Hugo Nordland var doktorand i historia i Lund 2010–2015. Efter disputationen kände han sig lockad att arbeta med historia utanför universitetet och började söka jobb. Femtio ansökningar senare utan en enda intervju var han nära att kasta in handduken. Då dök det gyllene tillfället upp. Nu arbetar Hugo i mediebranschen – sedan några år som redaktör på Historiska Media – och han uppmuntrar alla doktorander att odla kontakter utanför akademin – man vet aldrig när tillfället dyker upp.
Med sprudlande entusiasm började jag som doktorand hösten 2010. Avhandlingsprojektet hade jag tjuvstartat på och en stor del av källmaterialet var redan insamlat. Det skulle handla om svenska officerares känsloliv under 1700-talet. Bara att sätta igång.
Att doktorera tillsammans med flera andra är få förunnat. I Sverige är det snarast norm att de forskarstuderande inom humaniora inte är fler än två–tre per institution, ibland ännu färre. Med andra ord måste det rika utbyte med seminarier, diskussioner och träffar som forskarskolan tillhandahöll betraktas som ett privilegium att få ta del av. Särskilt givande var de informella utbytena: luncherna, kaffepauserna, middagarna och samtalen över ett glas vin på internatkvällarna. Här var det inte bara idéer om forskningsdesign som tog form, utan också vänskaper och kontaktnät. Med tiden brottades jag dock alltmer med den återkommande frågan: Var forskarlivet trots allt rätt för mig?
Jag började sondera arbetsmarknaden utanför universitetet, men runt femtio jobbansökningar senare hade jag inte fått en enda intervju. Livskrisen hade närmast blivit ett faktum när platsannonsen dök upp i flödet som en blixt från klar himmel. Tidskriften Militär Historia sökte en ny chefredaktör.
Hjälpt av min skickliga coach från Trygghetsstiftelsen utarbetade jag en välsminkad ansökan. Inte med ett ord adresserade jag det krav på ”mångårig erfarenhet av tidskriftsproduktion” som stod på annonsens första rad. Jag hade dock skrivit artiklar för tidningen vid sidan av avhandlingsarbetet och skulle dessutom snart vara disputerad inom ett militärhistoriskt ämne. En förlösande känsla infann sig när jag efter två intervjuer läste mailet från förlagschefen där han erbjöd mig tjänsten.
Så hamnade jag alltså i mediebranschen. Från att ha varit van vid deadlines som ofta sattes månader eller till och med år fram i tiden skulle jag nu leverera återkommande resultat med endast några få veckors mellanrum. Det var också svindlande att nu skriva för tusentals läsare, i stället för en mindre cirkel av forskare och studenter. Allt var nytt och spännande.
Min forskarbakgrund sågs emellertid inte som enbart positiv. Ganska snabbt förstod jag att som direktimporterad från universitetsvärlden hade jag en del att bevisa. Det är tyvärr så att det för många arbetsgivare framstår som riskfyllt att anställa en disputerad. Akademin skiljer sig ofta radikalt från övriga arbetslivet, där fokus oftare ligger på produktion än på att analytiskt bryta ner saker i sina beståndsdelar. Trots att jag var noga med hur jag uttryckte mig fick jag ofta höra: ”Hugo, nu blir det för akademiskt igen.” Så småningom hade jag anpassat mig tillräckligt, och kanske gjort lite avtryck, för att invändningarna skulle bli färre. Jag har fått bilden bekräftad av andra som gjort liknande resor, att det ofta tar två–tre år av arbetsliv innan en doktorsexamen börjar ses som enbart en resurs och inte på något plan som en belastning. Så länge kontakterna är få mellan akademi och arbetsmarknad kommer det nog att vara på det sättet. Det kan ta tid att bli helt accepterad, men det blir bättre.
Att räkna upp allt jag lärde mig under de tre åren som tidningsredaktör låter sig inte göras här. Men det var otroligt mycket. Sista året tillbringades i Danmark, sedan tidningens ägare Bonnier Publications valt att omlokalisera redaktionen dit. Jag hamnade förvisso i brännpunkten av Danmarks medielandskap och mötte otroligt kompetenta människor. Men en pendlartillvaro över sundet med småbarn hemma är ingen optimal situation. En lyckosam oktobereftermiddag 2018 tog jag kontakt med chefen för bokförlaget Historiska Media i Lund. Han sa först att han inte hade någon tjänst åt mig, men när vi lunchade några veckor senare erbjöd han mig ett spännande redaktörsjobb vid sittande bord. Jag var tillbaka i Lund.
Allt tydligare började jag nu märka hur attityden mot mig förändrades. Jag var inte längre värd att ta på allvar trots min akademiska titel utan i tilltagande grad tack vare den. Allt oftare blev jag konsulterad i olika frågor, ofta historiska sådana men också om mina försänkningar i forskarsamhället. Det vidsträckta kontaktnät jag byggt upp som doktorand blev en allt tyngre merit.
Ska jag dra några slutsatser kring vad forskarskolan betytt för min karriär är det nog just det. Visst var avhandlingsarbetet formativt och viktigt, men framför allt var det mötena som på sikt blev mest värdefulla. Varje gång jag får chansen rekommenderar jag doktorander att inte stänga dörren om sig och kedja fast sig vid datorn. Det är också viktigt att inte stirra sig blind på akademin som mötesplats. Doktorandtiden är ett unikt gynnsamt tillfälle att knyta kontakter med externa aktörer som museer, arkiv och förlag. Endast fantasin sätter gränser. Utan denna fantasi riskerar man, med alltför stort fokus på upptrampade stigar, att missa möjligheter som kan komma som en blixt från klar himmel. Även när skrivångestens piska kallar till pulpeten kan mingel bli en nyckel till framgång.