Johanna J. Damaris är doktorand i idéhistoria vid Göteborgs universitet sedan 2020. Som nyinflyttad från Norge var det viktigt för henne att hitta en ny gemenskap. Hon var först pessimistisk inför forskarskolans digitala aktiviteter – skärmen stimulerar knappast spontana möten – men tycker med facit i hand att det varit betydligt mer fruktbart än hon trodde. Inte minst utmanades hon att formulera den kunskap som tidigare legat under ytan men som behövde kastas upp i luften – för att sedan kunna landa på jorden.
Jag arbetar med en avhandling om natur- och människosyn i den engelska häxeridebatten på 1600-talet. Det är ett ämne som berör många olika kontexter, där politiska, religiösa, rättshistoriska och naturfilosofiska strömningar ofta måste hållas i huvudet samtidigt. Ganska snart efter att jag börjat samla in mitt material stod det klart att mitt projekt skulle må bra av att kastas upp i luften. Under mitt första år har frågan varit hur projektet ska landa igen.
Då jag blev inbjuden till forskarskolan såg jag det som ett sätt att lära känna en forskningsmiljö utanför Göteborg och att hitta en större gemenskap av människor som har intresse av mitt ämne. Då allt äger rum via Zoom på grund av rådande omständigheter kände jag mig först smått pessimistisk. Jag visste att det är mycket som händer i de informella pauserna och att Zoom inte är byggt för just oväntade möten.
Jag såg ändå fram emot att diskutera ”historiska problem” och ”historisk teori”, och det skulle visa sig att det hela var mer fruktbart än jag trodde. Mångfalden av människor med olika projekt och ämnen, och uppgiften att presentera texter för icke-idéhistoriker, krävde att jag formulerade kunskap som tidigare varit underförstådd. Att aktivt opponera och också själv få återkoppling på ofärdiga texter och tankar – från forskare på olika nivåer och med olika darlings – gjorde att processen att åter igen landa mitt projekt blev helt annorlunda och långt rikare än om jag inte hade deltagit i forskarskolan.
Samtidigt fick jag en ny möjlighet. Kontakten med forskarskolan gjorde att jag blev uppmärksam på Historisk studenttidskrift i Lund – den enda tidskriften i sitt slag i Sverige. Forskarskolan hade gett mig erfarenheten att det är mycket som är möjligt i det digitala formatet. Efter att jag kollat med studenterna om det fanns intresse för ett liknande projekt i Göteborg, etablerade jag och nio studenter Idé. Tidskrift för idéhistoria, en studenttidskrift som ska visa på bredden i det idéhistoriska tänkandet. Att vi inte kunde mötas på riktigt hindrade ju oss inte från att arbeta och mingla via Zoom.