigdes den 3 september med mousserande vin, snittar, jazzmusik och tal på institutionens gamla fina gård. I Lund hade vi för första gången möjlighet att samtidigt anta en hel grupp doktorander som alla omedelbart fick arbetsplats och datorer, något som tidigare inte alls varit självklart. Det var en mycket god erfarenhet med en större samlad grupp. Detta kunde vi göra under flera år och i en del av dessa årgångar skapades en stark sammanhållning. Tyvärr har det inte varit möjligt för forskarskolan att anta lika många doktorander senare.
Under det första året lades grunden för det fortsatta arbetet. Det första internatet hölls i slutet av januari och nu som då förväntades doktoranderna presentera PM. I slutet av våren hade vi vårt första internationella internat, även om vi den gången inskränkte oss till att bjuda in nordiska forskare som kommentatorer. Utöver de på den tiden obligatoriska teori- och metodkurserna gavs också en kurs i historieförmedling. Den modell som användes för kurserna hade utarbetats i ett nationellt projekt som Kenneth Johansson i Lund och jag tagit initiativ till. Det gav upphov till en nätbaserad kurs i praktiskt tillämpad teori och metod, en kurs som än i denna dag ges i samarbete mellan Stockholm och Uppsala. Vi kallade upplägget ”internat och internet”. Forskarskolans geografiska utbredning krävde nya upplägg. Även om både Kenneth och jag trodde på internets möjligheter krävdes också personliga möten. Varje kurs skulle inledas och avslutas med ett internat. Traditionen att träffas på trivsamma konferenscenter eller kursgårdar med god mat etablerades redan under detta år. Förtjänsten för detta faller inte minst på Barbro Bergner som under hösten knöts till forskarskolan för att ordna med resor och inkvarteringar. Vad hon betytt för forskarskolan vet nog alla som varit inblandade, inte minst hennes roll för matkulturen. För mig innebar hennes engagemang att en allt mer omöjlig arbetsbörda minskade. Internatdelen av kurserna var mycket uppskattade. Internet-inslagen väckte nog mindre entusiasm. Inte minst plattformen Luvit som länge användes, skapade irritation och vrede hos många doktorander.
Vi visste att avgörande för vår framgång var att realisera målet om en fyraårig forskarutbildning. Under det förra seklet var det inte vanligt att någon disputerade inom den angivna tiden. Ett viktigt syfte med statens satsning på forskarskolor var att visa att det var möjligt att organisera forskarutbildningen så att detta mål nåddes. Lyckades vi med detta? Många av de doktorander som antogs under de första åren skulle så småningom bli färdiga inom relativt kort tid efter att deras finansiering tog slut; studietiden hade verkligen kortats. En särskilt viktig erfarenhet av de första åren var betydelsen av att ha många doktorander i en miljö vilka startar samtidigt och kan skapa en grupp med samhörighet. Det skapar också en kollegial miljö som kan verka stimulerande och pådrivande i arbetet.
Eva och jag fortsatte i våra roller för forskarskolan fram till och med läsåret 2003–04. Det sista internatet vi var ansvariga för ägde rum på Gripsholms Wärdshus i juni 2004 med 24 doktorander närvarande. Som kommentatorer hade vi bland annat internationellt ledande historiker som Natalie Zemon Davis, Thomas Laqueur och Jörn Rüsen. Eva och jag kände att det nu var dags att lämna över våra roller till nya innehavare. För min del hade det varit roliga år men också väldigt arbetsamma.
Det är en särskild glädje för mig att konstatera att forskarskolan överlevt i nu tjugo år. Mycket har förändrats men en del finns kvar, till exempel internaten. Att forskarskolan skulle överleva så lång tid var aldrig givet. Vid flera tillfällen har vi varit tvungna att försvara den. Den har förändrats, men den förblir ett centralt inslag i historieämnets liv i Lund och nu alltmer för integrationen av olika ämnen med historiska perspektiv. När jag tänker tillbaka på tiden i forskarskolans ledning, men också åren därefter, minns jag särskilt alla de stimulerande möten med doktorander och kollegor som jag fått uppleva. Vilket privilegium att få vara med om detta!