Jenny Gustafsson är doktorand i idéhistoria vid Södertörns högskola sedan 2017. Hon är just i färd att knyta ihop sin avhandling och ser nu tillbaka på sin doktorandtid som en tid av utveckling och mognad. Första året som doktorand skakade ständigt handen som höll i kaffekoppen. Det gör den inte längre. Genom forskarskolan har Jenny kunnat växa in i sin roll som forskare.
Nu befinner jag mig i slutfasen av mitt avhandlingsarbete och fokus är riktat mot att länka samman alla pusselbitar till ett färdigt manus. Det innebär att en stor del av min tid ägnas åt att skriva, skriva ut, skriva om. Jag befinner mig också vid en tidpunkt där jag har glädjen att förbättra mitt manus genom de många synpunkter jag tagit till mig genom åren, och där har inte minst deltagare i forskarskolan bidragit. Eftersom jag under en tid har befunnit mig i en skrivarbubbla ser jag mycket fram emot att delta som opponent på det internat som är planerat att hållas på Bäckaskog slott i september (om pandemin tillåter).
Ett särskilt glädjande minne jag har från forskarskolan är när jag deltog i en skrivreträtt på Drakamöllan på Österlen. Som doktorand arbetar man mycket på egen hand och ibland dyker det upp problem eller frågor i skrivprocessen som är värdefulla att dela med andra som är i samma situation. Det kan handla om att slita med ett worddokument som bara växer och där det är lätt att tappa den röda tråden eller glömma bort sin läsare.
Att få diskutera skrivandet med andra doktorander och med seniora forskare har haft stor betydelse för min utveckling och för mitt avhandlingsarbete. På Drakamöllan hade vi doktorander inte bara möjlighet att få vägledning i vårt skrivande – framför allt av Cecilia Trenter som gav många goda råd – utan vi fick också utrymme att arbeta i lugn och ro i en vacker gårdsmiljö. I tre dagar samlades några doktorander för att varva fokuserat skrivande med givande diskussioner och promenader. Det var också härligt att kunna pausa från arbetet i varandras sällskap under de vällagade måltider som där serverades.
Samtidigt har det varit utmanande att vara doktorand i forskarskolan. På våra intensiva internat har vi doktorander till exempel fått presentera våra egna projekt och kommentera på andras texter i en stor forskarmiljö. När vi har träffats har vi ofta varit på tårna. Anspänningen har varit stark. Jag minns mycket väl hur nervös jag var när jag för första gången i Höör skulle lägga fram mitt avhandlingsprojekt inför opponenter och en stor skara åhörare. Men det visade sig bli en av de mest positiva erfarenheter jag haft och när jag reste tillbaka till mitt lärosäte utanför Stockholm var jag förvisso mycket trött men samtidigt stärkt av energi.
På så sätt har forskarskolan kunnat vara en plats där vi doktorander har fått träna på att ta plats i vetenskapliga rum. När jag ser tillbaka på mitt första år som doktorand minns jag mest hur min hand skakade varje gång jag skulle lyfta en kaffekopp – och mot den bakgrunden kan jag se hur jag vuxit in i min roll genom åren. På det stora hela har forskarskolan givit mig en plats där jag som ung forskare, det vill säga doktorand, har kunnat mogna i min roll.
Det har varit särskilt glädjande att träffa så många som är så innerligt intresserade av vad man ägnar sig åt, och att vara på en plats där skämt ofta har en akademisk twist. Trots alla utmaningar har det varit roligt att vara en del av forskarskolan och jag tackar särskilt för skarp kritik, kaffe och inspirerande sällskap.