Katarzyna Herd var doktorand i etnologi vid Lunds Universitet 2014–2018. Hon tillhörde den första generation i forskarskolan som inte var historiker. För Katarzyna innebar forskarskolans historiska inriktning att hon fick tänka nytt kring sitt avhandlingsämne och utmana sina gränser. Forskarskolan bidrog också till att doktorandtiden inte blev ensam utan tvärtom en tid rik på sociala aktiviteter och vänskaper.
Jag ingick i den första generationen icke-historiker som blev antagna till forskarskolan i historiska studier. Jag var också den första etnologen som var finansierad av forskarskolan. Det betydde att man ibland kände sig som en udda fågel. Samtidigt tillhörde jag den första generationen som fick chansen att prova på olika evenemang och seminarier i forskarskolans regi. Vi var de första som kunde besöka York och Bielefeld och knyta kontakter med doktorander från England och Tyskland.
Utan forskarskolan och kravet på något slags historierelaterat avhandlingsämne skulle jag (eventuellt) inte kommit att tänka på historieproduktion eller historiebruk inom fotbollen. Forskarskolan och kravet på att relatera min avhandling till historia gjorde att jag tvingades att fundera och jag hittade en intressant vinkel. Jag var också tvungen att läsa historieteori och röra mig över mina bekväma etnologiska gränser. Detta resulterade i en ganska bra avhandling som fick några priser. Reinhard Koselleck, Jörn Rüsen och Hayden White, som vi läste under obligatoriska kurser, blev sedan standardteoretiker i mitt arbete.
Vår doktorandgrupp från blandade ämnen (antikens kultur och samhällsliv, idé- och lärdomshistoria, etnologi och historisk arkeologi) var brokig och intressant. Vi representerade olika akademiska traditioner som ibland resulterade i livliga diskussioner. Men vi umgicks mycket med varandra, hade afterworks och middagar och det var tack vare Jimmy, Hampus, Kenth och Ingrid som man kunde överleva jobbig kritik på internaten, hårda kommentarer eller utmanande kurser.
Jag uppskattade (mycket) de sociala element som forskarskolan kunde bjuda på. Doktorandtiden beskrivs ibland som isolerad, en tid då man måste fokusera på sitt eget projekt. Inom forskarskolan hade man tillgång till en stor grupp erfarna forskare och blev introducerad för många olika forskningsområden, både i Sverige och utomlands. Man kände sig inte ensam och man hittade vänner och kollegor. Även efter doktorandperioden fortsätter de att befinna sig runtomkring, både professionellt och socialt. Jag har forskarskolan att tacka för ett starkt nätverk, kontakter som alstrar både publikationer och konferenser.
Den viktigaste läxan var att våga gå över gränser och utforska möjligheter. Detta gällde doktorandprojektet och nya sätt att använda teori och metod, men också olika aktiviteter, så som internat i York, ett möte med en tysk professor eller forskningsbesök i Finland. Akademisk verksamhet handlar om en kontinuerlig konversation. Nu under Covid-19-pandemin saknar vi miljön och just konversationerna. Kunskap och forskning växer fram genom diskussioner, både officiella och inofficiella. Med forskarskolans hjälp fick man ta del av diskussioner som berikade ens tankesätt och gav meningsfullt meningsutbyte. Ta vara på det!