Arina Stoenescu är doktorand i bokhistoria vid Lunds universitet sedan 2015. Hon har fått flera viktiga erfarenheter och insikter under sin doktorandtid. Dels presenterade hon – som den enda – en poster på forskarskolans höstinternat 2019, ett sätt att förmedla forskning som Arina menar är värdefullt även för humanister. Dels fick hon under forskarskolans teorikurs en ny och värdefull förståelse av sin egen skrivprocess.
Jag blev antagen som doktorand i bokhistoria på Lunds universitet hösten 2015 och skriver om typografi och politik i Rumänien under kommunisttiden 1948–89. Jag kom med i Nationella forskarskolan i historiska studier samma år som skolan öppnade för doktorander från andra ämnen med historiska perspektiv och jag har sedan dess varit tacksam inte bara för att jag har fått ta del av olika forskningstraditioner men också för den gemenskap och struktur som en forskarskola för med sig.
Mitt första möte med forskarskolan ägde rum den 3 september 2015 och jag minns tydligt ett överfullt ”Blå Rummet” med 20 nyantagna och förväntansfulla doktorander, Hanne Sanders och Stefan Nyzell. Jag var den första doktoranden från bokhistoria som deltog och det visade sig att alla de fördelar med att vara en del av forskarskolan som presenterades under detta första möte realiserades i mitt avhandlingsarbete. Hanne använde en metafor som fastnade, ”resande cirkus”, när hon skulle beskriva studiebesöken på de deltagande lärosätena. Bland dem fanns också min gamla arbetsplats sedan 2003, Södertörns högskola, där jag är anställd som adjunkt i medieteknik, och det var givande både att få nya perspektiv på Södertörn och, framför allt, att få insyn i historieämnet på Linnéuniversitetet och Göteborgs universitet. Jag kommer för alltid att associera min introduktion till kulturarvsforskningen med Peter Aronssons föreläsning under Växjöbesöket.
Jag minns Höör-internatet vårterminen 2017 vars tema, materialitet, var mycket passande för min avhandling. Teorikursen och dess avslutande internat på Häckeberga slott våren 2019 tillhör också mina starka minnen, då jag utöver spännande seminariesamtal satt uppe en natt och sammanställde alla textfragment i ett enda dokument utifrån LU:s avhandlingsmall. Jag hade länge varit upptagen med den typografiska formen för mina texter, fastnade lätt i den och skrivandet kändes ännu svårare när formen varierade. Jag trodde att detta var en konsekvens av min praktikerbakgrund som grafisk designer. Sent omsider förstod jag att skrivsvårigheterna berodde på min dyslexi, en välkommen diagnos efter en sen utredning som föranleddes av avhandlingsarbetet. Diagnosen gav svar på många frågor i förhållande till min skrivprocess, frågor som uppstod tack vare deltagandet i forskarskolans olika aktiviteter.
Internatet i Mölle hösten 2019, under vilket jag presenterade min poster, minns jag mycket väl. Tanken var att flera doktorander skulle testa denna presentationsform och skapa posters utifrån sina avhandlingsämnen. Jag hade jobbat intensivt under en hel vecka med färdigställandet av postern i olika materialutförande. Internatprogrammet innehöll en särskild programpunkt, postervernissage och aperitif. Det visade sig att det bara var jag som ställde ut. Folk samlades och minglade i den stora lokalen med den lilla utställningen och jag var mycket nöjd med att få berätta varför visualiseringen av ett avhandlingsämne är både möjlig och angelägen även inom humaniora. Postern blev en betydelsefull del av mitt avhandlingsarbete som i sig behandlar en central del av den visuella kommunikationen, nämligen typografin. Sedan dess har jag haft stor nytta av postern i kommunikation med andra forskare då jag snabbt och koncist behöver förklara mitt forskningsämne. Den blev också antagen till SHARP-konferensen 2020, postersektionen, men en pandemi kom emellan.
Jag har mycket fina bilder från Arild, Höör, Bäckaskog, Mölle, från alla fantastiska slott, kloster och herrgårdar där vi har samlats för internat under mina år i forskarskolan. Jag minns särskilt Jimmy Jönssons hjälp med handskrivna minnesanteckningar från mitt första (PM-) seminarium men framför allt minns jag de medverkandes ödmjukhet inför allas lärprocesser. Det är många inkörsportar som har ställts på glänt under forskarskolans olika sammankomster och jag är mycket tacksam över att ha varit och fortfarande vara en del av forskarskolan.