David Larsson Heidenblad var fakultetsfinansierad doktorand i historia 2008–2013, med placering i Lund. En doktorandtid är lång men blir också snabbt historia, påpekar han i sitt inlägg. Efter sex års uppehåll var David 2019 tillbaka på forskarskolans PM-internat i Höör, nu som inbjuden föreläsare. Det gav honom anledning att reflektera över vad forskarutbildningen och forskarskolan betytt, inte minst för den framtida karriären.
En doktorandtid är lång, men blir också snabbt historia. Denna insikt slog mig den 24 januari 2019 när jag, för första gången på sex år, deltog i ett forskarskoleinternat. Jag hade blivit inbjuden för att tala om mina erfarenheter av kursen ”Finish on Time” som jag hade gått 2011–2012. Där hade jag kommit i kontakt med produktivitets- och planeringstekniker som i grunden kom att förändra mitt sätt att arbeta. Få saker jag gjorde under min forskarutbildning kom att få lika långtgående konsekvenser. Det var en rolig utmaning att få berätta om detta för en ny generation doktorander. Diskussionerna efteråt gav mersmak.
På ett existentiellt plan var det speciellt att vara tillbaka i forskarskolan. Sammanhanget var både välbekant och främmande. Jag kände formerna och platserna, mindes sofforna och middagarna. Men människorna var nya. På sex år hade i princip hela doktorandgruppen bytts ut. Bland de seniora deltagarna på internatet fanns många personer som en gång hade varit mina doktorandkollegor. Nu var de själva handledare och lärare. Och själv var jag varken doktorand eller nydisputerad.
Ändå kändes min egen doktorandtid inte speciellt långt borta. Jag kom mycket väl ihåg hur det hade varit att bli antagen, få en dator, en arbetsplats och kollegor. Under min tid i forskarskolan, 2008–2013, deltog jag i princip på alla internat och gick många kurser. Jag var själv antagen som fakultetsdoktorand, men hade följe med sex forskarskoledoktorander som kommit in ett par månader efter mig. Vi behandlades lika och gavs samma möjligheter. Jag kände mig aldrig utanför.
Det faktum att vi var sju doktorander som började samtidigt, och alla var placerade vid Historiska institutionen i Lund, kom att prägla min forskarutbildning. Många av oss var omkring 25, ingen av oss hade barn och alla bodde i Lund eller Malmö. Det gjorde att vi hade tid att umgås mycket både på och utanför jobbet. På institutionens högre seminarium, liksom på forskarskoleinternaten, utgjorde vi en stor grupp. I personalrummet skojades det om att vi ”rörde oss i flock”. Med åren blev denna större. För vi var ganska duktiga på att se till så att nya doktorander införlivades i gemenskapen. Det var inte alltid lätt för oss att få lunchbord på stan.
Men det faktum att vi var många och trivdes så pass bra ihop fick också, åtminstone för mig, vissa negativa konsekvenser. Jag sökte mig under doktorandåren inte ut och bort i den utsträckning som jag, med facit i hand, borde ha gjort. Det är förstås bra att ha en trygg plats och vara förankrad lokalt, men det är också bra att kontinuerligt söka sig till nya sammanhang. Inte minst om man vill ge sig själv goda förutsättningar att göra akademisk karriär. Min socialisering i den stora forskarvärlden kom alltså att ske efter disputation. På många sätt har mina postdoc-år varit en andra forskarutbildning. Det var då jag lärde mig skriva på engelska, åka på konferenser, organisera saker, använda PowerPoint, skriva för en bredare publik etcetera.
Samtidigt har den starka sociala gemenskapen från doktorandåren fortsatt att vara ett fundament i och för min karriär. Den kunskapshistoriska miljö som jag varit med om att bygga upp vid Historiska institutionen i Lund har sin bas i ett antal vänskaper som grundlades under doktorandtiden. Kanske kan man rentav betrakta Centrum för kunskapshistoria (LUCK) som en spin-off av forskarskolan? Att det var just detta som skulle hända kunde förstås ingen veta när den fokuserade lundasatsningen gjordes 2008. Forskning är lättare att stimulera än att styra.
Själv ser jag nu med spänning fram emot vad den nya mångdisciplinära forskarskolan kommer resultera i under 2020-talet. Vilka nätverk och relationer är det som grundlagts inom den? Vad kommer samarbetena med York och Bielefeld att leda till på sikt? Och vilka möjligheter har den nya forskarskolan öppnat för tvärvetenskapliga samarbeten och karriärer? Ja, när 2000-talet en gång blir föremål för historiografiska undersökningar kommer forskarskolan och dess olika skepnader att vara omöjlig att gå runt. Och vem vet, kanske blir denna kollektiva jubileumsblogg en dag ett historiskt källmaterial?