Klas-Göran Karlsson är professor i historia vid Lunds universitet och var forskarskolans ordförande 2004–2010. Goda ekonomiska förutsättningar och många engagerade doktorander gav möjlighet att skapa en rik och dynamisk forskarutbildning. Med värme minns Klas-Göran de båda antologier som han och fyra kolleger sammanställde, där forskarskolans doktorander övades i att kort och kärnfullt presentera sin forskning.
Jag var ordförande i Forskarskolan i historia åren 2004–2010, efter att de första åren ha suttit som ledamot i dess styrgrupp. Det var en tid av stora framgångar och många glädjeämnen. Jag omgavs av en grupp kolleger, däribland Lars Berggren, Barbro Bergner, Fredrik Lindström och Lotta Tornbjer, som tillsammans med mig hade goda både ekonomiska och intellektuella förutsättningar att skapa en rik och varierad forskarutbildning både för dem som var antagna inom forskarskolans ram och för dem som stod utanför. Doktorander fanns vid alla partnerhögskolor, i Malmö, på Södertörn och i Växjö, men lejonparten av dem arbetade vid och bildade ett finmaskigt nätverk vid Historiska institutionen i Lund.
Det var populärt att vara doktorand inom forskarskolan, och vi kunde anta många begåvade studenter som disputerade inom utsatt tid och sedan dess har lyckats påfallande väl både i och utanför universitetskarriären. Rimligen var forskarskolan en viktig förklaring till detta. Som ledamot i fakultetens forskarutbildningsnämnd kunde jag konstatera att forskarskolan både fick ett gott stöd uppifrån och att vi trots denna unika utbildning också fick stora resurser att anta ”vanliga” doktorander med finansiering från fakulteten. Därtill fick Historiska institutionen i samarbete med Malmö högskola ytterligare en forskarskola i historia och historiedidaktik, under Lunds ledning, för praktiserande historielärare, under min period. Kanske bidrog den gamla forskarskolan till att vi fick en ny, och definitivt bidrog erfarenheten från den gamla till att göra etableringen av den nya effektiv och smidig.
Aktiviteterna under sexårsperioden var många. Särskilt minns jag ett antal internationella seminarier med högt kvalificerade kolleger som beredvilligt kom resande och med sedvanlig finess togs om hand av Barbro, och som därefter bidrog med både skarpsinne i sina kommentarer till doktorandtexterna och en allmänt generös inställning till de unga kollegerna. Jag minns också med stor värme det stora arbetet med att sammanställa två forskarskoleantologier, Historieforskning på nya vägar (2006), som jag redigerade tillsammans med Eva Helen Ulvros och Ulf Zander, och Möten med historiens mångfald (2010), med Lars Berggren och Charlotte Tornbjer. Båda volymerna, utgivna av Nordic Academic Press i Lund och med tiosidiga kapitel som alla doktorander författade om sina forskningsämnen med inriktning mot både de akademiska läsarna och en bildad historieintresserad allmänhet, väckte med sin blandning av olika ämnen stort intresse, och gav doktoranderna viktig erfarenhet av att skriva korta och kärnfulla texter. För oss som stod bakom böckerna var både de internat där vi skärskådade texterna och de redaktionsmöten där vi finslipade dem lustfyllda upplevelser.
Allt var förstås inte frid och fröjd. Även om resurstilldelningen var rik, till och med osedvanligt rik för att avse humanistiska discipliner, var det stundtals hårda diskussioner om medelsfördelningen och administrativa praktiker mellan partnerhögskolorna, och alla var inte lika belåtna med Lunds universitets position som navet i forskarskolan. Olika forskningsprofiler och skolbildningar bröts mot varandra, som i all akademisk verksamhet, men möjligheten att medelst flitig kursgivning och internatsamvaro komma närmare varandra än i traditionell forskarutbildning i historia bidrog nog till att vi kunde gjuta olja på en del vågor. Och, som sagt, målet att skapa en bättre och effektivare forskarutbildning i historia uppnådde vi utan tvekan, och vägen dit var i allt väsentligt både socialt angenäm och intellektuellt stimulerande.