Gunlög Fur är professor i historia och vicerektor för hållbarhet vid Linnéuniversitetet. Hon har varit involverad i forskarskolan sedan start och undervisat på flera kurser, bland annat om feministisk teori och postkoloniala perspektiv. Att vara med i verksamheten har varit så roligt och förmånligt att det till och med varit värt några fredagskvällar på perrongen i Hässleholm.
”Växjöbornas pubvanor kartlagda”. Den feta rubriken över bilden av två av mina doktorander skriker åt mig från löpsedeln. Jag hade glömt den, men nu ligger den där mellan två pärmar när jag packar ihop för att flytta till ett nytt tjänsterum. Jag plockar upp den och minns. Det var den första och andra kullen doktorander i historia i den nationella forskarskolan och jag, som då var relativt ny som lektor vid det splitternya universitetet i Växjö, blev tillfrågad av Eva Österberg om jag ville ingå som en av lärarna på en kurs om kultur. Vilken resa det blev – i flera bemärkelser! Vi var tre lärare från två lärosäten, nästan tjugo doktorander och vi möttes på två internat för att diskutera litteratur och redovisa uppgifter.
En av uppgifterna vi satte för doktoranderna var att de skulle utföra en egen kulturanalys. Marie Eriksson och Åse Magnusson valde att besöka tre populära ställen i Växjö för att undersöka vilka det var som frekventerade dessa vattenhål. Resultatet blev så uppseendeväckande att Smålandsposten (2003-12-03) fångade upp det som en nyhet som hamnade på tidningens löp. Mest överraskande var att de genom att metodiskt analysera barernas kultur kunde visa att den pub som de själva och många av deras kollegor på universitetet i förstone betraktade som mest prestigelös och välkomnande, upplevdes så därför att klientelet i huvudsak utgjordes av svenska, medelålders akademiker och tjänstemän. Vi som tog en öl där efter arbetet kände helt enkelt igen oss själva! Jämförelsen visade att det stället i själva verket var det minst diversifierade av de tre.
Så blev kursen en konkret illustration av hur vi som historiker analyserar samhällelig kultur och mångfald och en påminnelse om att vi alltid behöver skärskåda våra egna utgångspunkter och positioner om vi vill tränga djupare i våra analyser och få syn på sådant som ligger bortom ytan. För mig som ung handledare var det otroligt utvecklande att få vara med. Som flera andra har skrivit här minns jag internaten i vackra syd- och mellansvenska miljöer, den goda förtäringen, mötena över lärosätesgränser, det utvecklande i att sätta sig in i alla spännande doktorandprojekt och den grund som lades till professionella och personliga nätverk som studier visar är av största betydelse för en forskares karriärutveckling. Det var en förmån och ett nöje att få vara med i starten. Det var till och med värt att tillbringa en och annan fredagskväll i väntan på försenade tågförbindelser i Hässleholm.
Andra kurser följde, om kön, sexualitet och feministisk teori, om postkoloniala perspektiv (med guidning på nationalmuseum i Köpenhamn), om amerikanska friheter. Alltid lika genuint intellektuellt stimulerande och utmanande – jag som lärare måste läsa på lika mycket som de doktorander som läste kurserna. För mig var det största det djupa och breda akademiska samtalet, som när det är som bäst påminner om varför jag valde denna bana. Måtte det fortsätta i pubkällare såväl som i slott och på herresäten.