Hans Hägerdal är professor i historia vid Linnéuniversitetet och ingår i forskarskolans samarbetsråd. Här berättar han om några vackra höstdagar på Bäckaskog slott som får representera det han tycker utmärker forskarskolan: en positiv akademisk mångfald och ett socialt sammanhang där doktorander från mindre miljöer får möjlighet att träffa forskare från andra lärosäten i Sverige och utomlands. Hans hoppas att den tvärvetenskapliga ambitionen kan kombineras med en internationalisering där man arbetar vetenskapligt också över kulturella gränser.
Tiden är milda höstdagar, den 17 till 19 september 2014 för att vara exakt. Sommaren vägrar släppa sitt grepp och bara några få gula löv bryter intrycket av intensiv grönska i den stora parkanläggningen. Platsen är det måleriska Bäckaskog slott, ursprungligen ett medeltida kloster mellan Oppmannasjön och Ivösjön, som byggdes om på 1500-talet av en förfader till Povel Ramel och numera är konferensanläggning. I de salar som trampats av fältmarskalk Toll och Karl XV pågår högeligen intellektuella aktiviteter med diskussioner på engelska om postväsendet i det tidigmoderna Gdansk, Knud VI av Danmark, stadsutveckling i Malmö och japansk kolonialism. Deltar gör inte bara lärare och doktorander från de fem lärosätena utan också den nederländska socialhistoriens doyen Marcel van der Linden och ett gäng inbjudna akademiker från York. De sistnämnda genomlever en viss existentiell kris eftersom de inte vet om de kommer att åka hem med prospektet att fortsätta vara britter. Vid frukosten inför uppbrottet kan de dock andas ut: Skottland har med nöd och näppe valt att stanna kvar i det förenade kungariket.
Episoden är en av många ögonblicksbilder som etsat sig fast från våra dynamiska och trevligt ordnade internat, för det mesta utan ödesmättade folkomröstningar i bakgrunden. Sceneriet epitomiserar några av de ingredienser som gjort forskarskolan i historiska studier till en långlivad skapelse, i bjärt motsats till de flesta forskarskolor som förunnas en kort livslängd. Den slitna metaforen om en kritisk massa passar ovanligt bra in här. Fem lärosäten från södra, västra och centrala Sverige med delvis olika inriktning har genom en positiv heterogenitet skapat viktiga nätverkseffekter på ett sätt som inte fanns på kartan när jag själv en gång var doktorand.
Konceptet, att doktorander får feedback från kollegor som tillhör andra seminariekulturer och har tillfälle till rörlighet inom och utanför landet, kontrasterar mot den i och för sig stimulerande men något immobila seminariemiljö jag själv tillhörde när det begav sig på 80- och 90-talen. Eftersom doktoranderna vid Linnéuniversitetet är ganska få blir fördelarna för kursgivning och stimulerande seminariemiljöer så mycket tydligare och viktigare. Den sociala aspekten är viktig på flera sätt: som representant för en mindre historikermiljö känns det spännande att få bevista internat där man alltid lär sig något nytt om forskningsfält man knappt vetat existerar och kan frottera sig med inhemska och utrikiska kollegor. Säkert har mången artikelidé kläckts över de rykande kaffekopparna på Åkersberg i Höör, i Mölle, i Arild, på Ystad Saltsjöbad och på Bäckaskog, där historiker och personer från andra ämnen utväxlar klassificerad information om teoretiska käpphästar.
Detta leder oss in på den intressanta utveckling som forskarskolan har genomgått över åren, från en renodlad historikermiljö till en utvidgad klöveräng där även arkeologer, etnologer, konstvetare, idéhistoriker, med flera, betar. Tvärvetenskap är ett buzzword men inte så lätt att omsätta i praktiken när det gäller. Det är därför en stimulerande utmaning att ta del av transdisciplinär kompetens genom att samarbeta med andra ämnen – både för doktoranderna själva och för seniora forskare och handledare från olika institutioner. Det är en utveckling som jag hoppas kommer att fortsätta ge nätverkseffekter i framtiden och kunna kombineras med internationalisering, även genom cultural intelligence där människor från olika kulturella bakgrunder lär sig samarbeta vetenskapligt.