Carolina Jonsson Malm var doktorand i historia 2006–2011, antagen vid dåvarande Malmö högskola. Hon minns forskarskolan som en pluralistisk och öppen miljö där det sällan rådde konsensus i diskussionerna och där det gavs rika möjligheter att vidga vyerna, få flervetenskaplig kompetens och odla fina vänskaper.
Jag disputerade 2011 på avhandlingen Att plantera ett barn: Internationella adoptioner och assisterad befruktning i svensk reproduktionspolitik. I avhandlingen problematiseras, utifrån feministiska och postkoloniala perspektiv, hur diskurser kring kön och sexualitet samt tillhörighet och ursprung påverkat lagstiftningen på det familjepolitiska området.
Mycket har hänt sedan disputationen. Jag har flyttat runt en del (bland annat bodde jag ett år i Kanada), fortsatt mina studier (jag har numera en masterexamen i Kreativt skrivande och läser för närvarande vidare till skrivpedagog) och arbetat utanför akademin med både forskning och utbildning. Jag har också bytt forskningsfält från familjehistoria till kulturarv. En anställning som forskare inom kulturarvspedagogik vid Jämtlands läns museum och Riksarkivet i Östersund förde mig in på detta område och sedan var jag med och byggde upp en liknande FoU-miljö vid Kalmar läns museum och Linnéuniversitetet med inriktning mot tillämpad kulturarvsvetenskap.
Idag är jag tillbaka på Malmö universitet, där jag satt under doktorandtiden, men i rollen som forskningsrådgivare vid Grants Office. Tjänsten innebär dels att hjälpa forskare att utveckla sina projektidéer, skriva ansökningar och söka externa medel, dels att tillsammans med ledningen arbeta med forskningsstrategiska frågor och kompetensutveckling på universitetsövergripande nivå. Men jag kan inte låta bli att fortsätta att forska lite vid sidan om och är fortsatt engagerad i nätverk och projekt.
En sak som var väldigt rolig med att vara doktorand inom Nationella forskarskolan i historia var att komma i kontakt med så många forskare som sysslade med så olika saker. Det enda som egentligen förenade oss var att vi utgick från ett historiskt perspektiv i vår forskning, men i övrigt skilde sig ämnen, tidsperioder, geografiska kontexter, teoretiska utgångspunkter och metodologiska tillvägagångssätt otroligt mycket åt. Våra internat och seminarier då vi träffades för att diskutera pågående forskning var därför alltid intressanta tillställningar med berikande och stimulerande samtal där det sällan rådde full konsensus. Denna pluralistiska forskningsmiljö tror jag har gett mig en ovanligt bred forskarutbildning och fått mig att trivas bra i flervetenskapliga sammanhang. Kulturarvsvetenskap är exempelvis ett mångfacetterat fält och jag har de senaste åren samarbetat mer med arkeologer, etnologer och konstnärer än med andra historiker, vilket har varit oerhört lärorikt och roligt. Nuförtiden ser jag kanske mig själv mer som en humanistisk forskare än som ”bara” historiker.
Jag har massor med fina minnen från forskarskolan; resor, konferenser, middagar och fester, men det absolut bästa var ändå alla härliga människor jag träffade och fina vänskaper som jag fick – många som förhoppningsvis kommer att bestå livet ut.