Jonas Nordin är professor i bok- och bibliotekshistoria vid Lunds universitet. Han har tidigare arbetat vid Stockholms universitet och Kungliga biblioteket. Jonas understryker vikten av att doktorander inte bara engagerar sig i sådant som är omedelbart och instrumentellt viktigt för avhandlingen utan också tar del av aktiviteter som ger nödvändig bredd och erfarenhet i det framtida livet som forskare. Här finns forskarskolan som en viktig resurs, inte minst för små forskarmiljöer.
Under en forskarutbildning skall man inte bara bli specialist på det ämne man valt för sin avhandling, man skall också bli generalist inom sin disciplin och inom vetenskaplig verksamhet i allmänhet. Med en doktorsexamen inom ett humanvetenskapligt ämne förväntas man ha en förmåga att bedöma lödigheten och bärkraften i vetenskapliga arbeten och man bör ha övat upp en förmåga att formulera en problemställning, att planera en undersökning, att finna eller skapa ett relevant källmaterial, att identifiera ett relevant forskningsläge och orientera sig i stora mängder tidigare studier, att organisera en undersökning, att ompröva sina idéer i ljuset av nya upptäckter och inte minst att presentera sina resultat på ett sätt som är begripligt för andra. Det är med andra ord en ganska omfattande katalog av färdigheter som förväntas av en doktor i humaniora. Själva avhandlingsarbetet, hur varierat det än må vara, kan bara ge träning i en begränsad uppsättning av dem. En lika stor och viktig del av skolningen är att se och följa hur andra gör och har gjort.
Före den forskarutbildningsreform som initierades 1998 hade de humanvetenskapliga doktorandstudierna i Sverige hög antagning och låg genomströmning. Den faktiska utbildningstiden låg väsentligt över den formella normalstudietiden på fyra år, utslagningen var stor och stora delar av avhandlingsskrivandet bedrevs som ofinansierat arbete. En av få fördelar med detta system jämfört med dagens var att det skapade stora miljöer där många doktorander i olika stadier av sin utbildning regelbundet möttes på seminarier och kurser. Det producerades, lades fram och diskuterades stora mängder avhandlingstext i allt från skissartade utkast till publiceringsfärdiga artiklar eller kapitel. Juniora doktorander insåg tidigt att det som en dag presenterades som en färdig bok hade startat som stolpar, tankespånor och hugskott. I det ideala fallet kunde man följa hur en robust undersökning successivt mejslades fram ur en klump av ofärdiga uppslag och utkast; det vetenskapliga hantverket blev på så sätt både konkret och avdramatiserat.
Sådan var min forskarutbildning på 1990-talet, före reformen, och det finns lite att idealisera kring den. Dagens system är överlägset på nästan alla punkter – utom den om miljön. En ofrånkomlig följd av de strömlinjeformade och helfinansierade forskarutbildningarna är att antalet doktorander minskat och miljöerna krympt. De fortlöpande samtalen mellan doktoranderna på en institution har blivit färre och avhandlingsutkasten glesare. Det är här forskarskolan kommer in med sin viktiga verksamhet, som är särskilt nödvändig för små forskarmiljöer som bokhistoria. För att vi skall kunna tillhandahålla en allsidig forskarutbildning krävs samarbete med andra.
Min insikt om forskarskolans betydelse konkretiserades 2017 då jag ingick i en bedömargrupp som på Universitetskanslerämbetets uppdrag utvärderade forskarutbildningen i historia på nationell nivå. Många institutioner vittnade i sina självvärderingar om betydelsen av forskarskolan. Den erbjöd ett varierat kursutbud, en vetenskaplig mångfald och en kompetensbreddning som inte kunde tillhandahållas på institutionsnivå. Enkla saker som skrivinternat och skrivbordsbyten gav doktoranderna stimulans och erfarenhet från olika miljöer och bidrog till att skapa viktiga nätverk. Det var enkelt att se nyttan redan för det relativt stora historieämnet och den var naturligtvis minst lika betydelsefull inom de mindre forskarutbildningsämnen som ingick i samarbetet.
Kunskaper och kompetenser omsätts i dag i en allt snabbare takt. För en forskare som förväntar sig två, tre eller kanske fyra decenniers yrkesverksamhet efter disputationen gäller det att vara beredd på stora förändringar i arbetssituationen. En viktig funktion hos forskarskolan är att engagera doktoranderna i aktiviteter som kanske inte är omedelbart och instrumentellt nyttiga för deras avhandlingsprojekt, men som är essentiella för deras skolning till erfarna och mångkunniga forskare och som gör dem villiga och kompententa att angripa varierande problem och uppgifter såväl inom som utanför akademin.