John Berg är doktorand i historia och historiedidaktik vid Malmö universitet sedan 2018. Här lyfter han fram några av de lärdomar som forskarskolan gett honom: att forskning till stor del är en social aktivitet som inte äger rum framför skärmen utan i mötet med andra forskare, samt att forskning gynnas av att man efter ett hårt dagspass får äta middag och umgås helt avslappnat tillsammans.
Jag är sedan februari 2018 doktorand i historia och historiedidaktik vid Malmö universitet. I min forskning undersöker jag hur den svenska idrottens kulturarv skapas, utmanas och upprätthålls genom studier av fem idrottsmuseer. Min ansats är kvalitativ och inbegriper dels ett samtida perspektiv, där jag undersöker hur samtliga fem idrottsmuseer konstruerar en dagsaktuell bild av svensk idrotts kulturarv, dels ett historiskt perspektiv, där idrottens kulturarv belyses i termer av makt, kontinuitet och förändring över tid. Vid sidan av forskningsprojektet undervisar jag inom främst historia och kulturarv samt handleder uppsatser.
Under min andra termin, hösten 2018, fick jag för första gången stifta bekantskap med Nationella forskarskolan – först genom den ambulerande kursen Historiska problem, där jag och mina kollegor fick besöka de universitet och högskolor som utgjorde forskarskolans nätverk och få en god inblick i deras respektive verksamheter, följt av det årliga PM-internatet där vi nya doktorander fick presentera våra avhandlingsprojekt. ”Introduktionsåret” avslutades med en kurs i historisk teori där vi doktorander också fick möta våren på vackra platser runt om i Skåne.
Vackra platser, ja. Engagemanget i forskarskolan utspelar sig nästan alltid på platser utanför de ordinära universitetsmiljöerna, inte sällan i skånska slottsmiljöer med bländande natur inpå knuten. Internaten är en lång tradition inom forskarskolan och mina upplevelser av dem går nog i linje med de flesta andras. Sammankomsterna har varit texttunga, intensiva och energikrävande – det ska inte stickas under stol med – men också glädjefyllda och lärorika.
En av de största lärdomarna med att delta i forskarskolans aktiviteter – och något jag tror behöver uppmärksammas – är att forskning i allra högsta grad bör ses som en social aktivitet. Mycket av det arbete vi som forskare utför sker inte vid skrivbordet, framför datorn eller i arkivet – det sker när vi möter andra forskare, som inte nödvändigtvis delar våra intressen, men som genom sina ingångar inspirerar oss att tänka i nya banor och pröva nya angreppssätt. Det sker också när vi efter en lång och krävande dag fått möjlighet att släppa allt och bara käka middag, där hjärnan fått vila ett par timmar från teorier, metoder och frågeställningar. Kombinationen av intensivt arbete blandat med avslappnat häng har sannolikt varit ett viktigt och vinnande koncept för forskarskolan.
Slutligen vill jag nämna historieämnets bredd, som också visat sig i kontakterna med forskarskolan. Jag har i forskarskolans regi mött doktorander som haft alla möjliga inriktningar inom historia, men också doktorander från andra ämnen, som exempelvis etnologi. Detta har varit utvecklande för mig och säkert för andra också. Här finns något fint att bygga vidare på i 20 år till, tycker jag.