Lars Berggren var studierektor för forskarskolan 2004–2010. Här skildrar han hur verksamheten såg ut under hans tid, med internationella internat, ett digert kursutbud, utgivandet av två antologier med doktorandtexter samt Högskoleverkets stora utvärdering 2007. Han tänker tillbaka på tiden med glädje och minns framför allt alla inspirerande möten med doktorander och handledare.
I sitt blogginlägg visar Lars Edgren hur forskarskolan kom till och hur en blomstrande och livaktig verksamhet utformades under hans och Eva Österbergs ledning. Under de första åren byggdes samverkansformer mellan partnerinstitutionerna upp och en kursstruktur tog form med inslag av internat och internet. Två internat med alla forskarskolans doktorander och handledare hölls årligen på olika platser i landet. De inbjudna kommentatorerna från det internationella forskarsamhället bidrog till att upprätthålla den höga intellektuella kvaliteten. Tänk att som doktorand få sina texter kommenterade av Natalie Zemon Davies eller Peter Burke! Men även vi lärare hade stort utbyte av att träffa framstående internationella forskare. Jag minns särskilt ett internat i Båstad, där Maria Pallares-Burke på ett fängslande sätt berättade om sin intervjubok med historiker. Den boken har jag haft mycket nytta och glädje av såväl i undervisning som i forskning.
Jag var engagerad i forskarskolan från allra första början som handledare, lärare och så småningom styrelseledamot. Sedan blev jag studierektor med allt vad detta innebar. Under de år jag var studierektor i forskarskolan (2004–2010) var Klas-Göran Karlsson ordförande. Vi tillsatte dessutom också en utbildningskoordinator. Först var det Fredrik Lindström (ej att förväxla med prodekanen med samma namn), därefter Johan Dietsch och Charlotte Tornbjer. Barbro Bergner fungerade som sekreterare, ansvarig för gästföreläsarverksamhet och för arrangemangen vid internaten.
När vi tillträdde hade forskarskolan 29 doktorander (16 män och 13 kvinnor). Av dessa var tolv placerade i Lund, sju på Södertörn, sex i Malmö och fyra i Växjö. Under forskarskolans femte år disputerade tre av dem och blev därför först ut. Antalet verksamma doktorander ökade efterhand och var som mest över 40. Disputationerna blev också allt fler. Den första doktoranden disputerade 2005. När vi lämnade ledningsuppdraget 2010 hade 22 disputerat.
Liksom tidigare genomfördes i regel två internat per år. Juniinternaten var för det mesta internationellt inriktade, men ett par år ägnades de i stället åt förberedelser för antologier med texter av forskarskolans doktorander. På ett par internat togs frågan om doktorandernas arbetsmarknad utanför akademin upp. Inbjudna gäster från olika verksamhetsområden berättade om hur historikers kompetens kunde användas i gymnasieskolan, på arkiv, museer, förlag och inom förvaltningen. Flera internat lyfte olika teman. Ett internat ägnades åt populärhistoria, ett annat åt makt och ett tredje åt den transkulturella och transnationella vändningen. På samtliga deltog inbjudna gäster med föreläsningar och paneldeltagande.
Internaten hölls på flera olika platser. Stiftsgården Åkersberg i Höör, Bäckaskogs slott, Åhus Gästis, Margretetorps Gästifvaregård och Pensionat Klinta. Ett par av internaten hölls i Lund på SOL-centrum. Det var alltid roligt och stimulerande att komma till internaten, som föredömligt organiserades av Barbro Bergner.
Kursutbudet var brett under alla år. Vi hade bland annat kurser om historiska synteser, religion och samhällsprocesser, amerikanska friheter och ofriheter, den internationella arbetarrörelsens historia, klass i historisk forskning, stormaktstid och bondesamhälle samt kropp, makt och historia. Tillsammans med Klas-Göran gav jag kursen Historieförmedling och historiebruk vid ett par tillfällen. Kursen mynnade ut i ett specialnummer av Aktuellt om Historia med texter från kursdeltagarna: Forskningsperspektiv på bruk och förmedling av historia. Men jag var också engagerad som lärare i flera kurser, däribland introduktionskursen samt teori- och metodkursen.
År 2006 gav forskarskolan ut antologin Historieforskning på nya vägar med 24 bidrag som skrivits av forskarskolans doktorander. Fyra år senare gavs ännu en antologi ut, Möten med historiens mångfald, som innehåller 23 texter. Dessa antologier förbereddes på internat som ägnades åt antologitexterna.
Under alla åren arbetade vi målmedvetet med internationaliseringen, vilket bland annat innebar att de forskarstuderande stimulerades att knyta internationella kontakter och åka utomlands på konferenser, arkivresor eller gästvistelser.
Under min tid som studierektor skulle forskarskolan utvärderas av Högskoleverket. Arbetet med detta var intensivt. Förutom en omfattande självvärdering skulle ett utförligt statistiskt material skickas in. I slutet av november 2007 var vi flera doktorander och lärare som åkte upp till Stockholm för en hearing. Omdömet från Högskoleverket innehöll mycket positivt, men också en del kritiska synpunkter. Bland annat pekades på att produktiviteten inte var så hög när det gällde att få fram disputationer.
Mina år som studierektor var en rolig tid, naturligtvis inte utan problem och utmaningar, men en verksamhet som jag tänker tillbaka på med glädje. Kontakten med doktorander och handledare på de olika partnerinstitutionerna var en ständig källa till inspiration. Forskarskolan har under sina tjugo år betytt mycket för forskarutbildningen i historia och andra ämnen med historiska perspektiv. Detta blev jag inte minst varse när jag arbetade med UKÄ:s utvärdering av utbildningen på forskarnivå i historia. Det finns all anledning att vara stolt över den forskarskola som inrättades för tjugo år sedan och som alltjämt nämns som en modell för studier på forskarnivå.