Johanna Ringarp antogs 2005 som doktorand i historia vid Södertörns högskola. Forskarskolan gav henne möjlighet att tillbringa delar av sin doktorandtid vid ett universitet i Tyskland, en betydelsefull tid som också innebar att Johanna kunde fortsätta sin forskarkarriär i Münster och Berlin efter disputation och arbete som forskningshandläggare. Nu är hon tillbaka, verksam som forskare och lektor i utbildningshistoria vid Stockholms universitet, Uppsala universitet samt Södertörns högskola.
Jag blev antagen till nationella forskarskolan i historia 2005 med placering på Södertörns högskola. Samma år anställdes också två doktorander i Lund och en i Malmö. Att ha kollegor som var inne i samma process, även om de satt i Skåne, var väldigt viktigt inte minst under min första tid som doktorand. Jag minns att vi under det första året besökte de olika historiska institutionerna som ingick i forskarskolan. Dessa besök gav mig en större förståelse för den mångfald som finns inom ämnet historia och de olika forskningsprofiler som finns. Det var också spännande att träffa personer vars namn jag tidigare hade hört och vars forskning jag hade läst.
För att kunna organisera och samordna en forskarskola där flera lärosäten ingår krävs det personer som har koll på det administrativa. Jag sänder därför en tacksam tanke till Evelin!
Ett annat viktigt inslag var internaten där vi hade möjligheten att inte bara träffas och diskutera varandras texter, utan också lära känna varandra. Dessa möten kom att bli viktiga både för den sociala sammanhållningen och för att skolas in i historikerskrået.
Genom ett generöst bidrag från forskarskolan fick jag möjlighet att förlägga delar av min doktorandtid till Westfälische Wilhelms-Universität Münster i Tyskland. Min tid där kom att bli väldigt betydelsefull för mig. Dels för att jag därmed fick inblick i hur förutsättningarna var för doktorander i ett annat land. Det framkom med all tydlighet att det var otroligt fördelaktigt att vara en del av forskarskolan. Dels för att jag började se på min egen forskning, som behandlade kommunaliseringen av lärarkåren i Sverige, i ett större perspektiv.
Efter min disputation arbetade jag som vikarierande lektor i historia på flera lärosäten i Mälardalen innan jag fick en tjänst som forskningshandläggare på Södertörns högskola. Jag saknade dock att vara forskare och sökte mig därför tillbaka. Även i det sammanhanget kom de kontakter som jag hade knutit som doktorand att bli värdefulla. Jag återvände som postdoktor till Münster, innan jag flyttade över till Humboldts universität i Berlin.
Nyligen pratade jag och en kollega om att forskarskolan gav oss doktorander förmånen att på nära håll få följa många olika forskningsprojekt. Flertalet av dem låg kanske långt ifrån det man själv sysslade med då, men det gav samtidigt oss doktorander en god orientering i forskningsfältet. Att kontinuerligt ha träffats på internat och konferenser gör det också lättare att i efterhand ta kontakt. Detta tror jag är forskarskolans stora fördel och något som jag hoppas kommer vara ett viktigt element även fortsättningsvis.