Jens Norrby är doktorand i idéhistoria vid Göteborgs universitet sedan 2016. Forskarskolans mångfald av ämnen och akademiska miljöer har hjälpt honom att se sitt avhandlingsprojekt utifrån och att hitta nya perspektiv. Möjligheten att arrangera en workshop tillsammans med en doktorandkollega var också värdefull, liksom mötet med doktorander från York och Bielefeld.
Forskarskolans miljö gjorde direkt ett stort intryck på mig då jag kommer från ett universitet där idéhistoria inte har särskilt många samarbeten med andra historiska ämnen. Jag var helt enkelt ovan vid att mina idéer och mitt arbete synades från andra historiska perspektiv än det idéhistoriska. Forskarskolans mångfald – både vad gällde ämnesval och lärosäten – hjälpte mig att byta perspektiv och se mitt projekt utifrån.
Gruppen jag ingick i för de kurser vi läste första året var spretig vad gällde ämnestillhörighet, men också vetgirig, engagerad och mycket diskussionsglad. Genom otaliga diskussioner fick man inte bara chansen att testa sina försanthavanden gentemot andra discipliners synsätt, det gav också en möjlighet att ytterligare grunda den egna ämnesidentiteten i en övertygelse om riktigheten i de särdrag som man nu upptäckte hörde det egna ämnet till. Det var en värdefull dynamik som den enskilda institutionen såklart hade svårt att erbjuda.
Det var dock inte helt oväntat att ett större sammanhang skulle hjälpa mig att orientera mig i ämnesidentiteten. Min första riktiga wow-upplevelse kom däremot när jag deltog på LYB-konferensen. Jag fann det fantastiskt inspirerande att få ta del av nya, internationella idéer på ett sådant bekvämt sätt och i en så pass varm miljö. Vi hade återigen ett fantastiskt gäng och samtalen flöt på så bra att vi kom fram till att vi skulle undersöka om vi kunde ses igen.
Med detta sagt satte den eminente Bruno Hamnell och jag igång med att organisera en workshop kring ett av de större teman vi upptäckt under konferensen och till vår glädje gav forskarskolan oss långt mer stöd än vi vågat hoppas. Förutom generös ekonomisk stöttning fick vi hjälp med mycket av det administrativa runt omkring och möttes alltid av en öppen attityd där man kunde pröva idéer och upplägg. I få fall blir det så tydligt vilka möjligheter som öppnas upp av ett större doktorandsammanhang.
Ett par veckor efter workshopen föddes mitt äldsta barn och efter det har min aktivitet i forskarskolan tyvärr minskat. Jag hoppas dock att jag ska kunna återvända mer när barnen blivit lite större och jag tänker definitivt försöka få till ett skrivbordsbyte vid något tillfälle. Med dyra doktorandanställningar, som många institutioner kämpar med att finansiera, ser jag forskarskolans kommande tjugo år som antagligen ännu viktigare för att kunna erbjuda doktorander inom historiska ämnen en levande och dynamisk forskarutbildningsmiljö, både akademiskt och socialt. Tusen tack till alla er som de senaste decennierna slitit för forskarskolans sak – jag och min forskning är er evigt tacksamma – och all lycka till er som nu förverkligar de kommande tjugo åren.