Göran Malmstedt är professor i historia vid Göteborgs universitet. Sedan 2010 ingår Institutionen för historiska studier vid GU i forskarskolans samarbete. Här lyfter Göran fram betydelsen av den ämnesbredd som doktorander kommer i kontakt med i forskarskolan och som är särskilt viktig i krympande doktorandmiljöer. Därför beklagar han beslutet att forskarskolan bara finansierar doktorander vid LU.
Jag har varit aktiv som handledare, lärare och suppleant i samarbetsrådet sedan 2011, då Göteborg kom med i forskarskolan. När frågan om vårt deltagande blev aktuell 2010 var jag prefekt för Institutionen för historiska studier. Vi fick en officiell förfrågan om deltagande i december det året. Förslaget kom inte helt oväntat då jag tidigare förstått att en sådan lösning skulle kunna vara en del av forskarskolans nysatsning. Som prefekt tyckte jag det var ett spännande och lockande förslag. Det var också den allmänna uppfattningen bland historikerna i Göteborg. Vi befann oss då i en expansiv fas med nya forskningsprojekt och god tillgång till nya doktorandtjänster. Samtidigt hade emellertid övergången från utbildningsbidrag till doktorandtjänster genomförts fullt ut vid den humanistiska fakulteten, vilket innebar att antalet nyantagna doktorander skulle minska framöver. Det medförde i sin tur att underlaget för att regelbundet starta nya kurser inom institutionens forskarutbildning skulle krympa och därmed ökade behovet av samverkan med andra institutioner. Situationen var likartad i hela landet och det var väl en av orsakerna till att Uppsala och Stockholm då redan hade börjat samverka inom forskarutbildningen i historia. I det perspektivet var det logiskt att de historiska institutionerna i vår del av landet också började samarbeta.
Det fanns tydliga skillnader när det gällde forskningsinriktningen bland historiker i Lund, Malmö, Växjö, Södertörn och Göteborg. Det tyckte vi var en klar fördel. Genom samarbetet i forskarskolan skulle den samlade kompetensen bli imponerande bred och för doktorander och lärare skulle mötet med nya perspektiv och inriktningar vara utvecklande. Att forskarskolan dessutom skulle medverka vid finansieringen av ett antal nya doktorandtjänster var också positivt.
I februari 2011 hölls ett första möte i Lund med representanter från Göteborg och forskarskolans ledning för att diskutera detaljer för det framtida samarbetet. Förhandlingarna gick smidigt och senare under våren slöt vi ett fyraårigt samarbetsavtal med forskarskolan. I augusti samma år deltog lärare från Göteborg i det första internatet med forskarskolan på Häckeberga slott. Det blev ett mycket lyckat möte och jag tror att alla reste hem därifrån inspirerade och entusiastiska inför det framtida samarbetet.
Deltagandet i forskarskolan infriade alla positiva förväntningar som vi hade när det startade. Det kvalificerade kursutbudet har tillsammans med seminarier, internat och olika arrangemang för att främja internationalisering garanterat en hög kvalitet på forskarutbildningen. Forskarskolan har också inneburit att breda nätverk för såväl doktorander som lärare har utvecklats, vilket haft betydelse även utanför forskarutbildningen. Skrivbordsbytena och systemet med biträdande handledare från andra lärosäten har också förstärkt kontaktytorna. Internaten har jag upplevt som kronan på verket. När man möts och diskuterar på seminarier, vid lunch- och middagsbord eller i andra sammanhang, då uppstår ofta kloka och inspirerande tankar. Internaten har också präglats av en superb organisation, mycket tack vare Barbro Bergners engagemang. Det är enkelt och lockande att delta när reseplaneringen alltid har varit smidig och boendet förnämligt.
När det gäller framtiden finns det utmaningar. Den process som jag inledningsvis nämnde med ett minskat antal doktorander har på sistone accelererat, i takt med försämrade ekonomiska villkor på flera håll. När fakulteten i Lund för ett par år sedan beslutade att dra in medfinansiering av nationella doktorander i historia för att i stället satsa på närliggande ämnen vid den egna fakulteten har historiedoktorandernas skara krympt. Att nya ämnen tillkommer där doktoranderna visserligen har en historisk inriktning men likafullt inte ska utbildas till historiker är onekligen en utmaning. Det finns en risk att forskarskolan efter hand kan få karaktär av en allmänhumanistisk utbildning. Därmed skulle dess unika ställning i landet upphöra. Förhoppningsvis inser också fakulteten i Lund vikten av att äga en nationell forskarskola i historia och låter den frodas också i framtiden.